måndag 8 februari 2010

Hyssj, hyssj...

... är det slut med nu.

Jag skulle egentligen skriva om den så helt fantastiska dagen i lördags... om dagen då jag fick möjlighet att träffa några av alla dessa starka och beundransvärda människor som bokstavligen bär... har burit... och kommer att bära, sin käresta igenom denna så tyngsta sjukdom.

Jag skulle skriva om hur jag satt där och lyssnade på dem, var och en, och hur de nu hade fått ett annat liv att leva sedan diagnosen om demens bara... poff.. slagit hela deras värld i spillror. Hur de nu alla... på något sätt... försökte leva, och framför allt överleva, i skärvorna av livet som blev.
De var lågmälda och vemodiga när de berättade... men i varje ord de sa... om sorg.. inte känna igen... se den käresta alltmer försvinna... tappa förmåga efter förmåga...vardagshjälpen dygnet runt... bemöta varje ny förlust... ja, det vittnade om den största största tålmodighet och styrka som jag någonsin mött. Å hur de alla, utan undantag, hela tiden "höjde ribban" för vad de själva skulle orka möta, och klara av varje dag...

Jag fick svälja många gånger... och ibland tänkte jag: "Men Gud, hur orkar han/hon ens sitta här... jag skulle bara ha gått o dött!" (För när det börjar komma till det svåraste... att inte kunna gå på toaletten själv... äta själv... inte kunna prata... fysiken som avtar... till slut lämna bort... boende... och till slut... slutet. Då blir det tufft att höra...!)

Men det som jag ska minnas mest från den här dagen... det är inte bara deras berättelser.. det är också de leenden som jag såg, och de skratt jag hörde lite här och där. För trots allt... och trots det svåra... så försökte man ge varandra glädje och input... också!! Något som kunde stärka för hemresan sen...

Å är inte det ett av det största i livet... att ge, och få glädje... ja, då vet jag inte riktigt vad som är det!

Å det finns så mycket att skriva om denna trevlig dag, där skrattyoga, nya trevliga bekanskaper, god mat, varma leenden och skratt, gav ny input och bärande kraft som jag tog med mig hem sen...

... men det blev inte så.

..........

För jag ska skriva om hyssj-hyssjet! Det som gjorde att jag igår insåg att nu är det slut med att hålla tyst om saker och ting... nu är det slut med att trampa på oss, och framför allt på Carolina. Nu är det slut med, av respekt för... ja, vadå..., att inte skriva om den mobbing och utfrysning som vi mött sedan SE fick sin diagnos. Att de sedan läser min blogg... ja, jag har inte mer att förlora nu. Men jag tänker banne mig inte gå ifrån det här livet, och veta att jag inte har gjort allt vad jag har kunnat för mina barn... och ingen av dem ska i tysthet behöva tiga och lida för att någon ska få möjlighet att behandla dem illa.

Ja, jag skriver för att jag är arg... tigermamma-arg! Eller värre ändå... en furie! För vilken mamma skulle inte reagera när hennes barn gråter... för att någon gjort henne illa.... igen då. Förbannade människor - nu får det vara NOG!!!

De som följt min blogg vet... eller har åteminstone kunnat läsa mellan raderna... hur SE:s diagnos blev startskottet på denna utfrysning och elakhet. Visserligen visste både jag och SE om deras beteende sedan lång tid tillbaka... men vi försökte ändå. Å mest Sven-Erik... som alltid, när han var frisk, ställde upp, många gånger mer än mig, med att hjälpa... fixa... laga... skjutsa... renovera... hämta... ja, jag kan göra listan lång. Å det... det är mitt kors att bära idag. Varför lönar de honom så ont idag? Varför åker de inte dit och hälsar på honom... varför fanns de inte där när han ännu var hemma... varför är de så elaka mot hans dotter idag?????
Jag får inte in det i huvudet....

Små öar av något gör inget land. Så är det...
Små ögonblick av insikt, och för att det egna samvetet inte ska ta alltför stor skada, har ju inte varit till någon hjälp. Tvärtom... en vänlig handling kan ju aldrig, och neverever ursäkta tusen dåliga handlingar däremellan!! Så är det också...
Å jag kan inte försköna verkligheten längre... och bara skriva om någon liten ö av vänlig handling här och där. Då blir det en lögn... och en vinkling av verkligheten. Jag har gjort det... men inte mer nu.

