... då är det tufft.
Det är väl litegrann som när jag har ont... så länge det är hanterbart, då kan jag prata om det. Men när det blir för ont, och/eller rädslan för vad det kan vara blir för stor.... då blir jag tyst, knäpptyst.
SE visste det, och brukade säga: "jag blir inte orolig förrän du blir tyst...!"
Å så har det varit de här dagarna... jag vill inte skriva om hur ont det gör nu.
Å jag vill heller inte skriva om hur ensamna vi är. Det gör bara mer ont.
.....
Jag har svårt för att gråta. Inte när jag ser någe sorgligt på tv... eller när en saga slutar lyckligt. Eller när andra har det svårt, eller får det bra på något sätt... då kan jag gråta hur lätt som helst...! Men när det gäller min egen sorg, då blir det... ja, jag vet inte riktigt hur jag ska skriva... men varje gång jag gråter när det gäller mig själv så kommer alltid alltid alltid den där känslan av att "vad sitter du här och lipar för - det är väl inget synd om dig..."!
Jag vet inte varför det blir så. Kanske är det för att jag vet, och alltid tycker att det finns de som har det så mycket mycket värre än jag. Kanske är det för att jag har blivit uppfostrad i att inte tycka synd om mig själv... än fast det nu faktiskt har varit lite synd om mig, just då.
Jag vet faktiskt inte.... jag vet bara att det är svårt när det blir så. Gråten hittar liksom inte ut - det börjar bra... och sen sväljer jag ner alltihopa. Hela tiden.
Som i fredags... jag kom mig inte ens till duschen. Jag fastnade på sängkanten, med duschhandduken i knäet... och tårarna bara kom. Pontus P kom också.. upp i sängen, och lade sig bredvid mig, och ville trösta.
Jag svalde, och svalde, och svalde.... och till slut hade jag svalt ner alltihopa. Men jag satt kvar länge på sängkanten med Pontus P. Sen gick jag och duschade.
........
Idag är det lite ljusare. Lite. För hur det än är... jag har en dotter, som behöver mig mer än livet självt. Jag har ett ansvar, både för mig själv, och för henne.
OCH.... vi har haft besök idag. Min bror och hans tjej kom på kaffebesök, och hade med sig nybakta bullar. Det behövdes inte så mycket mer.... det var för himla roligt att dom kom.
Ps. Tack alla ni underbara människor som orkar bry er om nu...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
14 kommentarer:
Det är en klen tröst - att andra har det värre. Med de orden skulle man i så fall kunna trösta och urskulda all sorg och allt elände här i världen, för det finns nästan alltid någon som har det svårare, är fattigare, är sjukare osv.
Så skönt att ni fick besök och att det blev en trevlig stund. Du får ta vara på de små ögonblicken av glädje.
Många varma kramar!
/Ingrid
...som jag önskar att jag kunde titta in på besök. Ta min skruttiga Volvo , svänga förbi och hämta upp Nalle och så kunde vi sitta och prata en liten eller lång stund vartefter det passade. Men jag gör det i mina tankar ska du veta. Stora kramar...
Söta söta Elisabeth, jag har haftså fullt upp med mig så jag har knappt orkat besöka bloggvänner och ännu mindre skriva kommentarer. Men nu är allt så mycket bättre igen. Tänker på dig/er och förstår såväl att det är tungt. Att sorgen och tårarna pockar på och allt bara känns svårt.
Sänder stora och varma kramar i massor
Ewa
Det är väl det där med att man ska vara såååå himla duktig. Hela tiden!
Inte gråta, inte gnälla - bara vara duktig.
Men hur duktigt är det egentligen att bara bita ihop?
Jag är likadan, börjar lära mig men vägen är lång.
Tur att vi har våra hundar som är så bra på att trösta :)
Och tänk så bra de är på att märka att "matte inte mår så bra just nu, bäst att jag är nära henne"
Stor och innerligt tröstande kram!
Återigen avslutar du med en positiv tanke, härligt!
Vill bara skicka dig en stor varm kram även om den kommer levererad via nätet.
Liv
Kära Elisabeth. Gråten. Den som finns där men inte vill komma fram.
Många av oss har blivit uppfostrade till att inte gråta. Vara starka och "duktiga".Det ger oss ingen träning i händelser som sorg,nedstämdhet, depresssioner m m. Vi vet inte hur vi skall göra. Inlärningen är så stark. Men våra föräldrar gjorde inte detta för att hindra oss i utvecklingen, de trodde nog säkert att det var rätt tänkt. Det känns mer tillåtet att gråta över någon annans elände, men oftst berörs vi av sådant som egentligen sitter långt inne i oss själva. Vi ser vårt öde i andra utifrån och berörs.
Gråt befriar, mycket. Men det är heller inte fel att inte gråta.
Men när tårarna kommer så, svälj inte ned dem. Låt dem komma. Svälj aldrig ned gråt. I längden kommer du må ännu sämre av det.
Va roligt att ni fick besök !
