lördag 15 november 2008

Jag har suttit en bra stund...

... med kaffekoppen nu. Tänt ljus. Suttit och försökt hitta orden... de som ska förklara. De som måste få komma ut. De som måste få skrivas om... för att det helt krasst inte finns någon som sitter här. Men det är svårt. Svårast.

Jag skriver nåt, och raderar bort det lika fort... för det blir inget bra.

Men det gör ont i en mamma när hennes dotter säger:
"Mamma, vad allting skulle ha gått lättare om vi inte hade varit så ensamma". Sa hon ikväll.

Jag hör förtvivlan. Jag hör att hon saknar.

Jag skulle kunna skriva så så så mycket mer... men jag gör inte det. Men en sak skriver jag... och det är ett löfte till Gud... att aldrig aldrig aldrig så ska jag vända bort huvudet om jag vet att någon nära är ensam, och har det svårt... och inte ska jag göra det mot någon annan heller, för den delen. Då Gud, då får du slå mig med en brödkavel i huvudet....

11 kommentarer:

Anonym sa...

Det skär i mitt hjärta att carolina upplever att ni är så ensam. Förstår att det är sin pappa hon saknar mest i sin ensamhet och du din älskade.Önskar jag kunde göra något. Haft ett magiskt trollspö som trollat fram eran S-E igen precis som han var innan han blev sjuk.I allt elände är det bra att hon kan prata om det svåra och inte vända allt till en stor tystnad.Ni finns i mina tankar och jag hoppas att det ska kännas bättre en dag . Att ni kan se framåt.Hoppas att vi får bilen snart för då kommer jag....
Många kramar från en som inte kan sova.
ewa

Vida sa...

Jag berörs verkligen av det du skriver och att Carolina upplever att ni är ensamma. Trollmor ovan har egentligen skrivit allt det som jag vill säga.

VARM kram från Liv

Unknown sa...

Ja, du det är aldrig lätt att känna sig ensam. Jag har känt mig ensam med mycket i livet och det blir inte lättare de gånger man ser sig stå där med ett felaktigt beslut (för att man inte hade någon att dela det med), ensam med allt ansvar, ensam att försöka uppfylla ens barns önskningar att ensam behöva försöka få rätsida på allt. Det är väldigt svårt.

Att både du och Carolina känner er ensamma ibland det förstår jag. En så viktig del av ens familj som ens pappa som försvinner in i sin värld för att inte kunna dela vardagen med är aldrig enkelt. Att han dessutom finns så nära och så lätt går att hälsa på men ändå befinner sig långt bortom nuet, kan inte annat beskrivas med att det måste göra ont - så fruktansvärt ont.

Jag har inget att kunna säga till dig idag annat än att jag försöker förstå. Jag finns här och läser det du skriver.

Massor av kramar till er båda,

//Harriet

fideli sa...

"att aldrig aldrig aldrig så ska jag vända bort huvudet om jag vet att någon nära är ensam, och har det svårt... och inte ska jag göra det mot någon annan heller.."

Tänk om alla tänkte så, så mycket lättare det hade varit för många ensamma människor, mig själv inberäknat...Ensamhet är förtärande och gör så vansinnigt ont, dessutom leder för mycket av den varan att man börjar tvivla på sig själv...Kram/fideli

✿Ewa sa...

Kära kära Elisabeth och Carolina jag säger som trollmor "-Önskar jag kunde göra något. Haft ett magiskt trollspö..."

Har inga ord just nu men lämnar massor av varma karamar till er båda.

Eleonora sa...

Vilken kärleksförklaring du har fått från din dotter.!! Den kommer att bära dig framåt och lyfta dig till höga höjder, så att du får annat att tänka på och glädjas åt.

Att vara själv, ensam, allena - det är en konst och den får man lära sig. Att känna trygghet i sig själv och att ha trevligt med sig själv. Det har jag fått lära mig och för det mesta går det jättebra. Jag får inte roligare än jag gör det. Men ibland (väldigt sällan) kan man få tillåta sig att få återfall. Kram kram till dig

Isabelle sa...

Jag tror aldrig han behöver ta fram den där kaveln ;) Du har ett alldeles för stort hjärta för det.

Förstår att det gör ont i mammahjärtat. Men så småningom så vänder det. Det måste vi tro.

Stora styrkekramar!

Gisan sa...

Det kommer aldrig hända att du inte finns där om någon i närheten är ensam. Du visar ju så tydligt även på geografiskt stora avstånd att du finns när man känner sig ensam. Du har så stort hjärta. Jag önskar att det fanns fler som kunde hjälpa till och lätta upp era liv nu. Kramar...

Anonym sa...

Åh, Tack söta du för din underbart fina komentar hos mig :-) Och jag blir så glad att jag kan hjälpa lite med mina ord,,,, och visst ska vi dricka himlathe´ och prata om livet vi haft :-)

Kramar i massor.

Anonym sa...

Tack Elisabeth för dina goa ord hos mig. Jag skickar dig billjoner kramar tillbaka. Nalle

Elzie sa...

Allt som kan skrivas har redan blivit skrivet tror jag. Men du ska veta att jag tänker på dig och Carolina. Många kramar till er båda från Elzie