... när jag inte hittar svaret på den enda största frågan... varför?
Varför... togs allting ifrån mig?
När jag har gått igenom strafftänket och orättvisetänket... när jag har gått igenom smärttänket och sorgtänket... så kanske, kanske finns det ett svar ändå.
Kan det vara så enkelt att när något tas ifrån en, något som tillhör ens hjärta... så får vi samtidigt något, en gåva som sen aldrig kommer att lämna oss, en gåva som bär för morgondagen oavsett vad den kommer med, en gåva som ges till alla med oläkta sår, men som helar om vi bara tar emot den.
Ett tappert hjärta... att vara stark med.
Ett tappert hjärta... då livet börjar om.
Kan det vara så enkelt....?
För mig var det viktigt att skriva det nu.... ett tappert hjärta.
De starkaste ord jag känt... ett tappert hjärta.
Kanske börjar livet om... jag hoppas det.... på någe bra sätt?
..........
Jag vet inte... men jag vet att Carolina och jag har varit tappra i vår lilla värld idag. Ett djupt andetag... bara hon och jag.... idag också... men vi har bakat sockerkaka.... varit på långpromenad med Pontus P.... tittat på foton från våra Stockholmsresor med glada minnen... och ätit risgrynsgröt.
En bra och tapper söndag.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
13 kommentarer:
Vet du, samma funderingar har jag också haft (har ibland fortfarande), men jag har inte lyckats komma på någon vettig förklaring eller anledning till varför man inte kan få behålla lyckan i sin hand.
När man haft allt, varit glad och nöjd, inte begärt mer än det man hade.
Nej, jag är inte redo att förstå.
Ett tappert hjärta grundat på en stark klippa.
Förstår du hur glad jag blev när jag kom in på bloggen idag och läste härifrån och nedåt så långt jag kommenterat?
Jag har inte varit med om samma som dig, långt därifrån. Men känslan av att "härifrån vänder det" den har jag haft, och den bara kom och den drabbade med full kraft och likväl lätt som en fjärilsvinge.
Och den lättnaden av börde-oket var fantastisk och känslan bar genom fortsättningen.
Allt gott!
Det känns underbart att läsa, att du i allt mörkret ändå börja känna en strimma av hopp, ett ljus i tunneln.
Många varmar kramat till dig! /Ingrid
Ett tappert hjärta. Så poetiskt och så sant du skriver.
Kramar, vännen...
"Ett tappert hjärta". Det var mycket vackert och bitterljuvt på en gång. Det beskriver dig väldigt väl. Du är ett tappert hjärt och även en tapper själ. Kramar...
Jag hoppas att du har rätt för då kanske det skulle kunna gälla också mig. Fast man rasar in i det svarta hålet ibland och ställer sig själv tusen frågor och vet att svaren alltid uteblir så tycker jag nog i mina ljusa stunder att vi är starka och tappra, både du och jag och alla andra som kämpar för att överleva när livet raseras.
Kram/fideli
HÄR är jag vännen :-))) klicka på mitt namn, och Du finner stigen till min stuga här i sfärerna...
Jag har gett Dej en lite speciell plats i min länklista, hoppas jag fick det...?
Det finns ett ord som har följt mej med stora bokstäver genom livet...och det är ordet VARFÖR...alla dessa så för själen gastkramande, sorgliga händelser som samlat sej på hög...dom skapar sitt VARFÖR...
Jag tror inte att det finns något svar på det där ordet, utan jag tror, jag vet, att en dag så blir det besvarat, inte så som man hade tänkt kanske, men ändå...stegen går vidare, dom tappra stegen DU alltid tar, med den klokskap som bara Du kan!
Önskar Dej och Carolina en till sån där sockerkaksdoftande dag, med Pontuspromenader, och något annat litet, som kan kännas sådär himlastooort, så att det bara inte går att låta bli att fnissa...ändå...
Min allra varmaste KRAM om er båda
från Eva
Ett tappert hjärta är ett starkt hjärta.
Om vi hade svar på allt, så skulle vi inte behöva fundera. Det finns frågor som ligger öppna, med vingar och flyger framför våra ögon, men det går inte att fånga dem och kräva ett svar. Därför får vi låta dem sväva förbi oss utan att de avlägger något svar till oss.De måste få förbli så som de är. Just frågor.
Men din tanke om att om något tas ifrån oss, så får vi något annat istället, den tror jag på.
Vi får styrkan - framförallt - när vi behöver den.
Ett djupt andetag kan ge så mycket styrka.
Stor kram Nalle
Många varma kramar!
Bara sååå härligt att läsa :) Ett tappert hjärta :) Visst gumman,,, du har det tappraste hjärtat jag någonsin sett,,, vet du det? Bara så oändligt tappert :)
Puss i pannan :))
(Idag lämnar jag din blogg med ett leende)
Ja du Elisabettan s är dt säkert som du skriver.. blir så varm om hjärtat av dina ord.. ett tappert hjärta är va du har:-) Gå in på min Fotoblogg
http://caffepaus.blogg.se så får du se en vacker bild:-)
Kram på dig vännen..
Du brukar ofta ta med något positivt i varje inlägg.
Försök att skriva ett helt inlägg bara positivt sitt och le medan du skriver.
Sedan kommer dagen le mot dig.
Visst skall man få sörja men man är ingen dålig människa om man inte sörjer hela tiden. För hur hade du velat det skulle varit om det var tvärtom, om det var du som hade demens....
Le mot världen......så ler världen mot dig.....n
Tipsar om den här bloggen,
www.singelpappa.blogg.se
Käre anonym...
Om det ändå vore så enkelt! Då skulle jag ha skrivit spaltmeter efter spaltmeter fyllda med positivitet!
Kanske har man inte upplevt något riktigt sorgligt i sitt liv om man tror att en sådan lösning skulle fungera...?
Lite naivt att tro så, tycker jag!
Om det hade varit jag som hade drabbats av denna sjukdom, så vet jag att SE och Carolina skulle ha klarat det precis lika bra som jag och Carolina gör nu!
Skicka en kommentar