En promenad i vintermörker...

Idag är det lördag...

... och jag vet inte vad jag ska skriva. OM jag ens ska skriva...
Men det känns ändå viktigt att minnas lite hur den gångna veckan har sett ut. Även om den inte har sett så speciellt annorlunda ut jämfört med andra veckor... Carolina och jag. Ensamma. Så där så att det känns lite tufft... och så där när man vet att de närmaste samlas på andra ställen i stan. Varför?

Men... så finns det någe annat. Eller rättare sagt, några andra. Som kan läsa mellan rader. Eller så där så att man tror, eller vet, att man har sett änglar runt sitt hus... och som nu lyser upp vägen med... ja, sina förgyllda ljus, kan man säga. Jag vet inte hur jag ska skriva om dessa änglar än... så därför så skriver jag inget om det nu... men att se Carolinas leende över okända människors omtänksamhet... ja, ni vet. Men jag får skriva om det också sen... för jag börjar bara gråta om jag tänker mer på det nu.
Så hur jag än försöker protestera, och tänker "kan själv", så är känslan av "hur ska jag nånsin..." så mycket mycket större. Som sagt, jag ska skriva om det sen.

Så... det finns någe annat. Även om somligt är precis som vanligt. Carolina och jag fixar det! "Klart vi gör det" säger, och skriver jag. Tillsammans med de som kan läsa mellan rader, och de som lämnar änglaspår i snön...

Idag ska vi gå på Röda Korset på Mariedal. I snöovädret...

... men jag vägrar ju ge upp bara för det!

I hela mitt liv har jag varit en person som..."ja, men hur fixar jag det här då?"
När problem har poppat upp så har jag försökt lösa dem efter bästa förmåga... och ofta så har jag lyckats fixa till det rätt bra ändå, tycker jag.

När Sven-Erik blev sjuk så blev denna inställning till en nödvändighet... då blev det verkligen upp till bevis för att klara av allt det som jag ställdes inför. Å lite med facit i hand nu... jo, men jag har nog lyckats fixa till det rätt bra ändå... det också, tycker jag. I alla fall hittills...

Men ibland så... ja, ibland så GÅR DET BARA INTE!! Å det är då jag blir... ja, helt ställd! Då inte JAG kan fixa till allt för alla, och inte lösa saker och ting... då blir det svårt. Som nu då...

MEN... jag har ett litet knep! För de gånger som jag verkligen verkligen hamnar i dessa olösliga situtationer.... tänker jag "titta bakåt Elisabeth, du vet att det funnits gånger då saker och ting inte har löst sig, och kanske minns du inte den exakta situationen, men ändå... ändå... när du nu tänker bakåt... visst löste det sig på någe sätt? Du står ju fortfarande här... du lever... och vilket problemet än var då... så har tiden löst det... magiskt nog... det löste sig!!"

Så det här kommer alldeles säkert att lösa sig det också... i alla fall sett bakåt i ett 10-års perspektiv!

Jag dör inte... jag går inte under... jag måste bara hitta en lösning någonstans. Det är INTE synd om mig... jag vill inte att någon ska tycka det... jag vill ju bara göra allt som står i min makt för att klara det här nu. Å vem skulle jag be om hjälp... Sven-Erik?? Nej, jag tror inte det...

Sen finns det ju de som förstår ändå... som kan läsa bra mellan rader.

..........

Nu kanske jag inte skriver här på ett tag... jag vet inte hur jag ska lösa det här... och jag vill inte skriva om det tråkiga heller. Det är jul nu.... och julkänslan den har jag fått gratis! Så flaggan i topp... det löser sig. Carolina är hos en kompis och lucia-fikar ikväll... och jag ska koka mig en kopp kaffe, och titta på reprisen av morgonens lucia.

Å aldrig får man vara glad...

... känner jag.
Ringde nyss försäkringskassan. Jag kommer inte att få några pengar före jul. Inga alls.
Jag brukar lösa det mesta... men det här vet jag inte riktigt hur jag ska fixa. Jag vet verkligen inte just nu...

Vad ledsen jag blir... men det måste ju lösa sig på någe vis.

Jag o Pontus P...

