tisdag 9 augusti 2011

När någon inte finns mer...


... så där som min mormor en dag bara somnade in, och dog därborta på sjukhemmet. När hon låg där i sin säng och väntade på sin Jesus som skulle komma och hämta hem henne, och hur han till slut kom, hon gav upp andan, och han tog henne med sig. Då förstår man vad det betyder när någon inte finns mer...

Eller så där som min farfar, som i ilfart fick köras iväg med ambulansen, och sen dog därborta på sjukhuset. När han låg där i sin säng, så blev han kissnödig, men tvingade först iväg min mamma och pappa för att fika... och när de kom tillbaka hade han gett upp andan. Det var nog farmor som hämtade honom, gissar jag. Då förstod jag också vad det betyder när någon inte finns mer...

Men Sven-Erik. Hur.... hur ska jag kunna förstå att inte han finns mer? Då jag går från den så bräckligt svaga sekunden av plågsam insikt på morgonen, då jag sitter och gråter över att vi aldrig fick ta adjö... aldrig prata om det... förstå att min Sven-Erik inte finns mer... till kvällen med "allsång på Skansen" då jag undrar om Sven-Erik sitter därborta och tittar på sina idoler?

Hur ska jag förstå det? Hur? Å hur ska jag kunna ta adjö av någon som inte finns längre, men som samtidigt sitter och kanske tittar på Sven-Ingvars?

Det är svårt.

Jag hann inte säga adjö till min mormor... inte till min farfar heller. Men jag sa det på sätt och vis ändå... mitt i den sorg och saknad som blev... jag sa: "Vi ses igen!"
Men så visste jag ju... oåterkalleligen så var det så... livet... andningen... själen... fanns inte där mer. Å vi gick på begraving.
Inte kan jag säga det till Sven-Erik... inte nu. Inte än.

Det är svårt.

(Å Carolina ville inte höra på Sven-Ingvars... "nej, då tänker jag bara på pappa.. å det gör bara ont" sa hon.)


Inga kommentarer: