lördag 15 maj 2010

Ett litet minne...


(SE ätandes på en glass nere på kajen 2006)

... av ett minne bara. Ett av de där dyrbaraste...

Nedanför Rådhusparken ligger Umeälven, med strandpromenaden och kajen som alltid fylls med folk varma sommardagar.

Igår, när jag satt där i Rådhusparken, och min vän M hade gått in för att hämta mer kaffe, så tittade jag ner mot kajen... njöt av värmen... satt där på en filt i gräset... såg alla människor... sommarklädda... och som gick där och åt glass.

Då... som om boken av minnen bara vände upp ett blad helt plötsligt.. så minns jag... en annan sommar... då jag och SE gick därnere... njöt av sommarvärmen... satt där nere på kajen, drack kaffe, och åt glass. Det var sommaren 2006.
Han trodde att "när semestern var slut" så skulle han börja jobba igen... han pratade om sommarstugan, och att köpa ny bil... han ville ha 88:an eller Piggelin... och jag var lycklig för att jag sen fick gå där och hålla honom i hand. Något som jag visste var en förändring... "hålla hand" hade ju aldrig riktigt varit hans grej.
Han visste inte då att han redan fått pension, och att han samma höst skulle få ett brev från geriatriken att han inte längre fick köra bil.

Jag drog ett djupt andetag när jag mindes det... de drömmar och hopp han på någe sätt försökte hålla fast vid...
Sen kom, tack och lov, min vän M tillbaka med kaffet.

Nu tänker jag... tack gode godaste Gud i himlen för att du gav SE en sjukdom där han inte hade någon som helst sjukdomsinsikt... han fick ta med sig sitt hopp, och sina drömmar till glömskans land. Grymt, men Gud... tack!

3 kommentarer:

Renée sa...

Jag läser och känner hur mitt hjärta knyts ihop av den sorg som du beskriver... Hur DU känner dig inombords kan jag inte ens föreställa mig.
Hoppas ändå att du kan njuta lite av det vackra vädret.
Ha en trevlig lördag!

Pia sa...

Vad fint du skriver Elisabeth ...Kram

Elisabeth sa...

rENÉE: Tack snälla, för dina ord. Å jag vet inte riktigt vad jag ska skriva... för att skriva om en saknad som nästan kräks, och en sorg som bara vill bedöva... hur upplyftande är det en måndagmorgon? Nej, jag tänkte bara lite högt nu, och det är nog många som bär på minnen av saknad. Hoppas du får en fin måndag, du härliga kämpe! Kram..

pIA: Tack, snälla, för de orden! Minnen är viktiga... det är bara det att jag önskar att man själv kunde få bestämma när man ville minnas dem! Kram..