Igårkväll kom hennes tårar. Igen då.
Å jag hade ju märkt att det var något... för sånt märker en mamma rätt snabbt. Jag frågade igår morse, lite försiktigt... men "nä, det är ingenting" fick jag till svar med ett försökt till leende. Men jag kände det på mig... och såg ju. Så igår var jag den bästa peppar-mamman... och pratade både om hennes drömresa till England i framtiden... fixade mysfika två gånger... babblade på och surrade... och fick henne att skratta lite emellanåt.

Men så igårkväll så gick det inte längre... då brast det bara. Hon kom och satte sig bredvid mig i soffan, och sa: "Mamma...", och så kunde hon inte säga mer. Tårarna bara kom. Lill-gumman min... och det är svårt att skriva om det nu... minnas det... men hennes förtvivlan ska inte bli något som ska gömmas bort... och få struntas i... osynliggöras... bara för att någon annan tycker sig ha rätt att göra henne illa!! Icke mer!!

Jag kunde bara ta omkring henne... å kände kniven som vred om i magen på mig. Höra henne gråta så erbarmerligt... hon riktigt hulkade... å jag bara kramade och kramade... och så sa jag:
"Men lilla lilla gumman min... vad är det? Jag såg ju redan imorse att det var nåt... vad är det som har hänt... vad är det som har gjort dig så ledsen... det är bättre att du berättar om det... så kan vi försöka prata om det... " sa jag. Å jag sa säkert en massa mer som jag inte kommer ihåg nu...

Till slut...när hon gråtit ur sig det mesta, så sa hon, nästan i ett och samma andetag:
Jag tänkte inte säga något till dig, mamma... för jag visste ju att du skulle ut på roligt igår... å jag ville inte att du skulle bli ledsen heller... men Carina (hon kallar henne inte längre för moster... det är länge sedan hon slutade med det.) har nu lagt ut en massa bilder på Facebook... när allihopa var där i julas... och vi inte kunde följa med... för vi var hos pappa... det gjorde ont, mamma.. att se... alla i min gamla familj var där.. Jonas och David var där, men inte jag... varför var hon tvungen att lägga ut dem... hon visste ju att jag skulle se dom... hon visste ju det... vad har vi gjort... är det vårt fel att pappa blev sjuk... är det därför dom inte älskar oss mer... mamma" och så började hon gråta igen.

Å nu skulle jag vilja svära!!!! Precis som då...när hon fått ur sig allt detta. Jävla människa!! Räcker det inte med att hon fryser ut henne? (Min syster. Eller jag har valt att göra som Carolina... säga Carina. Syster är för mig ett ord förknippat med kärlek och omtanke. Det känslan har jag inte..)
Hon, Carina, som valt att för länge sedan "bjuda in" Carolina till detta Facebook, vilja vara "vän" med henne... ja, men nog kunde hon ha haft så pass vett att inte lägga ut bilderna! Hon visste ju att Carolina skulle se dom... och borde ju ha förstått.
Men hon säger väl som hon brukar göra när hon har betett sig illa: "Ja, jag tänkte inte på det..."
Den meningen har både Carolina och jag blivit serverad många många gånger...

Jag önskar verkligen att Carina hade suttit här igårkväll.... men det hade nog inte spelat så stor roll, är jag rätt säker på. För det här med bilderna... det är bara en liten liten petitess i jämförelse med mycket annat som Carolina har fått utstå sedan SE blev sjuk. Jag säger det igen: Jävla människa!!

Förlåt Gud, att jag svär. Men jag hittade inga andra ord nu... förlåt.

..........

Nu har jag skrivit det här... rätt upp och ner. För mig var det viktigt att skriva. Dels för att få det ur kroppen... men också, och framför allt, för Carolinas skull. Hon ska veta att hennes sorg tas på största allvar! Att den ska få plats... att den ska få synas... att den ska respekteras... och viktigast av allt... det är inte, och aldrig någons fel att någon blir sjuk!!! Å ingen... under vilka omständigheter som helst... har rätt att trampa på en annan människa!!


Din sorg, Carolina, ska bemötas med samma respekt och kärlek som någon annans... din sorg, Carolina är lika viktig, och lika mycket värd som någon annans. Din sorg, Carolina... är din att bära... men göm den aldrig. För sorgen är som ett kvitto... på den kärlek du har till pappa. Var stolt över den, gumman!!

