... är ord som jag sällan, mycket sällan, säger nu för tiden. Det skulle vara som att hela tiden högljutt bekräfta det jag så ihärdigt försöker att lära mig att leva med nu... den ständiga sorgen. Den som jag nästan har vant mig nu... liksom den bild som jag har skapat, och lyckats hålla fast vid rätt bra för det mesta... jo, Sven-Erik finns därborta... men han är glad och "poar" på där borta i sin lilla värld... och mår bra ändå... mår bra ändå... mår bra ändå.
Idag ringde sjuksköterskan Desirée från boendet. En mycket varm och omtänksam sköterska som funnits med oss ända sedan han blev sjuk. Hon ville berätta, vilket jag är så så tacksam för ändå, att Sven-Erik inte mår så bra nu. Han har troligtvis en infektion någonstans i kroppen, då han har småtempat och varit förkyld i några dagar. Hon berättade också att han, och kanske just därför, är virrig och skakar. Imorse hade de hittat honom på golvet bredvid sängen.
Hon säger att han blivit sämre i sin sjukdom... vilket jag ju också märkt, genom att han har pratat allt mindre... mest "ja" och "nej" när jag pratat med honom. Men jag har ihärdigt hållit fast vid bilden... mår bra ändå. För att överleva...
Men när hon säger... vi vet ju... att det är ju tyvärr så här det är med den här sjukdomen... och Sven-Erik har ibland svårt att veta vad, och hur han ska klä på sig... och vad han ska göra med maten på tallriken... då bara... poff... så rasar hela min överlevnadsbild ihop. Jo, jag vet ju... vet egentligen hur mycket som helst hur denna sjukdom slår... och ska slå tills ingenting finns kvar. Jag vet ju det... och ändå... ändå så har jag lyckats lura mig själv... och hållit fast vid något slags "status quo"... att han för evig skulle gå omkring där borta... och må bra ändå.
När vi avslutat samtalet så är min första tanke... "hur ska jag kunna berätta det här för Carolina".
Ligger på golvet... virrig och skakar... feber... inte veta hur han ska klä sig... inte veta vad han ska göra med maten. Det är bilden nu. Gud... och jag är inte ens där och sköter om honom.
Jag ska ringa under helgen, och höra hur det går. Kanske är han feberfri till på måndag, då jag ska följa med honom till tandläkaren. Vi får se...
Men "jag är ledsen idag"... och ikväll med.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
17 kommentarer:
Det du skriver berör mig mycket. Önskar att det finns människor i din närhet som kan ge er stöd och kramar. Vi är många bloggvänner som skulle vilja ge denna tröst, men de flesta av oss bor för långt bort.
Cyberkramar och varma tankar får du av mig, ska tända ett ljus för er när jag kommer upp till jobbet/kyrkan.
Mängder av omtanke, tröst och mod till dig, du fantastiska. Kramar Om.
Lilla vän,
du har all rätt o va ledsen och du måste tillåta dej att vara ledsen.
Och du måste tillåta dej att bli glad av "små guldkorn" ibland me <3
Styrkekramar från
Ewa
Såå svårt. Och ändå har du en sån styrka. Det är beundransvärt!
En stor styrkekram till dej!
Det är en ytterst grym sjukdom,
som slår enormt hårt mot de
anhöriga.Jag sörjer med dig och
hoppas att änglarna snart inte
kan klara sig utan honom, så att
han slipper må såhär dåligt.
Sköt om dig
Många kramar
Du har all anledning att få vara ledsen - det får man. Jag känner djupt med dig, det vet du!
Kramar om dig min vän!
Du har rätt till dina känslor.
Du har rätt att vara ledsen.
Styrkekramar till dig.
Det är så sorgligt att läsa och jag kan tänka mig ännu värre att höra på telefon när det gäller din närmaste vän och man. Även om du vet allt om sjukdomen och förloppet, så lever man på hoppet att det inte ska hända...inte nu...inte alls...och det är ett hårt slag att få det rakt i ansiktet. Jag var med om samma med min pappa, men han hade levt ett helt liv och det är inte riktigt samma med SE. Jag kan bara skicka varma, långa håll-om-kramar till dig och Carolina. Ni har varandra och oss... Ruta Ett
Inte roligt när man märker hur det går åt fel håll... Fy så trist för er. Bra att du tillåter dig att vara riktigt ledsen. Man kan inte hålla allt inom sig, släpp ut det! Jag sänder dig massor av styrkekramar!
Jag gör som du skriver att du gör ibland. Skriver och suddar, skriver och suddar. För det finns liksom inget att skriva mer än att jag läser, att jag tänker på er och att jag bryr mig om men det käns så futtigt när jag skulle vilja ringa på dörren lämna över tulpanerna sätta på kaffekannan och bara hålla dig i handen. Kram
Isch så tråkigt att SE inte mår bra. Skönt att C fick uppleva en födelsedag innan ni fick veta det.
