... är viktigt att skriva om. Stunder med honom, ännu så länge. Jag brukar skriva om den lyckliga sorgens längtan... för det är så det känns. När man är där så äger man den lyckligaste sorgen i världen, och när man åker därifrån så lämnar man den. Å mitt i den lyckliga sorgen så längtar man efter det som var.... men vet att man måste lämna den ifrån sig varje gång man åker därifrån, eller avslutar ett telefonsamtal med honom. Man längtar så förtvivlat....
"Hur hittade du mig då?" var det första han frågade när han fick syn på mig. Så jag förstod ju att han kände igen mig. Han kunde bara inte placera mig riktigt... mer än att jag var ett bekant ansikte för honom.
Jag gick fram till honom, där han satt på en pall bredvid kompisen B, och kramade om honom.
"Men vad du luktar gott då.... vad har du på dig för något?" sa jag. Kompisen B såg på mig och skrattade.
"Ja, det skulle du allt bra gärna vilja veta..." svarade han. Glad som en lärka...
(I den sekunden... med min näsa mot hans kind... få snusa på det jag snusat på så många miljoner gånger förr... då... då var han bara bara min!)
Sen gick vi in på hans rum... och satte oss och pratade. Jag i fåtöljen, och han på fotpallen. Men det blev mest prat om vädret och Holmträsk.... eller som vanligt, jag pratade och han höll med. För det visste ju han.... om allt det som rörde Holmträsk (hans hemby), och flera gånger sa han: "Jo, nog vet jag det!"
Innan vi sedan åkte iväg... de flesta på boendet skulle också till kyrkan... så hann jag kolla garderoberna lite, och låna toaletten.
Men hela tiden frågade han vad som skulle bli nu.... och jag svarade varje gång... att vi skulle till kyrkan och "gofika".
Det blev en vacker stund i kyrkan. Sommarpsalmer, och vackra hoppfulla ord. Men svårt också... som när diakonissan sjöng den irländska sången. Men det fick ju gå det med...
"Hörru, vad mycket folk jag känner här.." sa han. Hans blick gick sökande runt...
"Ja, det förstår jag... är det någon särskild du känner igen?" frågade jag.
"Ja, jo... han därborta... han är från Mellansel... och hon som sitter där är från Bredbyn... och så är det en massa folk från Solberg här..." svarade han. Folk från demensboendet.. men som i hans värld nu var kända ansikten från hans hemtrakter.
"Men vad du känner mycket folk... jag känner då knappt en kotte här... mer än dig då förstås!" sa jag bara.
Sen blev det fika. Jag och SE fick ett eget litet runt bord att sitta vid. Det kändes speciellt och lite privilegierat....bara vi två. När diakonissan åter igen ställde sig framme vid pianot och sjöng den irländska sången.. då fick jag den största, och den vackraste kärleksförklaring man kan få av någon.... när jag sträckte ut min hand... la den i hans... och han sträckte ut sitt pekfinger och strök mig på insidan av handleden. (Men gud... bara att skriva det nu... vad svårt det blev!) Men han gjorde en gest.... en så välbekant och kärleksfull gest... så där som han alltid gjorde... den fanns kvar hos honom... till mig. Det minnet är mitt i evighet...
När vi sedan stod och väntade på färdtjänsten, som skulle ta oss tillbaka till Tomtebo, så ringde Carolina. Jag sträckte över telefonen till SE, och sa till honom: "Carolina, "dotra" din vill prata med dig!"
Men det blev ett tufft samtal... för henne. För han hade ingen som helst aning om vem hon var. Carolina berättade sedan att hon hade skämtat med honom, och bett att han skulle gå in och hämta lite gofika och ta med sig hem till henne.
"Nej, men inte kan jag det... jag kan inte gå in och säga att jag ska ha med mig lite fika hem till syrran min... det får man inte!" svarade han. Snällt, men bestämt. (Å det var ju helt riktigt egentligen... det visste han ju.... att så kan man inte göra... men det var ju bara det... att Carolina förstod att han trodde att han pratade med någon av sina systrar... jag vet att det gjorde mycket ont i henne!)
"Ja, men vänta.... nu vill Elisabeth prata lite..." sa han sen. Inte... "mamma vill prata".
Men han kom iallafall ihåg mitt namn.... DET var stort!
När jag sedan skulle gå... lämna honom... då var han så trött. Jag gav honom dagstidningen... sa att han skulle sätta sig och läsa en stund... så skulle jag snart vara tillbaka igen.
"Jaha", sa han bara. Nöjd och trött.
Jag tog bussen hem till oss... vårt nya... hem till oss.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Tack för din fina ord på min blogg! Det värmer, kan du tro.
Det låter som om ni hade en fin stund i kyrkan och på kyrkfikat, men tungt för C. att hennes pappa inte minns henne. Ändå en liten tröst att ni har varandra och är så nära.
kramar, vänner...
Det är nog så att det är svårare att placera en röst, än ett ansikte för SE nu.Ni tycks ha haft en fin stund iaf.
Kram Nalle
Det var en mycket fin stund du fick med SE där i kyrkan och vid fikastunden. Så rart att han kände igen dig och visste ditt namn. Att han tog din hand så rart var väl också en underbar och fin gest att ta till sig. Små fina minnen att lägga till de gamla.
Kram du underbara lilla vän!
Att enkelt och lättfattat kunna skriva om en av dina vardagssituationer, och ändå få oss att inse saknaden och smärtan i det - det är en gåva - och du har den!
Kan förstå din reaktion av igenkännande av en smekning, som du trott var flydda tider...
Han minns dig! På sitt eget vis...
Kram till er alla!
Skicka en kommentar