torsdag 21 maj 2009

Den lyckliga sorgens längtan...

... jo, men så skriver jag. Den rubriken passar bra att sammanfatta gårdagen med. Att få vara lycklig en stund, mitt i den sorg som också måste levas. Sen tar man med sig lyckan av just den stunden... för honom måste man lämna... igen... fortsätta leva sorgen... och känna den mest oändliga längtande längtan. Efter honom. Bara honom... inte vem han är, eller vem han var. Bara längtan efter hans närhet... och det är för mig den lyckligaste sorgens längtan!

När jag gick till Gammlia så var jag lite fundersam på hur SE och Pontus P skulle reagera när de sågs igen. Det var ju ett tag sedan... Framför allt så undrade jag hur SE skulle reagera... skulle han känna igen den som varit hans "skötebarn" i så många många år... skulle det finnas någon liten tråd, eller reva i molnet, som väckte minnen? Eller skulle Pontus P bara vara som vilken liten rolig och hoppande hund som helst för honom nu? Hur skulle Pontus P reagera....?
När vi kom ner för backen hade SE precis klivit ur taxin, och stod och hjälpte en av sina kompisar att kliva ur.... jag ropade på SE.... och Pontus fick upp världens fart.
När vi kom fram så hoppade Pontus P direkt fram, och upp på SE... viftade på svansen och småskällde, nästan som om han ville berätta hur glad han blev... och jag såg att SE blev glad... och glömde alldeles bort sin kompis som han höll på att hjälpa.
Men inte med ett ord så sa SE något som tydde på att han mindes just sin Pontus... inte hans namn, inte att det var länge sen, ingenting. Bara skrattade och kliade honom... precis sådär som han brukade göra förut.
Så jag vet inte.... men jag bestämmer mig för att i deras hjärtan så slog det iallafall an en sträng. De har bara lite svårt att uttrycka sig nu... av olika anledningar!

Å mig.... ja, det var som om vi sågs för två sekunder sedan. Han såg inte det minsta förvånad ut när han fick syn på mig.... men jag hade nog väntat att han skulle fråga hur jag hade hittat dit, eller hur jag hade hittat igen honom, eller någon annan av de standardfraser som han brukar ställa när vi ses. Men ingenting.... för honom är jag ju nästan bara vem som helst nu. Jag vet det... och ont gör det. Men så är det... minnena och lyckan om oss är mina att bära nu. Mina och Carolinas...

En grillstund att minnas på många sätt. Naturligtvis för att jag fick ha SE bredvid mig... men också för att jag kände mig så oerhört privilegierad som fick sitta med i denna ring av så mycket värme och omtanke. Personalen som såg till att "Agda" var varm om händerna, att "Kalle" hade fått senap på korven, strök någon över kinden, skrattade tillsammans med "Olga" över någonting, och så.... precis så.... nästan så att man kunde ta på det... glädjen och värmen mitt i spring med korvbröd, mera dricka, grilla mer korv, räksallad här och potatissallad där, hälla upp kaffe, mer korv, hämta servetter.... ja, listan kan göras lång på alla dessa underbara, verkligen underbara människor, som gjorde dagen till en sådan upplevelse... eller som en av de boende sa flera gånger.... "ja, det här var nog det bästa"!
Å jag tänkte... "jag beundrar er så oerhört mycket... ni som får SE, och alla hans nya kompisar, att känna sig så trygga och lyckliga i sin värld nu... så hoppas jag att jag får det en dag!"
Tryggheten och lyckan blev ju också min.... jag vet att SE har det bra.

Men... o tänk att det alltid ska finnas något litet men som ska lägga smolk i glädjebägaren? Men det fanns där, eller rättare sagt, det kom när jag såg SE:s naglar. Å varför jag skriver om det är INTE för att på någe minsta sätt lägga det till last på den underbara personalen, och inte heller för att skriva något nedlåtande om SE.... det är bara för att visa på hur denna sjudom tar ifrån en allt vad personlighet och insikt om sig själv heter.
SE:s naglar såg ut som riktiga tjejnaglar! Långa... riktigt långa... speciellt tumnaglarna. Å inte var de särskilt rena heller. Men han... som varit så dödens noga med att alltid ha rena och korta naglar.... både på händer och fötter... nu skrattade han bara åt mig när jag frågade hur i allsindar han kunde ha så långa naglar... "rena tjejnaglarna", som jag sa till honom.
För mig blev det en chock. Att något som jag visste varit så viktigt för honom... nu var helt borta. Långa naglar... som ett synbart bevis på att det som en gång varit så viktigt för honom, nu bara flytt till dimmorna. Bort. Finns inte mer. Jag kommer att bära denna syn länge... och vad värre är... jag vet ju att det här är bara början på allt det som ska fly. (Men sånt tänk får man stoppa undan fort nu...!)
Jag pratade med hans kontaktperson U, och hon blev lika förfärad som jag... sen sa hon till SE att "nu blir det nagelklippning när vi kommer hem"!
"Jaså, du säger det du..."skrattade han bara.

Sen när vi skulle gå hem, och de skulle åka tillbaka till boendet, så gjorde jag som vanligt... gjorde pinan kort och ljög! För det skulle ju inte gå att börja säga "hej då... vi ses snart... var rädd om dig... jag älskar dig"... och allt sådant viktigt. Inte kramas länge och vilja hålla kvar. Det skulle bara förlänga, eller skapa en plåga... för mig... men allra allra mest för honom. För han skulle inte förstå varför jag vore ledsen.... eller så, vilket vore det värsta, så skulle det spricka upp "en reva i molnet" och han skulle bli helt helt förtvivlad och ledsen. Å då skulle jag bara dö där...
"Ja, men du jag går och fixar lite vatten åt Pontus P... så kan du ju hjälpa till här så länge, dom behöver nog hjälp med rullstolarna.... å så ses vi sen... " sa jag. Som vanligt hurtigt. Alltid.

Sen när jag gick bortöver... så vände jag mig om... två gånger.... jag såg att att tittade mot mig, liksom runt omkring sig.... jag vinkade... men han vinkade inte tillbka... ingen av gångerna. Sen vände han sig inte om mer...

Jag gick hem. Tom.

Å när jag skulle sova så satt jag fortfarande bredvid honom där på stenen...

4 kommentarer:

Pärlan sa...

Elisabeth, det är så fruktansvärt, om och om igen mister du ju honom, sorg som inte går över.
Varför skall somliga drabbas så hårt?
Känner sånt vemod när jag läser och tänker på dig, Carolina och SE som skall behöva genomlida förklust efter förlust.

Jag skickar upp en värmande kram och lite solsken till er alla, en klen tröst......

Kram vännen

trollmor sa...

Kram på dig vännen. Vilken dag du haft.Verkligen en passande rubrik.
Stor kram på dig.
ewa

Kajsa sa...

Åh, så sorgligt! Kan inte mer än krama om dej här!

Eleonora sa...

Oh Elisabeth så fint du berättar och så trevligt det blev med grillfesten! Du fick verkligen se att SE har det gott och bra och att han får vara med på allt det trevliga som personalen ordnar åt sina patienter. Lille Pontus glädje var ju helt underbar och jag tror nog att SE kände detsamma. Fotona du lagt ut är så fina och rara och han ser verkligen mycket bra ut, din man! Det var en fin dag ni fick tillsammans.

Hoppas din helg nu kan bli fin och solig. Bästa kramen