tisdag 6 april 2010

Ett mindre bakslag...

... tänker jag att det är. Något som jag måste hitta ut ifrån...

Jag kunde inte ens röra på huvudet utan att det snurrade... utan att kallsvettas... utan att kräkas. Hela påsken. Jag har legat nästan hela tiden.
Nu är det bättre... men inte bra.

Carolina har, tack och lov, skött marktjänsten hela påsken. Handlat, diskat, gått ut med Pontus P och så... sonen med familj var hit en stund på lördag och hade med sig en liten påskstubbe. Tack och lov för honom också.

Jag har förstått att jag måste backa bandet lite. Eller backa ganska mycket. Hela hela tiden hitta på att söka solsken.. hela tiden. Det tar på.

Jag skrev att det måste gå att förlora allt. Det går... jag har nog bara gjort på fel sätt.

I torsdags fick jag ringa RK och säga att jag inte kunde komma. Det kändes som ett misslyckande.Idag avbokade jag tiden hos synpedagogen. Idag ringde jag Sjöjungfrun och sa att jag inte kunde följa med SE till tandläkaren imorgon. Men de hade en volontär som skulle följa med honom. Det kändes som det största misslyckandet..

Jag skrev också att jag aldrig har varit här förut... i den här situationen... och har väl hittills försökt att lösa allting så gott det går... men någe fel måste jag ju ha gjort när kroppen börjar reagera så här.

Nu måste jag fundera... har det gått för fort? Vill jag för mycket.. för snabbt? Vilar jag överhuvudtaget? Säger jag nej, när jag inte orkar... bara för att jag varit rädd för att jag inte ska orka? Kanske försöka byta ut orden "måsten" mot "vill"? Hur ska jag kunna stänga dörren inom mig mot de människor som valde att överge? Hur ska jag bygga upp styrkan för det... också?

Jag vet att jag löser det. Nu måste jag bara komma på hur... på ett bättre sätt.

..........

Jag skulle vilja skriva så mycket av tacksamhet till alla er som följer nu... men jag orkar inte. Men en sak... utan er, varje en av er, så skulle det här inte ha gått. För så stark är ingen att man kan överleva utan vänskap... tack snälla snälla ni, i evighet.

9 kommentarer:

Lena sa...

Ibland är det som om kroppen är "klokare" än knoppen. Som om den måste säga ifrån när man inte själv har förstånd att ta det lite lugnare.
Och jag tror att det påverkar mer än man själv anar när människor "väljer"(?) att överge. Jag har själv nära släktingar som bor i samma lilla stad som jag och som jag inte har någon kontakt med. De går rakt förbi mig när jag möter dem, och trots att det varit så i många år nu så vänjer jag mig aldrig vid det.
Det handlar nog om att inte vara så sträng mot sig själv. Det vore väl omänskligt om man inte alls reagerade på en omänsklig situation...?

Solskens-kramar!!

Tussegumman sa...

Elisabeth min vän. Se det inte som ett bakslag utan ett fantastiskt sätt att kroppen säger ifrån när det blir för mycket. Det är viktigt att lyssna på de signalerna också. Önskar dig allt gott min vän och önskar jag kunde sitta och lyssna på dig vid ditt köksbord med en rykande kopp kaffe i handen. Jag tror på att försöka lära sig överleva som du gör ibland med sk bakslag och stunder då det flyter på riktigt bra. Är det för tufft vissa stunder så finns vi här för att lyssna, stötta och trösta. Det är så vänskap är och jag hoppas att du känner att du inte är ensammast i hela världen utan vi finns här. Önskar dig allt gott min vän och jag hoppas att du finner styrkan och glädjen i livet igen! Det är du verkligen värd. Kramar till dig och till din fina familj/Kramar Tussegumman

Kersti sa...

Jag skrev det att man behöver ha andra. Och visst är det så. Säkert är att jag finns och att jag tittar in till dig. Du är med mig ofta i mina tankar, jag tror att du känner det.Kram vännen

Bloggblad sa...

Jag blir så ledsen när jag läser om bakslag... det borde räcka för din del nu.

Det är i alla fall skönt att höra att du mår gott av bloggkramar, även om de är elektroniska kan de ju faktiskt värma en del.

Så, kram på dig, syster i världen.

Lisbet sa...

Skickar dej styrkekramar över havet!

Eleonora sa...

Vilket elände du råkat ut för!! Kan det vara kristallerna i öronen som kommit i oordning? Hoppas du är bra ifrån snurrandet nu och kan återhämta dina krafter. Bra att Carolina kunde ta vid och hjälpa till speciellt med Pontus P.

<Bra att du avbokade alla tider då su skulle ha haft möten. Man kan ju verkligen inte rå för att man blir sjuk - det var bra gjort av dig.

Igår kväll kom jag hem igen och jag är fortfarande trött. Det ger väl med sig om några dagar hoppas jag. Ska ta hand om mig själv riktigt ordentligt.

Nu år det sent och det får bli kudden för min del. God Natt söta vännen och vi hörs snart igen. Kram

Ancan sa...

Där du nu är, där är livet tomt, jobbigt och ledsamt.
Men med tankar och funderingar så kan man ta sig upp därifrån.
Och med hjälp av vänner, fackfolk...

Men framförallt med hjälp av viljan, viljan att förändra, viljan att få tillbaka sitt liv.

Kämpa på vännen, det finns flera vägar ut, man ska bara finna en av de som leder dit.

Den som söker han skall finna...

Elisabeth sa...

Som jag nog har berättat om förut så bär jag i hjärtat min svärfars tal när vi gifte oss. Han gav oss två ord att ta med på vår fortsatta väg i livet, och som skulle bära oss bara vi kom ihåg att använda dem... orden var "tack" och "förlåt".

Så till er nu... tack för att ni finns därute. Å förlåt att jag inte kan finnas där på samma sätt tillbaka nu. Tack och förlåt.

Eleonora sa...

Tänker på dig och hoppas på det där att vi kan få träffas snart!

Du är duktig och viljestark som kämpar vidare framåt. Bakslag kan ibland smyga sig in, men dom är också till för att övervinnas och ge styrka att man kan. Du söta Elisabeth - allting tar tid - viljan att förändra livsvillkoren märker jag ju att du har. Allra varmaste kramen får du här.