torsdag 13 maj 2010

Med tända ljus i kvällen...

... så sitter jag i skenet från dem och skriver lite nu. Vi har haft åska här ikväll, och nu smattrar regnet på fönsterblecket... och bär mig bort i mina minnen.
Till en annan tid... till en annan plats... och till den trygga luften nära honom.

Då gjorde det ingenting att det åskade... då kunde man sitta uppkrupen på kökssoffan i Rajastrand... se blixtarna som ville lysa upp hela byn... vara rädd... räkna 1001, 1002, 1003... höra regnet smattra mot rutan... och ändå vara fullständigt trygg. För mitt emot satt Sven-Erik, lika lugn som alltid, och försökte läsa dagstidningen i det lilla pyttiga sken som gavs från ljusen på bordet.

Jag saknar dig, min älskade.

..........

Jag skriver inte så mycket mer ikväll... men det blev en bra dag ändå. Inte så att vi gjorde så mycket... mer än att Leif, Carolinas pojkvän, kom hit, och de filmade för ett projekt på skolan... jag gick och handlade... städade lite... bjöd på korv och pommes till middag... och lite glass till efterrätt.

Så nu är Kristihimmelsfärdsdagen över... å jag ska sitta kvar i soffan en stund... låta ljusen brinna.. lyssna på regnet... och minnas en stund till.

2 kommentarer:

~ Hennes Rum ~ sa...

Så fint minne ♥

Och så mycket Kärlek dina rader här, och nu...andas ~~~~

KRAM från Eva

Renée sa...

Det är ju så himla tragiskt.... Egentligen är ju detta värre än döden på något sätt. Du är ändå stark som orkar och vågar skriva om denna sorg så vi kan läsa. Många anhöriga kommer säkert att läsa din blogg (och kanske gör redan) och dom kommer läsa och känna igen sig och veta att dom inte är ensamma med detta. Jag tror att man som anhörig till en demenssjuk blir väldigt ensam. Folk vågar inte höra av sig. En del tycker ju att demens är otäckt och farligt...
Jag hoppas att du hittar någon som kan ge dig tröst när det åskar. Jag menar inte en ny man utan hunden, barnen eller en katt.
Många kramar från mig!