Måndagen är över...

... och jag tänkte bort den rätt bra.

Grattis gubben i efterskott!

Så står jag där tyst bredvid sängen...

... och ser ner på den sovande och vackraste i världen. I denna stund... i denna tystnad som bara störs av hans snarkningar... så finns det bara vi. Som i alla de sovrum och sängar som vi delat... som i alla stunder av närhet som vi fått... som i all den kärlek som bara kan finnas mellan två. Allting kommer tillbaka igen. Jag stannar tiden... du kliar dig på näsan i sömnen... du är frisk... jag finns här nära... du finns här nära... du snarkar gott... och så böjer jag mig ner och stryker dig på kinden.
Då vaknar du och allting tar slut...

Han ser på mig med frågande ögon... eller oseende. Jag vet inte.
"Hej gubben... har du sovit gott?" frågar jag. Nära hans kind, och med den den där låtsas-att-allt-är-som-vanligt-och-glada-rösten.
Han svarar inte. Höjer inte ens på ögonbrynen. (Å vad skulle jag inte ha gett för att han skulle ha satt sig upp... svängt benen över sängkanten... och sagt: "Hej, gumman"!)

Så kommer personalen. Två underbara människor som med det vackraste tålamodet hjälper honom på med skorna... och hjälper honom att sätta sig upp på sängkanten. De pratar hela tiden med honom... försiktigt och fint så lotsar de honom igenom... "nu ska vi sätta på skorna, Sven-Erik... visst var det skönt att få vila en stund... nu får du lyfta på huvudet lite... å så svänger vi bena över kanten... se vad bra det gick" ... lotsar honom igenom det självklara att kunna kliva upp.
Å en bit bakom står jag och ser på. Känner klumpen i magen...

Så tar de honom under var sin arm och leder honom in på toaletten. Han går knackigt.
De stänger dörren lite, men jag kan inte undgå att se... hur han står där vid tvättstället och de byter hans blöja. (Det här är svårt att skriva..och minnas nu. Å jag skriver inte mer om det... men bilden.. den förtvivlade sorgens blick av ett blöjbyte på min starkaste hjälte i världen... ja, den kommer att följa mig.) Gud.
Han... ja, jag ser inget som helst tecken på att han skulle tycka att det är genant eller förödmjukande. Att jag ser. Att jag vet. Varken med en blick eller ett ord..

Så får han prova jackan som jag köpt i födelsedagspresent. Vi hjälps åt att dra på honom den.. men det är, grymt skrivet, som att klä på en docka. Ingen reaktion alls..

Sedan blir det fika i dagrummet. Jag har köpt med mig tårtor, men då en annan anhörig också har med sig tårta så fikar vi med dem istället... och så sparar vi våra tårtor till morgondagen... då han egentligen fyller. 56 år.
Personalen satte fram både tårta och kaffe. Jag såg på hans tårtbit och kaffekoppen fylld med kaffe. Det som jag gruvat för... att mata honom. Men det var ju bara tvunget att gå... än om jag fick känslan av att det stundtals blev fel för honom... för varannan tugga ville han inte öppna munnen... då såg han bara på mig och...ja, jag undrar om han tänkte "Elisabeth ska väl inte sitta och ge mig tårta - jag kan väl äta själv!".
Men vi fick iallafall en trevlig liten födelsedagsstund där vid bordet... tillsammans med de andra, både anhöriga, boende och personal. Sven-Erik skrattade gott flera gånger... om än ingen riktigt visste vad han skrattade åt. Som mest så tror jag han sa två ord... som jag inte ens kunde uppfatta.
Flera gånger strök jag honom på kinden... med handen som minns.

Å när jag sen skulle gå så sa jag som jag brukar: "Ja, men då går jag nu Sven-Erik, och så kommer jag tillbaka sen..." (Med hurtig-rösten förstås.)
Han såg på mig när jag sa det... och för ett ögonblick så ville jag tro att han hörde mig och förstod. Men sekunden senare så tittade han på bordsgrannen, och skrattade gott åt något rätt ut i luften.
Jag var redan borta...


Nu är det i slutet av skrivet.. och dagen med för den delen. Jag märker när jag läser igenom det jag skrivit att det är bara "de första självande minuterna" som jag vågar släppa fram lite hur det var och hur det kändes... sedan var jag tvungen att stänga igen dörren till mitt inre för att överhuvudtaget orka minnas hur det var och skriva om det.

Det är svårt att åka dit ensam... men än svårare att åka därifrån ännu ensammare.

Jag har smygit mig hit...

... och han snarkar så gott. Jag minns..

