torsdag 6 maj 2010

Det var dans på Tomtebo...

igår. På Sjöjungfruns boende för dementa. Å jag var inte där...
Men SE var säkert med och dansade. Jag vet ju att han har börjat dansa lite sedan han blev sjuk. Han... min lilla gubbe som jag bara sett dansa en gång förut... med mig, då vi dansade vår bröllopsvals på Harrsjöhöjdens bygdegård. Då... 1990. Märkligt att en sjukdom kan förändra någon så...

Tanken slår mig... i år firar vi 20 år som gifta. 20 år.
Å jag kunde inte ens åka dit igår och dansa med honom...
Visst kunde jag enkelt skylla på att jag glömde bort det... för det gjorde jag. Igår kväll kom jag ihåg... "javisst ja, det var ju idag som de skulle ha dans...!" Men kanske var det mitt undermedvetna som bestämde sig för att jag inte skulle orka åka dit.

Å så får jag försöka svälja bort det dåliga samvetet idag... och svälja än mer då jag vet att de från demensboendet skulle åka till Ålidhemskyrkan och "gofika" idag... och att jag inte kommer att följa med dit heller. Det bestämde jag nu... precis nu.

Det är jobbigt sånt här... längtan efter honom som jag dansade med en enda gång... då i vit kostym och med svettpärlor i pannan, och nu inte alls... med tofflor och tom blick. Nä, usch, nu lämnar vi det här ämnet...

..........

Carolina. Hon skriver sällan på sin blogg nu. Jag vet inte riktigt varför... så jag måste nog försöka att skriva lite "å hennes vägnar". Som igår... då hon kom hem ensam från promenaden med Leif. Hon sa: "Mamma, jag sa åt Leif att han fick gå hem... jag sa att jag kände mig så ledsen... å jag ville bara gråta åt allting... å jag längtade efter pappa!"
"Men lilla gumman... vad sa han då... försökte han inte trösta dig då?" frågade jag.
"Nja.. han sa bara.." ja, jag vet inte vad jag ska kunna göra åt det".

Då får en mamma rycka in. Så hon fick gråta ut det hon behövde få gråta ut... få berätta, lite osammanhängande sådär, om hur jobbigt allting var... nationella proven nu... bästa klasskompisen som förändrats... Leifs oförstående... och så sist... naturligtvis... hela hennes innersta längtan "min lillpappa... varför är han inte här... hos mig NUUU!!"

Å som den kloka mamma jag är (hmmm!!), så förstod jag ju att hon behövde få ur sig det här nu... få vara svag, lite liten kanske... och få tycka, och prata om, att det är svårt... inte bara försöka hålla masken hela tiden. Å försöka vara stark och klara av...

Jag förstår också att när dessa stunder kommer så behöver hon sin pappa allra allra mest... och då måste han få finnas här hos henne... i hennes saknad! I hennes längtan. Å när mycket annat blir svårt så blir hennes längtan efter pappa den svåraste att bära...

Jag sa sedan till henne: "Jag är så stolt över dig, gumman... för att våga visa att man är liten o rädd... ledsen och behöva få gråta... du vet, gumman, det är bara de verkligt starka människorna som har mod till det... och det betyder att du har mycket mycket styrka inom dig." (Å det här var viktigt att säga till henne... då hon allt som oftast kämpar med att försöka låtsas hur stark hon är... och hur bra allting går. Hon är ju inte för inte sin pappas dotter!! SE var också sån... )

"Tror du det, mamma?" svarade hon. Lite hoppfullt sådär...

6 kommentarer:

Bloggblad sa...

Jag är övertygad om du är den allra viktigaste personen för C nu. Vare sig man har pappa eller ej är det en brytningstid när hon ska hitta sig själv, och trots att det gått 40 år sen, så minns jag hur jobbigt det var. För inte pratade jag om sånt med mina föräldrar!

Släpp ditt dåliga samvete, det finns ingen annan som tycker att du behöver känna det, det är bara nåt i dig som sliter på den ork du har och som lockar fram din känsla av att göra mer. Du gör redan allt du kan!

Du kan älska SE utan att du behöver vara med på allting, som friska gifta är man ju inte heller varandr i hälarna hela tiden utan ger varandra utrymme för eget.

Sen kan jag inte låta bli att undra vad C tänker om att du skriver om vad hon känner och tänker. Mina barn har förbjudit mig att berätta om dem alls.

~ Hennes Rum ~ sa...

Att utebli & Att bara vara...det där är liksom en och samma känsla inom dig nu, även om du känner tyngden i de där första orden allra mest...

Jag tycker att du är så klok!
Du behöver verkligen det här Att bara vara...att ge dig den tillåtelsen att få det även om det blir i små, små stunder ännu så länge...
Och kärleken mellan dig och SE, den finns ju redan gjuten, den är och förblir, och nu är det såhär sorgligt, och sant.

Om SE kunde, skulle han famna dig ömt, och viska att du gör helt rätt Elisabeth...

Kram till Dig och Carolina ♥

Dubbelörn sa...

De mognar på ett helt annat sätt, dessa våra goaste. De har mer i sitt bagage än de flesta andra i deras ålder.

Vet att din fina C kommer att ha ett hjärta av guld, precis som min fina K. Ett hjärta som ömmar för andra, ett hjärta som känner empati. Ett hjärta som kommer att flöda av kärlek.

Jag vet... :)

Nu är det inte långt kvar tills vi ses ;).

Varmaste kramarna till er båda

Kajsa sa...

Jag kunde verkligen känna din sorg nu när jag läste om dansen eller danserna...Du ska minnas eran bröllopsdans med glädje...och det gör du ju...den tommablicken och tofflorna...det känns även i mitt hjärta...
Jag hoppas att jag är en lika fantastisk mamma som du är...tro inte att jag når dit men du ska veta att du är helt enkelt underbar!/Kram

Eleonora sa...

Spaltmeter långt svar skulle jag kunna svara, men avstår. Allt kan bli så fel om man inte uttrycker sig rätt.

Du är en toppenmamma som kan lyssna och trösta på rätt sätt. Och dåligt samvete - du vet inte vad det är, lova mig det! Ingen så god och snäll som du kan ha dåligt samvete!!!

Håller med Bloggblad ang sista stycket i hennes kommentar.

Elisabeth sa...

bLOGGBLAD: Jo, visst är det en brytningstid för henne nu, med frigörelse och allt. Men att vara stark nog att frigöra sig från en pappa som är sjuk, det är svårt. För barnet inom henne vill ju bara ha pappa tillbaka...

Sen, vad någon annan tycker att jag borde känna och inte känna, det går mig ganska förbi... men jag tror egentligen inte att det handlar om ett dåligt samvete.. jag tror det handlar om att alltmer måsta inse,ha logik, att man inte räcker till längre. Att det finns en bortre gräns...Å det är svårt för mig.. att inte kunna räcka till för den jag älskar. Jag måste nog klura lite på det här..

Å jag skriver ingenting om Carolina som hon inte har godkänt först... hon vill gärna berätta sin historia, men hon orkar inte skriva den själv just nu. Hon vet ju att det finns unga som läser min blogg, och hoppas att hennes resa kan vara någon annan till hjälp och stöd.

Tack, min vän, för input och tänk. Kram..


Till alla andra: Skriver mer sen...