Kramar Nalle
Så jag vet precis vad du menar. När det gör för ont tystnar också jag. Då skrivs inget om något. Inte heller gråter jag för min egen skull, bara för barnens och för idiotiska fåniga program på TV. Fast jag vet att man bär på den korkade outtalade "lagen" som säger att det finns alltid någon annan det är värre för och det är någon slags underlig synd att faktiskt få lov att tycka synd om sig själv, att få vara ledsen och förtvivlad när tomheten kommer springande och slår ner en fullständigt. Elisabeth, det är synd om dig och det är banne mig synd om mig också. Vi måste få tycka det, känna det och det betyder inte att man ständigt går och lider eller alltid tycker synd om sig själv. Det finns så många dumma regler som enbart härstammar från okunskap och dumhet. Så man sväljer och sväljer, biter ihop och försöker gilla läget eller åtminstone lura omgivningen att man har accepterat livet som det är. Det är så dumt och det är så fel och framför allt...det är inte mänskligt.
Ensamhet är något av det vidrigaste jag vet för egen del och tomheten det skapar är fasansfull. Vi måste alltid orka, vi som är mammor, vi måste alltid tänka på andra...Ibland orkar jag inte ens påtala hur ensam jag är eller hur jag känner det, för här ute i min värld är det ingen som bryr sig. Det är också märkligt tycker jag att via en dator bryr sig mer människor än ute i det verkliga livet. Jag har öppet förklarat att jag inte känner någon där jag bor, att min livssituation gjort det mycket svårt för mig att lära känna någon och få till något som liknar ett socialt liv men trots det, trots rakhet och öppenhet har det inte hjälpt. Det är hemskt att behöva skriva det här men nu har jag gett upp och tappat tron på människor. Jag hoppas av hela mitt hjärta att du slipper hamna där för här hemma där jag bor ekar det väldigt tomt.
förlåt mitt långa inlägg här men jag kunde inte sluta, dina ord satte igång något.../fideli
Jag förstår att du har det tufft nu. Det där att du måste vara stark för Carolina förstår jag men du måste få ur dig sorgen på något sätt. Det är bra att se sorgliga filmer så att man får lätta på trycket. Ha det gott min vän! Många kramar till dig och Carolina från din vän Tussegumman
Det fordras mycket kraft för att orka komma ur den djupa sorgen för en stund...ibland tryter kraften, som där på din sängkant...och sedan så återfick du kraften att ta dig vidare för en liten stund igen...
Det är så det är under resans gång, tror jag...och den här resan har du inte alls valt själv, utan du tvingas att vara medresenär genom landskap av svåra tankar och känslor, tillsammans med SE som inte heller valt det här...och fastän ni befinner er tillsammans på den här resan, så reser ni var och en för sig...avståndsnära...nära, långt ifrån...
Djupaste sorg, det handlar inte om någonting annat Elisabeth...och du kämpar varenda vaken stund, mer än många andra skulle förmå att kämpa...
Att någon annan har det värre, och sådana tankar, tycker jag aldrig att man ska tänka på ett sätt som förbjuder ens egna känslor att finnas i den utsträckning som de behöver få finnas.
Att glädjas åt det lilla, och känna tacksamhet, är en annan sak, och det gör Du verkligen!
Att vara stark och duktig bara för att man ska vara sådan, är ett fenomen jag inte förstår mig riktigt på heller...
En till synes stark och duktig människa blir det oftast platt fall för om det den ägde och hade plötsligt rycks bort och är förlorat.
Att vara stark, är att vara den man är, genom tiden och rummen, så som Du är...oavsett om du gråter...
Min varmaste Kram om Dig
Eva
Klart att du får gråta! Det är ju en stor förändring i ditt liv bara det att du inte tvättar hans kläder mera. En familj jag känner misste sin son i en trafikolycka och pappan i huset berättade att han fått höra att man måste sjunka så djupt så djupt innan man orkar och vill kravla sej upp igen./Kram
Djur är otroliga när man är ledsen. Oavsett om man är det så att det syns eller inte.
Jag tror att det är vanligt. Att det är när man mår lite sådär som man orkar prata och skriva och gråta. Men när det är riktigt riktigt jobbigt då finns ingen ork eller energi till något.
Man sätter ena benet framför det andra och kan stirra på den där fläcken på väggen i evigheter. Det är då vännerna måste orka stanna kvar och se till att man får luft ibland...
Roligt med besök!
Kramar!
Det är jättebra att gråta,,,du ska inte svälja bort det - har allt för ofta gjort samma sak själv,,,men då bygger man bara upp en stor börda inom sig själv fylld med ångest,,, Nej, gråt på du,,, mycket,,,och för DIN egen skull,,inte för någon annan. Det är bra att det kommer ut.
Kramar.
Tungt och tufft. Ibland måste man låta gråten komma Någon sa någon gång: Att gråta är också en tröst fast det svider i ögonen. Man kan inte jämföra hur man har det i sina liv. Din känlsa av smärta är din och din upplevelse av det är alltid rätt, oavsett hur andra har det. Du vat att jag sitter här lite då och då. Kanske att du bjuder på lite te och en kaka. Jag kan laga till lite mat om du känner dig tröt. Vi är många som önskar att det var möjligt i verkliga livet. Men en dag kanske...Och tills dess vet du att vi är med dig på vårt sätt. Kram
Skicka en kommentar