VAD SKA JAG GÖRA?

Nu har hon nyss gått ut med Pontus p.
Hon klev upp och satt här och grät... hon gick ut med tårarna.
"Jag har drömt om dem, mamma...jag orkar snart inte" sa hon. Hon sa mer också.

Kanske ska jag helt sluta skriva. Vi lägger ner allt vad facebook och blogg heter. Vi låter dem fortsätta att behandla oss illa i det tysta. Blir det bättre då? För vem?

VAD SKA JAG GÖRA???

Löjlig och avundsjuk...

...tycker dom att jag är.
För att de läste vad jag skrvit, och för att vi valde att ta bort dem på facebook. Jag är också bitter och elak eftersom det har upprört dom. Så nu är det verkligen en kamp mot jätten Goliat här. Varför slutar de inte bara läsa min blogg?

Klockan är strax efter åtta på morgonen, och jag sitter i vardagsrummet och skriver. Fort skriver jag lite, innan Carolina vaknar, och jag ska ångra mig. Men jag är förtvivlad. Så desperat och förtvivlad då jag inte vet hur jag ska kunna lösa det här för henne.
De tycks inte förstå att det handlar inte om mig. Det handlar inte om dem. Det handlar om Carolina.

Beslutet att ta bort alla i släkten från facebook var hennes. När hon satt och grät på hallgolvet. Hon tog bort alla förutom sin storebror... "för han älskar jag lika mycket som dig och pappa!"... sa hon. Självklart så tog jag bort dem då också...

Hon klarar inte av att inte få bli sedd i sin sorg. När ens pappa tas ifrån en. Att få stöd och hopp, och någon annan än bara sin mamma att luta sig emot när det mest fasansfulla händer. När ens egen pappa tas ifrån en...
När hon hör att de åker dit och hälsar på honom... och hur han känner igen och minns dem. När hon hör hur de träffas och har roligt... och hon inte finns där med dem. När hon hon hör hur de ger varandra input och inte ser hennes sorg...

Vet ni hur ont det gör i en mamma då. Mig får de kalla vad som helst, jag har hört det så många gånger förut. Mig får de behandla hur de vill, jag har varit med om det länge, tänkte jag också skriva, men så ångrar jag mig... det får de inte!!
För jag är Carolinas mamma... och den Carolina behöver. Hon älskar mig och far illa om jag far illa... och just därför... så får de inte behandla mig hur de vill längre.

Men kanske är det så att den fasad de så gärna vill visa upp, och som de håller så benhårt fast vid, krackelerar lite när jag börjar skriva alltmer om "sprickan i kristallen"? Jag vet inte, jag har ingen fasad att visa upp... jag är som jag är... en förtvivlad mamma som försöker hjälpa sin dotter. Och skydda min mamma så långt det går!

Viktigt att komma ihåg...

... att det finns ljuspunkter.
Arbetskompisen Margaretha som bjuder mig på en semla från Mekka idag. Då känner man värme...

Så många gånger...

... har jag funderat över mitt skrivande här på bloggen. Hur ärlig ska man vara... egentligen? Ska jag skriva om det och de som vill göra ont... eller ska jag välja att våga börja berätta? Till slut så blir det någe som får bägaren att rinna över... och man känner att "vad har jag att förlora?"
Som t ex att:
Min svägerska som har sökt, och fått kontakt både med min pappa och min syster på facebook och blogg. Nu, sedan Sven-Erik blev sjuk. De skriver till varandra om möten med Sven-Erik, och hur han oftast känner igen dem och minns. Som om de varit så speciella och viktiga människor i hans liv... och som om vi inte skulle ha varit det. Det är tummen upp för både det ena och det andra... som om det vore någon slags klubb för inbördes beundran... och alla är de "fina, starka, hjälpsamma och goda människor"! Å vi ska bara vara tysta och tacksamma, utan vare sig tummen upp eller vänkontakt.
Nu har jag visserligen plockat bort alla i familjen på facebook, och kommer heller inte att läsa min pappas blogg fortsättningsvis. Det har Carolina också gjort. (Vi kom inte på någe annat sätt att skydda oss mot den sofistikerade mobbning som de bedriver... och det finns mycket att skriva om det de senaste åren.)
Jag har inte gjort rätt för det här... och det gör ont. Än mer vet jag hur hårt Carolina tar det. Å jag tänker... tack gode Gud att Sven-Erik inte vet hur de behandlar oss!!!

Nu tar jag mod till mig och lägger ut det. En bråkdel av det... och rätt upp och ned. Vi får se hur jag gör sen... men jag håller på att vara oändligt trött på att tiga.