måndag 10 maj 2010

Det långa och smärtsamma avskedet

... tar för varje dag nya steg i den här sjukdomen. Både för honom och mig. Ikväll, eller just nu, så är det svårt. Mycket.
Å jag vet inte hur jag ska skriva det här... men jag hoppas det känns lättare sen. Det får bli som det kan..

Ikväll ringde de från Sjöjungfrun, det som är "hemma" för SE nu. De ville att jag skulle fylla i den enkät som de skickat tidigare, och som rörde SE:s intressen och vad han tyckte om att göra förut. Enkäten rörande ett projekt som de ska börja med till hösten...
Jo, men visst skulle jag fylla i den... och jag sa även hur glad jag var över deras arbete... och så roligt att höra om detta projekt, som jag visste skulle vara bra för SE... och hur jag gärna ville delta på alla sätt jag kunde... sa jag också.

Hon berättade en del om SE nu... om hur han deltar på alla aktiviteter... om hur glad han blir när han ser aktivitetsledaren... och om hur han dansar på träffarna de har.
Jag skrattade med honom i tanken... och blev, uppriktigt, så glad att höra allt hon berättade om honom.

Så sa jag: "Ja, just det... det är ju vårdplanering imorgon... ja, men då får jag kanske höra lite mer!"

Så avslutade vi det trevliga samtalet.

Men sen... när vi lagt på luren, då kom det! Som om någon bara vridit på vattenkranen... av allt det som heter Sven-Erik Ingelsson, och som bara ville dö av insikter och sorg!! Som fått höra någonting som väckt upp det som sov... någonting som... ja, herregud, jag vet inte vad. Men trycket över bröstet fanns där bara...

... och till slut så insåg jag att jag måste gå ytterligare ett steg i detta långa och smärtsamma avsked... just nu så måste jag få säga... jag orkar inte. Jag orkar inte. Jag orkar inte.
Å jag måste skriva det flera gånger nu.... jag orkar inte... och det måste måste få vara ok!
Nog vet jag att det är ok... och jag vet, där djupast inom mig, att SE skulle ha dängt någe hårt i huvudet på mig om han hört mig nu... men ändå... det gör ont ändå..att i känslan av min kärlek till SE måsta säga: "Jag orkar inte just nu, gubben.. jag orkar inte fara till dig!"

"Jag måste få låta dig vara lite nu... därborta. Mina minnen är hos dig...


Nä, men nu blev det här bara för plågsamt att skriva... jag ksriver mer sen. Men det får stå kvar..

7 kommentarer:

Lenas Värkstad sa...

Hej min vän (i tankarna i alla fall)!

Oh, vad svårt du måste ha det nu! Kan du prata med din kontaktperson om det som väller upp i dig såna här gånger? Bloggen är bra, men du måste ha någon du ser för att bli sedd på "riktigt".

Jag kan ju inte påstå att jag gått igenom samma som du, men jag tycker att jag får en bild av det genom din blogg. Den är viktig, viktig för många som sitter i samma sits som du.

Många varma kramar från Lena

kicki sa...

Min älskade vän, jag sitter och gråter med dej, tänker på hur detta liv kan vara...varför kan inte alla få åldras tillsammans, alltid få vara tillsammans...sitter och tänker på hur det skulle vara att inte få tillbringa min tid med Peter, jag skulle aldrig orka Elisabeth...hur orkar du....hur orkar du...Nu önskar jag att ni skall ha det underbart på er resa till Stockholm..att ni orkar bara mysa och skratta du och lilla Carolina.
Jag skickar som vanligt en go styrkekram.....

Lena L sa...

Du har orkat alldeles för länge redan... låter heldumt och jag vet tyvärr inte hur jag ska kunna formulera det bättre. Men det är helt ok att släppa taget och inte alltid orka. Och dessutom har det något gott med sig, för när man är på botten kan det bara gå uppåt!

Varma kramar!

Ruta Ett sa...

Åh, vad svårt det måste vara att vilja men inte orka. Men även om du inte är där fysiskt, så är du hos SE hela tiden i tankarna. Det är OK at inte orka, och du får inte känna skuldkänslor för att du inte orkar. Men jag vet att det är lättare att säga än att känna.
Kramar i massor - jag finns hos dig...i tankarna...

~ Hennes Rum ~ sa...

