lördag 17 april 2010

Lördagkväll...

... och vi har festat på hemgjorda goda mackor med potatissallad, skinka, tomater och ost. Nu sitter Carolina inne på sitt rum och spelar musik, och vi väntar på körslaget på teve. En lördagkväll lik som många andra...

När jag stod och diskade i förmiddags så kom hon in och sa:
"Mamma, jag är bara så ledsen idag... det är inget speciellt... men jag känner mig bara så himla ledsen för allting... för pappa som är borta... för alla andra som är borta... och så nu är det bara du och jag kvar..."
Hon satte sig vid köksbordet... å jag både såg och hörde gråtet som var på väg upp.
Disken fick vara. Hon behövde få vara ledsen nu... behövde få berätta... behövde mig.
Jag satte mig bredvid henne. Kramade om henne...
"Men gumman, man måste få vara ledsen också... visa att man är ledsen... du har gått, och går igenom så mycket tufft nu... " sa jag. Å jag sa mer... lyssnade mer... kramade länge... lät henne gråta där vid köksbordet. Hon berättade om hur hon visste om hur de träffas... åker iväg tillsammans... gör roliga saker.

Så kom det. Det som jag förstod låg djupast hos henne: "Vad har jag gjort... varför älskar dom mig inte längre... och jag längtar hem?"

" Lilla lilla gumman min... kom ihåg en sak, du har inte gjort någonting för att inte du skulle vara lika mycket värd att älskas som någon annan!! Å låt aldrig någon få dig att tro att du skulle ha gjort någe fel för att bli behandlad så här... om andra människor gör fel emot dig, Carolina... då får det stå för dom. Precis som jag brukar säga åt dig att du får stå för det du gör fel... " sa jag. Försökte med alla ord jag hade att ge det hon behövde mest nu... tron på sig själv.

"Sen gumman... att du längtar hem... till Gärdes... det förstår jag. Det gör jag också. Å det får vi göra.. hur mycket som helst. Men sen så kanske vi måste hjälpas åt lite att skapa en ny hemkänsla för oss nu... här... du och jag. Vi har ju kommit en bit på väg... så nog ska vi fixa det här!" Sa jag också.

Sen har det varit en dag med mycket pepp... pratat om Stockholmresan... lite skratt här och där... gå på lill-konsum och köpa gofika och lite godis till ikväll. En bra dag ändå... och imorgon ska vi städa tillsammans.

Å som sagt... nu är det strax körslaget. Med godis till...

..........

Igår pratade jag med SE. Vi pratade mest om vädret. Eller rättare sagt, jag pratade. Han höll mest med... eller repterade bara det jag nyss sagt. Han hörde inte att det var jag...

4 kommentarer:

Ruta Ett sa...

Åh, vad det är jobbigt emellanåt. Men ni är tappra och har varann. Att vänner prövas i nöden vet vi och då ser man vilka som är värda att kallas vänner.

Men det är faktiskt nödvändigt att släppa ut det och gråta och vara arg och besviken, men ni får aldrig, aldrig tro att det är ert fel. Lova det!

kramar till er mina vänner i cyberrymden...

Christer sa...

Ja, det är så sant. Om andra beter sig dumt och illa så är det något som måste stå för dem. Var och en kommer en gång att få svara för vad man gjort - och vad man borde ha gjort, men inte gjorde. Så tror jag i alla fall.

Och man måste absolut få vara ledsen, det hör livet till, precis som det hör livet till att man är glad däremellan.

Eleonora sa...

Ja det där deppiga kommer och går och är väl något som försvinner i sinom tid eller i vart fall bleknar. Men jobbigt är det med alla dessa tankar när dom dyker upp! Men det absolut tillåter att få gråta och vara ledsen - att få det ledsna ut ur kroppen - och att veta att det inte är ens eget fel!

Du och Carolina är så kämpande och det kommer att löna sig. Ni blir starkare och starkare tillsammans!

Nu har ni den trevliga Stockholms-resan att se fram emot och jag hoppas ni har tid för mig även denna gången!

Ha nu en mysig och skön söndag framför er och upplev den ro och varma närhet som ni båda har tillsammans utan illvilliga personer. Den är guld värd.

Kramisar till er båda

Lisbet sa...

Får en klump i halsen då jag tänker på Carolina, och dej förstås.
styrkekramar