... njuter av vacker Lucia på tv. Carolina har gått till skolan, och skulle få se Lucia där.
Man blir lätt lite vemodigt fabelfull en sådan här morgon, men också tacksam för allt man har just nu...

Luciamorgon...

... och jag vill bara önska alla en riktigt fin och mysig dag.
Hon kommer med ljuset....

"SE skrattar åt någe roligt som sägs"....

... skrev jag igår. Idag är det oerhört svårt att se de orden... och bilden... och minnas det. Sven-Erik? Han? Han satt ju där... min älskade älskade lillsvempa... snyggast, som alltid...den andra delen av mig... den som jag tillhört, och tillhör med hela min själ... min hela värld... och så skulle vi inte ens få åka härfrån tillsammans... och åka hem... åka hem till vårt "café gärdes"???? Det var/är så... jävelgrymt... ja, jag skriver det nu... för så känns det. Jävelgrymt.

Inte mer få sova tillsammans, inte få vakna tillsammans, inte äta frukost tillsammans, inte få en vardag tillsammans mer... och aldrig mer, måste jag ju skriva nu. Aldrig mer.

Å ändå... ändå.. så tog jag med mig honom hem igår. Han var här hela kvällen...
För i hjärtat, så sitter han fortfarande där ute i dagrummet på Tomtebo och skrattar... nära mig.... och det gör han fortfarande. Å det är lika jävelgrymt det med....

..........

Att skriva om gårdagen känns tufft, men viktigt. Varför jag tog beslutet att åka dit just igår vet jag inte... men kanske fanns det mer styrka i gårdagen än det annars brukar finnas.
Sen att det finns de som sitter på sin piedestal, och tittar ner på oss vanliga dödliga, och med ord som "ja, det är riktig kärlek det" beslutat att för oss, och aldrig för dom själva, så gäller en annan matematisk uträkning för hur mycket man älskar någon. X antal besök= summan av hur mycket man älskar någon. Å det är ju klart att man störs på sånt också...

..........

Det var den svåraste dagen. Värre än alla andra gånger förut... därför att...
för första gången så kände jag ingen som helst kontakt med honom. Förutom det lilla ögonblick då jag tog hans hand i min, och han drog med sitt pekfinger längs insidan av min hand... så där som han brukade göra förut. Det minnet gömmer jag... som det enda kvarvarande han har av oss... kanske.

Han satt vid bordet ute i dagrummet när jag kom. Satt där tillsammans med kompisen B. De satt bredvid varandra... tysta. När han fick syn på mig så tittade han bara på mig... jag sa ingenting först... utan gick bara fram emot bordet... och sökte efter ett minsta lilla tecken på att han skulle känna igen mig. Det kom inget...
"Hej gubben... hur mår du idag" frågade jag så hurtigt jag kunde. (Men den andra frågan, mitt i det hurtiga, höll jag inte på att få fram... för gråten när jag såg honom... jag fick svälja fort fort och bort.)
"Hej" svarade han bara. Kort.. och log lite. Men inte ett höjt ögonbryn eller ett minsta tecken av igenkännande i hans ögon. Bara som om jag var någon som kom förbi just då...

Jag satte mig bredvid honom. Babblade på. Han svarade med att le lite... eller svara "ja", eller "jo". Ingenting mer...
Den längsta meningen han sa, var när jag plockade upp Hard Rock Cafe-tröjan...
"Den... var...ja...ja...fin" sa han.
Sen plockade jag upp lite av de kläder jag hade haft med mig... de snygga skorna som han nästan aldrig haft, HSB-jackan, favvo-tröjan med vita randen på... långkalsongerna... och så. När han skulle prova skorna så kunde han inte ta av sig tofflorna och sätta in höger fot i höger sko... jag fick hjälpa honom.

Sen kom Ulla... hans livlina och kontaktperson där "hemma" hos honom på Tomtebo. En helt underbar människa, som har en unik förmåga att bemöta inte bara Sven-Erik, utan alla de boende där, med ett glatt leende, diplomatisk förmåga, och ett stort och varmt hjärta. Jag kan förstå att Sven-Erik tycker om henne... känner sig trygg med henne. Å vad som är precis lika viktigt... det gör jag också!