Å jag finns alltid här...

17 kommentarer:

trollmor sa...

Så bra! Stå på dig ! Vänner kan man välja tyvärr inte sin släkt.
Storkramen ewa

Ruta Ett sa...

Jag var tvungen att läsa ditt inlägg två gånger - jag trodde inte mina ögon!
Hur kan en människa vara så empatilös, genomelak och dum att lägga ut sådana bilder? ...och julbilder i februari?...Det var verkligen att strö salt i såren. Hur tänker man då? Det verkar utstuderat elakt och jag hoppas att Carolina snabbt tar bort henne ur sin vänlista.
Stackars Carolina - att behöva utsättas för detta, som om det inte är nog att hennes pappa är sjuk.
Jag går bredvid er...
Massor av kramar till Carolina och tigermamman.

Pia sa...

Gud så starkt!
Först glädje, input och gemenskap...och sen dessa andra starka ord och känslor.
Jag har gått här och väntat på ditt nästa inlägg. Få höra hur det var med Demensförbundets sammankomst. Började bra med glädje,värme och hopp. Sen denna ilska och sorg. Sitter här med tårar i ögonen.Hur kan folk vara så grymma och känslokalla?! Och jag förstår att det tagit tid innan du blivit "tigermamman". En syster är en nära och ska vilja de sina allt gott; vill man och tror man. Men det är ju faktiskt så att man väljer inte sin familj; men tack och lov så väljer man sina vänner !
Kramar om dig och Carolina

Gerd sa...

En sån jävla syster du har! Det finns inga ursäkter för att bete sej som hon gör!

Ruta Ett sa...

Det är bra att du släpper ut trollen i dagsljuset. Då spricker de. Poff!
Varför skydda dem som gjort er så illa?
kram kram kram kram

Tina sa...

Vet inte vad jag ska "säga"... gråter över hur illa ni blir behandlade!! Gråter för din dotters skull. Gråter för DIN skull! Släkten BORDE vara de som står först i kön till att finnas med en hjälpande hand & förståelse!!!

Face Book är INTE enbart bra. Där kan vara mycket otäckheter oxå.

Tycker att ni är oerhört starka.. det har jag "sagt" flera ggr innan. Ni ska leva efter ERA hjärtan. Vad tycker ni är rätt för er? Vad vill ni få ut av livet? Vad får er att må bra? Vilka människor vill NI ha i er omgivning? Följ ERA hjärtan & de som inte klarar det, får helt enkelt gå en egen väg.

Kan de inte visa er respekten & omvårdnanden ni så väl behöver i er svåra stund.. då är de inga att ha. Ni behöver all er energi till er själva.. för att finna styrkan & viljan att gå vidare.. lägg inte ens en tuss av er energi på de människor som inte kan se er för dem ni är!!!

Ni är underbara, kärleksfulla & ni finns där för varandra.. låt INGEN komma mellan er!!!

Ni står stadigt på jorden så länge ni handlar efter era hjärtans önskan!!!

Känner med er & önskar verkligen jag kunde göra nått för er. Men ni fixar detta. Ni två är starka! Ni kan & kommer att övervinna ALLA hinder ni stöter på.. så länge ni har varandra & tron på er själva!!!

Kram er vän Tina

Eleonora sa...

Man måste inte älska eller ens tycka om sina syskon, föräldrar eller annan närstående, som visar förakt och elakhet!!! Bra - stå på dig - ingen av er ska behöva ta emot elakheter. Hon hade ju kunnat invitera er och sagt att det gick bra att komma den tid ni kunde, efter att ha besökt SE.

Stor-största kramen från Eleonora

Tussegumman sa...

Elisabeth min vän är glad över den positiva input du fick men deltar din sorg i detta att bli utfrysen.

Tyvärr väljer man inte sin släkt och det är så otroligt elakt att ni blir bortprioriterade på det sättet. Jag hade blivit väldigt ledsen. Jag känner också igen beteendet och jag tycker du är stark som står på dig för att du just skall skydda dina barn och dig själv, från sådant som skadar er och inte bygger upp alls. Tråkigt med sådana människor. Jag förstår verkligen att sådant gör så himla ont. Jag kan avslöja att vi har det problemet med min mans bror och donna. Hon är en som styr och ställer och tror att alla skall dansa efter hennes pipa. Jag tycker du är helt fantastisk Elisabeth kämpa för det som är viktigast i livet sina barn. Många styrkekramar och jag finns här om du behöver prata/Många kramar från Tussegumman

Vida sa...

