... o det kan bli början på någe nytt! Hoppas jag.... nytt.
Få en "kontaktperson" som "är anpassad för dig, Elisabeth, och inte tvärtom" som handläggaren sa. Någon som under minst 6 månader är en vän... kanske längre ändå. Någon som hittar på roligt, trevligt, och ger input. Som gör att jag samlar positiv energi... som jag kan ta av när det blir svårt och tungt.
Å det blir en känsla med flera bottnar... lite försiktigt hoppfullt och framtidsbra. Lite skämmigt och sorgligt. Å den starkaste... det finns säkert någon annan som skulle behöva den hjälpen mer än mig. Det finns så många andra som behöver hjälp... och jämt så önskar jag att jag kunde få vara den som hjälpte, istället för att vara den som tar emot hjälp. Jag har svårt med det där...
O det är också svårt varevigaste gång jag måste berätta. Berätta bakåt. Berätta om hur vårt liv sett ut de senaste åren. Svårt för att jag inte vill minnas... svårt för att det gör ont... och svårt för att jag inte tycker om att gråta.
Berätta om SE... hans sjukdom... diagnos... livet hemma... flyttningar... anhörigvårdare... vardagslivet... alla som försvann... Carolina och SE:s allt sämre relation... lämna honom på ett demensboende... Carolina och jag kvar.... vårt nya liv.... vara med honom... utan honom.... ja, allt detta berättade jag. Å svalde bra...
När hon sa "Elisabeth, du har kämpat mer än de flesta... du har orkat ända hit... stark, intelligent, varmhjärtad.... (o mer som jag inte kommer ihåg nu...) då ville jag, precis som vanligt, säga... "Äsch, vadå... det var väl inget märkvärdigt.... det kan väl vem som helst..."! Jantelagen... varje evigaste gång... när någon säger något sånt om mig!
För än om JAG tycker att jag har fixat det rätt bra hittills... så blir jag bara förlägen, och tycker nästan tvärtom, om någon annan säger det!
Men... summa summarum... jag tror det här blir bra! Jag hoppas med allt jag har att det här blir ett av mina bästa myrsteg....!
..........
Sen gick bjöd jag Carolina på fika...
Gick in på "Hjärtero", en nyöppnad butik i stan. Verkligen... man fick faktiskt lite hjärtero där! Mycket vitt och fint! Sådant som jag ska köpa när jag blir rik...!
Gick på Röda Korsets secondhand och strosade en stund...
Åt kräm till middag...
...........
Å nu är jag ganska trött...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Förstår dina blandade känslor men jag tror du behöver en vän.. och du. Kom ihåg, berättar så mycket eller litet som DU vill och NÄR du vill. Önskar dig en go vän med varmt hjärta.
Sen önskar jag även dig en så fin midsommar som möjligt..
Varm kram från Liv
Jag tror också att det blir bra! Jättebra! Visst är det svårt att ta emot stöd och hjälp, så mycket lättare att hjälpa själv. Men ibland måste man inse (säger det lika mycket till mig själv som till dig) att man inte kan och orkar allt själv. Ibland behöver man ett litet stöd på vägen, ett ledljus i mörkret.
Och visst har hon rätt, du är, stark, intelligent, varmhjärtad och så mycket, mycker mer än det!
Stor varm kram till dig!
Och vet du vad: när du så småningom känner dig mogen och redo kommer du (om du vill) att bli ett fantastiskt stöd för alla som går igenom samma sak som dig. Så om du får stöd nu kan du återgälda den till någon annan sen.
Satt någon lyssnade på dig! Nu håller jag tummarna hårt för er!
Skicka en kommentar