Hammarslag...

.... ger minnen.

Idag gick jag i parken med Pontus P. En hundpromenad som kändes riktigt bra... med solen som sken... Pontus som skuttade omkring... och barnen som jag hörde stoja på i lekparken. En sådan där stund då vinden tycktes blåsa in lite värme... ljust och lite hoppfullt kändes det.

Så hörde jag hammarslagen. I en annan tid skulle jag inte ha reagerat alls... men nu... ja, minnet av alla de miljoner hammarslag som jag hört Sven-Erik slå... längtan... denna saknad som så ofta, så ofta gör så ont... den kom. Saknaden och insikten över att veta att aldrig mer kommer jag att höra några miljoner hammarslag från Sven-Eriks hammare. På en tusendels sekund så var både längtan, saknaden och insikten där... och borta var värmen, solen, och stojande barn.

Hammarslag... ljud som i "det vanliga livet" inte fästs något större avseende vid... men som helt plötsligt fick det allra viktigaste och sorgligaste minne att poppa upp. Hammarslag... vad skulle jag inte ha gett för att se honom stå och spika någonstans... eller borra, skruva, kanske laga något... i sina blåa arbetsbyxor. Vad som helst...

Aldrig trodde jag att hammarslag skulle beröra mig så....

..........

Pratade med Sven-Erik i eftermiddag... men när jag frågade om han hörde vem det var, så svarade han; "Ja, Britt...!" (Britt är hans yngre syster som bor i Stockholm) Då svarade jag: "Nej, gubben det är jag, Elisabeth... "gammkäringa" sin!" Han svarade inte på det...

Annars har det varit en ganska bra dag ändå... några myrsteg framåt idag också, trots lill-deppet! Nu måste jag sova...