... det var allt jag kunde säga. När hon för en stund sedan kom och ville kramas...
Ingenting är som förut... och kommer heller aldrig att bli det. Nu är det du och jag, gumman... vi fixar det här. Har jag inte sagt det tusen gånger... vi fixar det här!
Vi har kommit hem från kalaset. Vi åkte med lillebror F. Han bjöd på tårta, och fick presenter. Mina föräldrar var där, Carolina och jag, och lillebror F med sambo.
Vi sjöng "ja må han leva".
Carolina och jag fick se den nya lägenheten för första gången.... den som han delar med flickvännen S. Fin och mysig.
Carolina var också fin. Hon hade lockat håret dagen till ära. Lilla barnbarnet David var lycklig över att se henne... och hon var lycklig över det.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Klart att ni fixar det. självklart gör ni det men vägen är krokig och uppförsbackarna långa. Ska försöka putta på så gott jag kan. Många kramar från ett regnigt och blåsigt Enskede.
Det finns inget så svårt att lära sig, inget så svårt att ta in i hjärtat som det faktum att nu måste vi leva ett annat liv.
Ett liv som vi inte valt, inte ville ha, inte tänkt.
Vissa stigar på livets väg är så trånga, så snäva och vindlande, oändliga i sin snårighet.
Med familjens hjälp (den lilla, och tack vare det kanske, så viktiga!) kan man hämta lite extra styrka som gör resan värt besväret.
Jag har en liten familj, men stark i kärlek och det bär mig framåt!
Kram
Skicka en kommentar