måndag 3 maj 2010

Alla samtal...

... är viktiga. Nästan oavsett vem vi pratar med...
Alla ger de oss något... påverkar oss på någe sätt.. lär oss kanske något... men framför allt så tror jag att det för många människor är en ren livlina för överlevnad. Bara det att få prata med någon...

Idag har det varit lite ketchupeffekt på pratet, tycker jag. Somliga bra... och somliga mindre bra.

Samtal med SE.
Jag ringde till Tomtebo. Kände imorse att "jo, men det känns bra idag... å jag vill så gärna prata med honom lite... höra rösten på honom". Först pratade jag med Ulla, hans kontaktperson på boendet, och som berättade att allt var bra med SE... så där som vanligt... och vi pratade lite om torsdagens kyrkbesök och så. Hon sa: "men du får absolut inte känna någon press om du inte kan komma... ibland är det ju bara så att man inte kan... å det kommer ju fler tillfällen!" Hon är verkligen en klippa, denna Ulla! Både för mig och SE nu...

Sen fick jag SE på tråden... och fast än jag visste... att både tal och språk förändrats och minimerats nu... så blev jag så... ja, det kändes svårt att kvittra på om väder och vind... hundpromenader... och hur han mådde... hur jag mådde... när han för det mesta bara svarade ja och nej.
Inte ett enda tecken på igenkännande eller reva i minnet. Inte förrän jag sa:
" Men du... vet du att Carolina har skaffat en pojkvän?"
Då hörde jag reaktionen i rösten... revan i molnet av förvåning... kanske för att han hörde Carolinas namn... han sa:
"MEN VA???" Högt och tydligt.. och han lät riktigt förvånad.
En förvåning som varade i... ja, kanske några sekunder. För när jag sedan sa att "jo, men du vet hon är ju 19 år nu, Carolina... så vi har väl inte annat att vänta oss nu" så svarade han bara "mmm..", enstavigt och liksom... ja, tomt. Revan hade slutits lika snabbt som den kom. Jag visste att jag fick vara både glad och tacksam för den lilla reva i molnet som han hade visat... och det var jag ju. Är jag ju...
Vi pratade en stund till... sedan lovade jag att ringa senare... "ja, gör gärna det" svarade han. (En standardfras som jag hört många många gånger nu.)
Sedan gick jag länge och funderade på hur, och om, jag ska fortsätta dessa samtal... men det ska jag skriva om sen.

Samtal med svärmor.
Jag ringde, som jag ofta lyckas med, mitt i "ja, jag satt och sticka-stunden"! Som vanligt så ville hon veta hur det var både med oss och SE. Å lika vanligt så har hon fortfarande mycket svårt att förstå att SE inte bor hos oss längre... att han är sjuk... inte har något arbete... och att han bor på Tomtebo. Jag försöker som alltid förklara så skonsamt som möjligt...
Men vi pratade om annat också... vädret... stickningen... hur det går för mig på Röda Korset... hur Carolina har det i skolan... hennes förkylning... vad hon ska göra idag... och så vädret igen.
Vi avslutade med att hon sa: "Ja, då får du ha det så bra idag... och du ska ha mycket tack som ringde!"
När vi lagt på så skämdes jag. Skämdes för att jag är så dålig på att höra av mig. Å än fast vi pratar minst två gånger i veckan. Jag skulle kunna ringa till henne varenda dag... för hon skulle behöva det. Hon sitter för det mesta ensam... och vad kostar det då mig att slå henne en signal om dan... jag vet ju hur mycket det betyder för henne att få prata med någon. Jag får skärpa till mig här...


Samtal med AF.
Å de samtalen är inte så mycket att skriva om, tycker jag. Idag kändes det dessutom mer jobbigt än vanligt, då det precis innan hade snurrat till i huvudet ordentligt. (Men det gick över... och jag fick lite huvudvärk istället.)
Men ett samtal blev det... om än jag gick därifrån med ungefär samma förutsättningar som innan... vi fortsätter som tidigare... sju timmar per vecka på Rk.


Samtal med den gamla damen.
När jag gick ut från AF, så stod den gamla damen där. Som om hon stod och väntade på någon...
Jag noterade att hon stod där, men huvudvärken ville gå hem.. så jag gick rätt fort. Hon stoppade mig med orden:
"Ursäkta mig, lilla fröken ... tror ni att ni kan vara så snäll och hjälpa mig?" En fin äldre dam i vita handskar, och med uttalad stockholms-dialekt.
"Ja, visst... var det något särskilt?" svarade jag.
Då kom hon fram till mig... tog mig helt världsvant under armen, och förklarade:
"Jo, ni förstår... jag måste till frissan på andra sidan gatan... och jag ser inte så bra... ja, jag fyllde 90 år i förrgår... och mina barn bor i Frankrike allihopa" sa hon, i nästan ett och samma andetag.
"Ja, men självklart... är det frissan där borta?" Vi började gå... i hennes takt.
"Ja... och du vet här har jag bott sedan... ja, urminnes tider... min man var officer, förstår du... och vi har 4 barn... och här har de verkligen gjort om... alla björkar som är borta... och här var det ett daghem tidigare.. och här... " ja, så pratade hon på hela vägen fram till frissans dörr.
Å jag måste säga... för mig var det helt magiskt underbart roligt att få lyssna på denna kvinna. Å jag tänkte... tänk att få bli 90 år... ha vita handskar... och ta sig till frissan själv (ja, med lite assistans då...)! Det är få förunnat, tror jag... och att få uppleva, och få följa med, en sådan människa på en livspromenad till frissan... ja, det kan man bara ta emot som en stor gåva av livet. Å märkligt nog... då jag sen följde henne tillbaka från frissan till hennes port... så var huvudvärken borta!
Å för mig var det ett av mina vackraste möten...


