... gick vi förbi alldeles nyss. Volvon. Parkerad på Majorsgatan.
"Nä, mamma, ser du?" sa Carolina. Med ett djupt andetag av förtvivlad insikt...
Jag tittade mot det håll som hon nickade... såg volvon... såg att det var precis en sådan modell som vi hade haft... en 740. Såg registreringsnumret... FHX 885.
"Våran bil..." kunde jag bara få fram. Med lika djupt andetag... våran bil.
Vi bara bara stod där. Nästan som chockade.Å tittade på den... och svalde... det var ju våran bil!
Minnena.... allt lyckligt som vi ägt med den bilen.... våran bil! Hans bil egentligen. Som han hade varit så stolt över. Hans bil.
"Nu blev det svårt, mamma" sa Carolina. Jag hörde det.
"Ja, Carolina... nu blev det jobbigt.." svarade jag.
Till slut började vi gå.... vi blev som bara tyst... allting... SE var här. Hos oss.
"Tänk om pappa bara hade kommit ut nu och sagt... nej, jänten, nu åker vi hem... du vet, så där som han brukade... Eller så hade han sagt.. hörni, vad gör ni ute den här tiden... sådär låtsassträng..." sa hon efter en stund. Jag hörde det plågade plågade och det längtande längtande....
"Mmm..." kunde jag bara säga.
Sen vände jag mig om och tittad bort mot bilen.... "lilla gubben" sa jag bara. Jag fick inte fram nåt mer...
Det blev svårt att gå "hem" hit sen. Vi ville inte svänga in på våran gata... bara fortsätta gå några gator längre ned... och hem igen. Hem till huset.
Till huset där det skulle stå en volvo 740 på gården, med registreringsnummer FHX 885.
Gud...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
11 kommentarer:
Tungt...jag vet och kan bara skicka stora varma kramar till er båda.
Ja ibland slår minnen till som blixtar från klar himel. Man hinner inte ducka eller gå en annan väg. Det är svårt så svårt.
Jag kramar om er och lyssnar på era minnen.
*kramar*
jag håller med Marskatten, vad skriver man när ord känns fjuttiga.
Minns den osynliga mur av händer bakom er...........
kramar
Bara varma kramar,,,
Håller om dig. Länge.
All min omtanke til dig vännen.
KRAM!
Det finns inget att säga och inga glada glättiga färger att måla med. Det är arbete, hårt arbete men med en insikt att ljuset finns där bortom kullarna. Jag sitter på vätskekontroll på vägen och försöker se till att hålla glädjen vid liv. Men motigt är det i uppförsbacken. Kram
Hej! Jag brukar läsa din blogg då och då. Men nu var det ett tag sen. Vad jobbigt ni har det. Ni har en sorg som känns i mitt hjärta när jag läser dina ord.
Föresten så skrev du i Kasas (min tvilling) blogg att det var bilder på vår morfar i Rajastrands hem sida. Och jag har letat och letat men inte hittat. Hur får jag fram dom????/Elli kramis
Oj det var så mitt hjärta stannade till när jag kände med er hur det måste ha känts. Kramar...
Det måste vara svårt att så oförhappandes slungas tillbaka till något som varit, men jag kan också tänka att det var ju ett fint minne som ni slungades tillbaka till...många fina minnen från en annan tid tillsammans med SE.
Jag kan också tänka att det var "någon" som ville visa er tydligt att HAN följer er på vägen, ni är inte ensamma.
Kram
Åh vad det skall kännas i hjärtat! Stor kram!!!! Mejlar dej snart...
Hela tiden blir man påmind av det som en gång var...
Kan tänka mig att det var tufft...Många minnen som kommer.
Styrkekram till dig. Kram från mig
Skicka en kommentar