måndag 24 maj 2010

Livet är ett mynt..

... som består av en bra krona, och en mindre bra klave. Å det är upp till oss att välja vilken sida av myntet vi vill se. (Skrev hon så väldigt hurtigt nu... och lite hurtigare än hon faktiskt känner sig så här i sena kvällen. Nu är det mest tröttläge här... efter att ha "kronstädat", och lagt in fint hyllpapper, i skafferiet.)

Men jag tänkte på det tidigare idag... hur mycket jag ändå har att glädja mig över... just nu, och just idag.

Som det här med att få behålla synen.

Så länge jag kan minnas så har jag alltid varit rädd för att bli blind. Som tolvåring blev jag påkörd och fick en kraftig hjärnskakning, och det enda jag rabblade om och om igen var: "Kommer jag att bli blind nu?"

Året efter att SE fått sin diagnos, alltså 2006, så drabbades jag av näthinneavlossning. Först så trodde jag bara att det rörde sig om lite gråstarr... lite grått som "ramlade ner" över ögat. Jag minns hur SE skrattade, när jag skämtade och sa att jag "fått gråstarr, och höll på att bli en riktig "gammkärring".
Å han skrattade lika gott varje gång jag sa det... för honom var det ständigt nytt.

Men efter några dagar ringde jag ändå sjukvårdsupplysningen... och då vart det bråttom! Jösses, jag fick ge mig upp på akuten direkt... där ögonläkaren stod och väntade... och två timmar senare låg jag på operation. Poff poff poff... sa det bara.
Å jag minns hur jag satt där ute i väntrummet, precis efter det att läkaren konstaterat näthinneavlossning och att det nu var bråttom, och hur jag fick en stund på mig att ordna för SE och alla hemma... vem skulle göra middag... någon måste handla mat... Carolina och Jonas som fick ta mer ansvar... SE som jag visste allt som oftast skulle glömma bort att jag var på sjukhuset... SE:s mediciner som han helt skulle glömma bort att ta... och ja, tusen andra saker och fix.

Men jag hade tur.. jag fick behålla näthinnan. Hur skulle det annars ha gått, tänker jag nu.

Nä, det här var dumt... det här minnet skulle jag nog inte ha skrivit om nu, känner jag. Men jag låter det stå kvar... för tacksamheten jag känner idag över att jag inte blev blind. Å trots att jag låg där efteråt, utan att kunna berätta för nån hur liten och rädd jag egentligen varit... och därför hade krampat så starkt där på uppvakningen... så känner jag tacksamhet till livet idag, att jag sen kunde dölja det för SE när jag kom hem.
"Men vad har du gjort med ögat?" var det första han frågade.


Livet är ett mynt... en bra krona ändå! Å jag är tacksam...

3 kommentarer:

Pia sa...

Jag håller på att läsa en bok av Kay Pollack "Att våga välja glädje" Precis det du skriver om; man väljer hur man vill se saker. Tur att du kan välja att se det ljusa i den händelsen; gäller bara att försöka ta med sig det tänket i allt. Inte så lätt, men ändå bra om man är medveten om det. Eller som min kursledare i Mindfullnes säger; "det är inte hur man har det, utan hur man tar det"....också ett bra tänk att ha med sig // Kram

Renée sa...

Tänk vad man blir tacksam av en sådan grej! Själv opererade jag ögat när jag var 7 för jag var skelögd. Jag ryser alltid när någon säger ordet ögonoperation!
Jag är ju handikappad men jag är tacksam för att jag fick diagnos så att mitt barn får hjälp tidigt. Hon har ärvt min sjukdom och vi har alltid undrat vad som är fel på henne. Nu är jag så tacksam att hon kanske slipper att hamna i rullstol. Ingen vet ju men hon har ju helt andra förutsättningar. Jag fick hjälp när jag redan var förstörd, 35 år gammal... Hon är 10, har redan mycket symtom men kan kanske hållas under kontroll, vem vet.

Inget ont utan att det för något gott med sig tror jag...
Kram

Eleonora sa...

Vilken lycka att det inte blev värre. Jag förstår din oro just då för allt där hemma men nu har det ju gått några år sedan dess - och det gick ju också vägen. Krona alltså!

Och din underbara Carolina, som bara ger sol och glädje omkring sig. Krona igen!

Och din förändrade syn på tillvaron med all den tacksamhet du visar inför livet. Härlig krona!

Du, jag tror klave-tiden håller sig undan.

Krona att du kom till Stockholm, krona att vi fick träffas, krona att du kom hem med nya intryck och litet pånyttfödd livsglädje - --

Många kron-kramar!