De bjöd på fika... gott och trevligt. Jag försökte hela tiden att prata med Sven-Erik... men han svarade enstavigt... eller inte alls. Men skratta... det gjorde han! Åt mycket som hände runt bordet...
Men som sagt... ingen kontakt alls. Å som för att testa lite... och jag vet inte varför jag gjorde det, men jag frågade om hans farfar hette "Petter"? Han svarade: "Jo". Hans farfar hette Manne...

Sen gick jag in på hans rum. Lånade toaletten...
Det var så sorgligt att se... hans liv samlat i ett rum på ett vårdhem. Kläderna som de fått låsa in... då han börjat gå i garderoberna, och stöka och böka om alla kläder till en enda röra. Det rätt så kala rummet... där jag fått plocka bort både teven, stereon, lampor, prydnadssaker... därför att han bara plockade sönder allt. Så... ja, jag vet inte vad jag ska skriva... mer än att det kändes svårt att se... en säng... två nattduksbord... en fåtölj... ett litet bord.. några foton på väggarna.. det är hans hem nu... ett rum. Fast jag vet ju också att han inte är där så ofta... han vill mest vara ute i dagrummet med de andra.
Men i ett av de små fina nattduksborden (som nu är så trasigt), så hittade jag två av hans käraste bälten... ett som han gjort själv... och ett som det stod "Elvis" på. Båda var spännet bortplockat på. Jag lät dom ligga kvar...

Sen blev det dags att fara hem. När jag kom ut i dagrummet så satt Sven-Erik fortfarande på samma plats vid bordet. Jag tänkte på det... förut hade han följt med mig dit jag gått... eller åteminstone varit uppe och gått runt lite... inte suttit kvar på samma ställe hela tiden. Nu satt han där han suttit sen jag kom...
Jag fick mig en längre pratstund med Ulla. Vi pratade om det svåra... hur demensen gått allt längre... och jag kände att hon förstod när jag sa att detta var den svåraste dagen. Att ha förlorat kontakten nästan helt...
Vi pratade om annat viktigt också... hon förstod det. Jag är fortfarande... och för alltid... hans fru. Än om jag inte räcker till alla dagar nu...

När jag åkte därifrån... så sa jag bara "hej då Sven-Erik... ". Jag visste att jag var tvungen göra pinan kort med mig själv... jag skulle inte klara av att krama om honom. Så var det... för då skulle jag bara vilja dö där.
Å han tittade bara upp... gav mig ett kort hej då tillbaka... och vände sedan blicken tillbaka till de som satt vid bordet.

Hej då gubben. Igen då.

Fick skjuts tillbaka av en annan anhörig, som också var där och besökte sin man. Tack snälla...
Då kan man inte heller gråta...

..........

Sen... en gåva. En tanke. Jag vet vad som fick mig att överleva igår... med hela mitt hjärta så vet jag det. Trots allt. För precis som jag stod i begrepp att åka iväg till SE, så ringde det på dörrren.. och utanför stod en vilt främmande människa med ett paket i handen. Hon sa sitt namn, sa att hon följer min blogg... och ville nu komma förbi med en liten julhälsning.
Men... va? Va? Jag blir lika förvånad varje gång... att det verkligen finns så goda människor här i världen! Jo, jag vet... jag har under årens lopp, sedan jag började skriva, fått möta så så mycket omtanke och värme från andra människor... och ändå blir jag lika förvånad varje gång! Helt otroligt vilka vackra människor ni är där ute!!
Å precis igår mötte jag det igen... omtanke när jag behövde det som allra allra mest!!!
Tack alla. Tack Gud. Tack G....

Vi pratade rätt länge igår kväll... Carolina och jag. Hon ville ju veta... och det ska jag skriva om sen. För det är också viktigt... hennes tänk om pappa nu.
Men vi åt tomtegröt till middag... såg en gammal julfilm tillsammans... och fixade till julkänslan rätt bra ändå. Tuffa vi, tycker jag.

Nu blir det "Pajalagröt" här... vilket kanske inte är så intressant att veta för den som orkade läsa ända hit! Men mår magen bra, så mår... ja, hur det nu var! Sen får vi se vad dagen bjuder på...