Så smärtsamt viktig sanning Elisabeth, att Du säger så, därför att det är så.

JA, och NEJ är ju människans väg till friheten...och ditt nej nu, är som ett djupt andetag för att orka vidare i det liv som är ditt nu...där du behöver all kraft som finns att samla ihop.

Bortom sjukdomen, är SE mycket stolt över dig. DET tror jag helt och fullt!
Och när du orkar, och hälsar på honom, så är det av samma kärlek.
För Du speglar massor av kärlek i vartendaste ord du skriver här, och jag säger som jag alltid har sagt...jag beundrar Dig så, för att du är så sann, och aldrig sviker din inre kompass ~~~


KRAM från Eva

Renée sa...

Vad starkt av dig att skriva om detta smärtsamma... Lider verkligen med dig... Demens är verkligen en anhörig-sjukdom. Hoppas du kan hitta någon att prata med, som kan förstå och lyssnar. Det är bra att du släpper ut all din sorg. Bättre det än att ha den inom sig som en tidsinställd bomb. Man får gärna vara både arg och ledsen. Låt allt komma ut och orkar du inte hälsa på honom så gör inte det. Jag har jobbat med demens-sjuka så jag förstår precis. Din man är ju någon helt annan nu, han har förändrats och kommer aldrig tillbaka till det han var innan. Hoppas du fortsätter att skriva av dig och att du kan hitta någon att prata med...
Många varma kramar från mig..

Elisabeth sa...

lENAS VÄRKSTAD: Hej själv min vän... i varje tanke!
Visst är det svårt många gånger, men så tror jag det är för många av oss.. "along with the sunshine, there´s gotta be a little rain sometime".. för att klyscha till det lite. Med min vän M, kontaktpersonen, och för övrigt den enda människa jag träffar förutom Carolina och människorna på Rk, så kan jag prata med om precis vad som helst... tack och lov. Hon är en klippa för mig nu... precis som också många av mina bloggvänner har kommit att bli det.
Tack snälla du för dina ord om min blogg. Å jag brukar tänka lite.. det spelar inte så stor roll vad vårt svåra består i, om vi bara kan hjälpa varandra när det blir just det... svårt. Oavsett vad.
Jag vet att det finns flera som läser min blogg, och som har någon anhörig som drabbats av demens... och kan mina ord på någe minsta sätt vara dem till stöd och hjälp,ja, då känner jag att det finns en mening med allt.
Men svårt kommer i andra skepnader också... jag vet ju hur mycket du kämpar på varje dag! Å för det är du så verkligen verkligen värd en stor kram av respekt och omtanke. Du är sannerligen en kämpe, tycker jag! Kram..

kICKI: Nej, men du får INTE gråta! Jag vill inte att du ska bli ledsen... än om jag ju också förstår. Jag vet ju hur oändligt din familj, din Peter, betyder för dig.
Men vet du vad det är som gör att man orkar så bra många gånger? Jo, det är att få läsa sådana rader som du skrev nu... rader från en vän... rader av omtanke... rader som bär. Tack snälla... Kram..

lENA L: Å ändå kommer jag nog alltid att känna det som om jag svek... nä, nu tänker jag inte på det!! Nu ska det bara gå uppåt... och söderut! Mot Stockholm... Kram..

rUTA ETT: Ja, du har så rätt, så rätt! Å skuldkänslorna de är precis som alla andra känslor... de väljer att leva sina egna liv, och kommer vare sig man vill eller inte! Å en annan känsla... en bra sådan.. jag tänker ofta på dig! Kram..

mORMORSHEM: Mitt nej nu, som är ett andetag för att orka vidare i det liv som är mitt nu... ja, du har en unik förmåga att sätta ord på precis hur det är! Du vet.
Å jag blir så oerhört glad för att du ser min kärlek... tack snälla! Kram..

rENÉE: Ja, inte vet jag om jag är så särskilt stark alla dagar och stunder, men jag hoppas att mina ord kan vara ett stöd för någon annan. Då finns det en mening med allt...
Sen så tror jag att alla är starka på sitt sätt... och bara det här att bära omtanke om någon annan.. hur mycket styrka har man inte då. Som t ex du gör nu... tack snälla för dina ord. Tack snälla också för att du skriver att du förstår... det betyder mer än du kan ana. Kram..

Till alla: Tack snälla för att NI finns!