Helt rätt. Fram med tigermamman och varför skydda människor, de får stå för sina handlingar. Förstår om Carolina blev ledsen.

Kramar i massor

bollebygdsbo sa...

Vet inte vad jag ska skriva.
Vill i alla fall visa att jag läst och bär med mig dina svåra känslor.
Önskar av hela mitt hjärta att ni inte ska behöva känna sig så ensam och utanför som du och C gör.
Kramar från mig här i Bollebygd

Isabelle sa...

Styrkekramar! Det här fixar ni. Det vet jag. På med teflondräkten bara och låt det rinna av.

Laila sa...

Som min pappa alltid sa: "Släkten är bäst när den hänger på väggen"
;-)

Men snälla du... Du har ingen anledning till att vara tyst! Nu förstår jag lite bättre av allt du skrivit tiodigare. Men hur kan man bara bete sig så som släkt? Varför? C är en ung kvinna som behöver sitt skyddsnät runtomkring sig. *skakar bestört på huvudet*

Anonym sa...

Carolina, Ta bort carina från din vänlista på facebook. alt skriv till henne om alla dina känslor och DINA upplevelser av vad som hänt. sen kan du ta bort henne också, då kan hon heller inte läsa dina inlägg. Elisabeth, skriv om allt på din blogg. lås den om du vill o bjud bara in de du vill om du inte vill att carina ska läsa. man måste inte älska sina syskon bara för att de är syskon. Det kan vara svårt för henne att handskas med all den sorg du bär och ältar, som du MÅSTE för det är din sorg. låt nu inte detta rycka undan mattan under fötterna på er, res er upp , borst kläderna, och gå framåt. Carolina har ju några vänner, hon är en superduktig fotograf, har tjuvkollat på hennes blogg. Och du kanske, förhoppnngsvis hittar nya vänner från lördagen. och om du, och carina vill hitta tillbaka till varandra, ta hjälp av nån samtalsterapeut, precis som i ett förhållande som gift eller sambo behöver ha hjälp ibland för att reda ut skaer o ting istället för att hitta på egna sanningar om varandra o kasta skit på varandra efter de sanningar man hittat på. HOn kanske har trott du menat nåt helt anant än det du menat, hon kanske tycker att hon gjort vad hon harkunnat men tnte fått det gehör hon velat och ledsnat eller så är hon rädd att det ksa smittas, S-es sjukdom vad vet jag. men vill ni inte reda ut så bryt. ni fixar detta själva. låt bloggen vara, och facebook, så de kan se o läsa men fixa andra bloggar som är låsta, o skriv sanningen där, och de öppna, skriv bara positiva saker! och berätta på psylk och din soc-kontakt! VENTILERA ordentligt!!! Det brukar bringa klarhet i mycket så man kan handla rationellt och EFFEKTIVT! bara lite tankar från mig. STÅ PÅ ER SÅ INTE NÅN ANNAN GÖR DET!!!! KRAAAAAM och lycka till!
Maria

Eleonora sa...

Tittar in igen och nu för att säga att oj vilka fina bloggvänner du har som ger dig så stark input!!! Hoppas du orkar ta till dig allt och inte bära på något kors i onödan! Tänker på dig och söta Carro - kramar om er båda på en gång. Go girls!

Elisabeth sa...

tILL ALLA: Å det är ju sådana här gånger man känner den där styrkan ändå... när vänner stöttar och peppar! Tack snälla snälla ni... varenda en av er!! Kram..

bollebygdsbo sa...

Du anonyma Maria hittade alla de orden som jag skulle vilja skriva men inte fann igår.
Tack.
Skulle gärna vilja komma i kontakt med dig om du vill så skicka ett mail till mig på bollebygdsbo(snabelA)gmail.com

Till dig Elisabeth: Tala med alla de kontakter du har och låt så mycket du kan "rinna ur" dig.
Kram

Anonym sa...

Synd att din syster inte tänker till lite,hon har ingen aning om vad som kan hända i framtiden. Nästan som "trollmor" sa.men MAN KAN VÄLJA BORT SLÄKTEN OCH VÄLJA SANNA VÄNNER! Kram Ann.ps tror mig veta att det kommer att kännas ganska skönt att du nu sagt ifrån.