Kramar o ha det bra. Ingabritt
men vännen...du ska inte vara ledsen för att du inte är där och sköter om honom, du måste finnas där du är för carolinas skull. Hos S-E är du i varje fall vareviga sekund och finns vid hans sida så mycket du orkar...det är gott nog. Men jag förstår din förtvivlan...eller förstår...hur ska man kunna göra det??? Men jag har jobbat mycket med denna gruppen av människor så visst har jag mycket förståelse....gråter med dig...
stor, varm kram till er alla tre sänder jag.../caja
_,-~-. _.–._.-~-,
_________/ .- ,’_______`-. \
_________\ /`__________\’/
_________ /___’a___a`___\
_________|____,’(_)`.____ |
_________\___( ._|_. )___ /
__________\___ .__,’___ /
__________.-`._______,’-.__
________,’__,’___`-’___`.__`.
_______/___/____V_____\___\_
_____,’____/_____o______\___`.__
___,’_____|______o_______|_____`.
__|_____,’|______o_______|`._____|
___`.__,’_.-\_____o______/-._`.__,’
_________/_`.___o____,’__\_
__.”"-._,’______`._:_,’_______`.,-”"._
_/_,-._`_______)___(________’_,-.__\
(_(___`._____,’_____`.______,’___)_)
_\_\____\__,’________`.____/.___/_
bOLLEBYGDSBO: Ja, det är mycket man önskar. Tack och lov att vi har fått möta så många fina vänner här... tack snälla! Å tack himlamycket för det tända ljuset... tack, min vän! Varm kram..
iSABELLE: Tack snälla Isabelle! Du är väl om någon fantastisk... vet jag ju! Varm kram..
eWA: Dina kloka ord om rätt och tillåtelse är så riktiga.. och viktiga, min vän. Men att vara ledsen när det är lessigt omkring en går dåligt... då får man försöka hitta guldkorn i nästan allt man företar sig istället. Varm kram..
pAULA:TACK TACK TACK! För att du skriver att jag har styrka... jag tvivlar starkt på det ibland! Å det är än mer beundransvärt att ge någon ord som ger just det... styrka. Så tack snälla! Varm kram..
cAMILLA: Ja, det är en grym sjukdom... fast å andra sidan så är väl de flesta allvarliga sjukdomar det,på sitt sätt, tänker jag. Sen tror jag att änglarna sitter bredvid honom nu... håller honom hårt i handen... och följer honom i det svåra. Tack snälla snälla för din omtanke... Varm kram..
eLEONORA: Tack min vän! Men du vet hur det är... man vill helt enkelt inte vara ledsen! Å jag blir också så emma-tvärtemot-sur på livet, som inte kunde komma med någe roligare istället... Varm kram..
fIGHTER: Tack snälla! Du har så rätt.. man har rätt till sina känslor. Men ibland så tar överlevnadsinstinkten över.. och det lessiga får stoppas undan. Varm kram..
aNONYM RUTA ETT: Ja, min vän.. du vet precis hur det är, och dina ord berättar så sorgligt och sant om det man inte vill höra. Tack snälla, för så så mycket... och inte minst för dina nu-kavlar-vi-upp-ärmarna-pepp! Varm kram..
rENÉE: Nej, det är inte inte roligt... och ändå vet vi hela tiden "det ska bli värre"! Man måste lära sig leva med det också... Sen att tillåta sig att vara ledsen.. ja, jag jobbar lite på det. Tack, min vän... för dina styrkekramar. Med vändande post så skickar jag detsamma till dig.. Varm kram..
kERSTI: Ibland så finns det helt enkelt inga ord.. oavsett om de ges eller fås. Men då brukar jag tänka att huvudsaken är de möten vi gör mellan raderna.. så om inte annat, så ses vi där, min vän. Alltid. Å tar oss en gofika... Varm kram..
iNGABRITT: Nej, det är inte roligt. Men vi vet ju... vad som än händer nu... så kan vi bara följa med. Eller hur, min vän? Å jag tänkte precis som du... tur att Carolina fick ha sin fina födelsedag innan hon fick veta det här. Varm kram..
cAJA: Du har så rätt... du har så rätt... du har så rätt.. jag finns hos honom i tanken varje eviga sekund! Du är klok, min vän... och läser bra mellan raderna. Å den empati du äger gör att du förstår mycket hos andra... och jag är så så tacksam för att du finns! Tack för den fina lilla björnen... Varm kram..
Jag ska imorgon hjälpa min mamma att flytta min pappa till ett korttidsboende för vårdplanering. Tack för att du skriver. Kommer att återvända hit. Jag ska försöka att vara ett stöd för min mamma, inte bryta ihop så att pappa ser. Jag tror att han kommer att försöka fly undan. Jag är så rädd för morgondagen.
tILL ANONYM: Jag hoppas du läser det här,då jag i tanken hoppas att jag kan förmedla lite styrka och stöd för din svåra stund idag. Förstår så så väl din rädsla, och hur du gruvar. En sak är jag säker på.. du kommer att vara ett stort stöd för både din mamma och pappa, bara genom att finnas där, och gå igenom detta svåra tillsammans med dem nu. För oavsett hur svårt det är, så blir det mindre svårt, om man slipper gå igenom det ensam. Jag kommer att tänka på dig idag... och tack för dina rader... för som sagt, allt blir mindre svårt om man känner att man inte går ensam. Varm kram..
Skicka en kommentar