lördag 15 maj 2010

Ibland tycker jag...

... att det är svårt att sitta ensam i vardagsrummet och titta på teven en lördagskväll. Trots att man hör Carolina och Leif skratta åt någonting, där dom sitter på hennes rum. Å trots att man har haft roligt fikabesök av Jonas med lilla familjen tidigare i dag.

Man gör allt man kan för att behålla fokus på den spännande filmen, försöker hänga med i vad George Clooney och Nicole Kidman säger... och ändå så tappar man tråden hela tiden.

För inom en rullar en annan film... bilden av den släkt som en gång fanns, och som ikväll har festligt tillsammans. Jag ser dom allihopa...

6 kommentarer:

~ Hennes Rum ~ sa...

Den känslan, är bara så sorglig...
Jag hoppas att Du med ditt klarsynta sätt tog hand om den, och vek den åt sidan sedan, för hoppet om någonting annat...

Ärligt min vän, det finns stunder när jag inte kan förstå hur du kan vara såå stark...du måste, jag vet, men...STOR KRAM om Dig från mig ♥

Eleonora sa...

Det där med att sitta ensam en lördagskväll framför TVn - det måste man nog få lov att vänja sig vid - det tar nog litet tid. Men att ha trevligt och trivas i sitt egna sällskap - det är en stor förmåga att kunna. Det kommer nog med ren. Kram

Bittan sa...

Ja du vet inte om man någonsin kommer att lära sig att njuta av att sitta ensam framför TV:n vare sig en vardagkväll som lördagkväll, jag tycker fortfarande det e urtråkigt att göra det....Hoppas nu att Du o Carro får några underbara dagar nere i Stockholm. Många kramar från Göteborg

Anonym sa...

Min storasyster och jag var ett imånga år,vi delade rum hemligheter oro och allt i 20 år.sedan fick hon bröstcanser ,och då valde hon bort mig, vi som delat allt! vi har aldrig varit osamsam el dyl.vet inte hur och vad jag ska göra

Elisabeth sa...

mORMORSHEM: Tack, min vän, för att du skriver att jag är klarsynt... jag försöker! Å så gör man precis som du skriver... viker den åt sidan.. och håller hårt i hoppet! Din tre sista rader... tack än mer för att du förstår det jag nästan aldrig skriver om.. men så är det ju.. det finns inget att välja på. Kram..

eLEONORA: Jo, min vän, att sitta ensamma är det nog många av oss som gör... och det fixar jag, tror jag. Det är bara när man samtidigt måste bära sorg och utanförskap dessa ensamma kvällar som det blir tungt.. Kram..

bITTAN: Läs mitt svar till Eleonora, min vän. Vi ska försöka ha trevligt i Stockholm... det blir ju som vår semester i år. Å du, ta det lugnt med ryggen din!! Kram..

aNONYM: Så svårt för dig... att vilja ge till någon som kanske inte kan ta emot. Jag önskar att min syster hade haft den inställningen...! Jag önskar också att jag hade haft några goda råd att ge dig... men då jag inte riktigt har det... så skriver jag... var rädd om din gåva att vilja finnas där för någon annan.. det är sådant som kallas för kärlek. Kram..

Musikanta sa...

Att sitta ensam framför TV:n är inget nytt för mig eftersom MM aldrig tittar på TV överhuvudtaget. Men det är ju ändå skillnad eftersom han finns i ett annat rum i huset.

Men vad jag funderar på när jag har läst dina inlägg är om du inte har några vänner alls kvar sedan tiden innan du blev ensam. Någon gammal skolkamrat t.ex. Eller umgicks ni bara med släkten när SE var hemma?

Ibland behöver man någon utom familjen att träffa och diskutera saker och ting med. Du har ju din kontaktperson, men det är ju inte samma sak som en väninna. Risken är att din Carolina får ta emot mer bekymmer och sorg från dig än hon orkar...
Kram/M