Å sen kom jag hem... å Pontus P fick nöja sig med "ska vi gå ut och kissa, gubben" som längsta samtalspratet.

Nu är dagen slut... och även alla de viktiga samtalen. Å fast jag är trött nu... så var alla samtal livlinor på sitt sätt.

Imorgon är en ny dag..

(... oj, vad långt det blev! Men det är väl som med samtalen idag... rena ketchupeffekten!)

11 kommentarer:

bollebygdsbo sa...

Precis som du skriver - samtal kan vara så olika. En del, de flesta som tur är, ger energi. Andra tar energi.
Förhoppningsvis ger vi då energi till dessa, men inte alltid. Ibland tror jag att vissa bara dränerar en annan människa på energin.

Du hade många fina samtal idag. ;)

Ewa sa...

Du har sååå rätt, alla möten och samtal ger något, ibland positivt ibland negativt...men det ger nåt!
Du är en underbar kämpe för mej, följer din blogg och gillar när du skriver långt...
Ha nu en fin vecka
Kram
Ewa

~ Hennes Rum ~ sa...

Så fint du speglar dina samtal i dagen.
Samtalet med den gamla damen känns verkligen som lite sänt från ovan...
En plötslig, varm gemenskap i ensamland ♥

Hoppas att du kollar upp din yrsel vännen...?

STOR KRAM från Eva

Elisabeth sa...

iNGELA: Ja, du har så rätt min vän... och jag tror också att det är viktigt, verkligt viktigt, att försöka ge sig själv energi... och styra bort sådant som enbart dränerar oss på den. Lättare sagt än gjort, jag vet... och kanske måste många av oss träna en hel del på det! Kram..

eWA: Ja, jag kan bara instämma i samtalstänket.. det ger någe! Sen.. tack underbara du för de orden... och att höra att någon ser en som en kämpe... då man rätt ofta tycker precis det motsatta... det bär och bygger upp! Mer än jag kan säga nu... Ha en fin vecka, du med, min vän! Kram..

mORMORSHEM: Tack snälla för de orden! Å det där spegelskrivet... ja, jag brukar hämta rätt mycket inspiration hos dig, min vän! Stunden med den gamla damen kommer jag att bära med mig i mitt smyckeskrin av minnen... för precis som du säger, "varm gemenskap i ensamland"! Yrseln... ja, jag går och gruvar lite där... men om det inte blir bätte så måste jag nog kolla upp det! Kram..

Eleonora sa...

Men tack hörru! Man blir glad serru! Att få liknas vid den underbara damen som skulle till frissan!! (vilket jag också skulle behöva)

Ja nu är ni snart i faggorna. Vet du exakta dagen ni kommer? Och bor ni på samma ställe som tidigare? Jag blir jätteglad få veta, för svågern har vissa problem och det kan tänkas att jag måste ta mig dig och hjälpa till. Då vill jag inte välja någon dag som ni är anträffbara.

Det var många samtal du hade igår och vart och ett med sin inriktning men kanske också stor påfrestning. Men dåligt samvete behöver du sannerligen inte ha för att du inte ringer oftare.

Hoppas du får en bra dag utan huvudbesvär. Kramar

Eleonora sa...

Men snälla nån!!! Har du inte varit och kollat än VARFÖR du har yrsel.?? Beställ tid hos en läkare fort, genast, omgående! Håller dig i handen. Kram

Pia sa...

Underbart att du stannade och lyssnade och hjälpte den gamla damen med vita handskar :) Man vet aldrig vad möten med andra människor ger...Kram

Kersti sa...

Det är så med samtal, att de kan både ge och ta. Ofta är det på de mest oväntade ställen man kan råka på såna där givande samtal som man blir så glad av. Du beskriver de så fint, samtalen. Tack för att du delar med dig. Kram från ett ruggigt Enskede.

trollmor sa...

Tänkte svänga förbi idag hos dig men jag blev så deppad efter jag varit och provat skor så jag ville bara hem.Är inte riktigt i form heller, är så trött. Är alldeles ensam hemma i två dar och det är också så skönt men får så dåligt samvete över allt jag borde göra just nu.Längtar efter att få ses snart.Stor kram min vän
Ewa

Elisabeth sa...

eLEONORA: Ja, min vän... hon var verkligen så lik dig, "den saltaste bönan i stan"!
Å det finns fler som skulle behöva gå till frissan, speciellt nu när vi snart ska till kungliga huvudstaden, men det får vara lite nu, känner jag... Mailar dig ikväll om tiden när vi kommer... och jag SKA försökta ta mig till läkaren... ska bara fega på lite till först. Kram..

pIA: Ja, min vän... det har du så rätt i... man vet aldrig vad möten med andra människor ger... bara att de ger något. Å förhoppningsvis så kan den man möter känna samma sak... att det ger något! Kram..

kERSTI: Tack snälla! Å det är ju alla de samtalen... de där som bär, och som man blir så glad av, som man sedan vill spara och ta fram de dagar som det går lite tyngre. Som t ex "samtalen" som jag har här... med dig, och med alla andra vackra människor. Tack för dem, min vän... Kram..

tROLLMOR: Näsch, det var väl synd att vi inte kunde ses. Men jag förstår ju också att du har mycket mycket omkring dig... och du, det går väl fler tåg mellan oss... eller iallafall en nyfixad Volvo! Å ha INTE dåligt samvete för allt det du inte hinner... det ordnar sig ändå! Kram..

Vida sa...

Ja samtal är verkligen något som vi möts i och det kan vara väldigt olika hur samtalen löper..

Kramar från Li