... med en gemensam nämnare. Två möten, där jag fick berätta om vad som gjort att jag satt framför dem just då.
Å det är märkligt, tänker jag nu... båda bemötte mig med samma förståelse, värme, och respekt. Båda bemötte mig med omtanke och vänlighet. Båda bemötte mig precis så som jag själv skulle välja att bemöta någon med svårt.
Trots att bara en av dem, som dotter till en anhörig med en pågående demens, visste precis, i varje ord och mening, vad jag talade om.
Men så är det ju... det är inte VAD mitt svåra handlar om. Det är ATT det är svårt som ska vara den enkla och självklara insikten, och som därigenom ska ge oss de verktyg vi behöver för att kunna möta denna människa i hennes svåra. Verktyg som heter förståelse, respekt, och omtanke. Verktyg som sen ger henne styrka att orka vidare i sitt svåra...
Jag har aldrig brutit en lilltå, inte haft fibromyalgi. Inte heller har jag drabbats av migrän, eller varit med om en jordbävning. Mobbing på jobbet, förlorat ett barn,social fobi, tandröta.... ja, men jag kan hitta tusen miljoner olika svårt som jag inte, tack gode Gud, har behövt drabbas av (peppar peppar, är det väl bäst man säger...!).
men jag ber att Gud ska ge mig de verktyg jag behöver varevigaste gång jag möter en människa som drabbats av svårt... oavsett vad.
Vad kunde jag göra?
Vad gjorde jag?
I mitt möte med en annan människa....
..........
Det är svårt att förlora alla. Min pappa sa en gång: "Ja, egentligen så kan man ju säga att det är SE:s fel att det har blivit så här i familjen!"
Så jag vet inte... inte egentligen... om jag tycker att det är så svårt att förlora en familj som kan säga så... ont. Så där ont så att det nästan inte bär vidare...
Men kanske gjorde det ondast att upptäcka det jag redan visste.... att vissa människor ser bara sitt eget svårt.
Jag ska överleva. Punkt. Igår var jag på arbetsförmedlingen, och pratade med en socialkonsulent (med inrikting mot min "funktionsnedsättning" på eländesögat), och det blev ett bra möte. Sedan tog jag mod till mig... gick till Röda Korset här i stan, och pratade med verksamhetschefen där... och frågade om jag kunde, via arbetsförmedlingen, få möjlighet att komma dit och jobba hos dem några timmar per vecka.
Röda Korset... jag gillar tänket hos dem... hjälpa oavsett vad... så det vore en bra början för mig. Komma ut lite...
Vi ska höras till veckan igen...
Men det var en rätt tom Elisabeth som satt i rumssoffan igårkväll... det tar energi att tuffa till sig, ska jag säga. Vi såg "Let´s Dance, och mysade på framför teven... Carolina och jag.
Sedan kom det ett mail... ett mail som innehöll just de här verktygen som jag skrev om... omtanke, värme, och mycket förståelse. Ett mail med något på G.... något som just nu balanserar upp det som måste överlevas. Ska skriva mer om det sen...
..........
Nu ska jag bädda... och hoppa i duschen. Carolina ska ut ikväll... och tillsammans med kompisen Ina, och hennes pojkvän, så ska de gå och äta på Maxi, och sedan blir det film hemma hos Ina.
Å sådant kan ju en mamma bara vara hur lycklig som helst över.... så hon ska festa på ikväll med Jane Austen och gofika i rumssoffan!
..........
Glömde nästan. Men jag brukar göra det med dessa anonyma kommentarer. Jag vet inte vad det är med dessa människor som envisas med att skriva insinuanta och elaka kommentarer... jag har ju så klart deklarerat att för mig blir det liksom bara att de skriver ingenting... tomma ord... tomma rader... det finns ingenting där. För det är ju ingen som har skrivit... ! Det blir lite småbarnsfasoner över ett sådant tilltag... jösses, inte kunna stå för det man tycker och tänker? Ja, ja... de går hursomhelst bara aa.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
14 kommentarer:
Så skönt att du fått några verktyg vid just rätt tillfälle.
Läser det du skriver, men kommenterar inte alltid, som du väl sett.
Tankarna finns ofta hos er, dig och Carolina.
Så klokt du skriver om respekt och hur du vill bli bemött och bemöta andra. Dina ord kan vi alla lära av.
Åh vad jobbigt när inte ens familjen kan vara "familj". Har tyvärr inte läst allt hos dig på sistone så jag var tvungen att gå tillbaka lite och man kan ju tycka att ens egen syster skulle förstå. För hur det än är, så kan vi alla komma i samma situation. Man får vara (och BÖR vara) tacksam för varje dag man får tillsammans, för rätt vad det är så finns inte den andra längre. Kroppsligt kanske, men inte som normalt.
Man blir ledsen när man läser om hur folk är, men jag tyckte det var positivt ditt besök på arbetsförmedlingen. Jag hoppas verkligen att du får möjlighet att hjälpa till på Röda Korset. Att bara komma ut bland folk gör en hel del.
Ha det så gott.
Kram Elzie
Hej vännen!!
Men Å va starkt jobbat!! Då håller jag tummarna för att du får vara på Röda Korset!!
Ja, ibland finns det inte så mycket kvar. Jag har svårt att ta in att din pappa kunde säga en sån sak.. men han kanske inte menade det så hemskt som jag tycker det lät.
Många kan bli oerhört klumpiga när de har det svårt. När de ser någon de håller av, har det svårt. Jag hoppas verkligen att han inte menade det så som det lät!!!
Jag vill önska dig & din dotter en underbar Alla hjärtans dag!! Ge inte upp!! Tillsammans är ni starka!!!
Kram Tina
bOLLEBYGDSBO: Ja, och på sätt så kan jag ju sen också använda verktygen vidare... Tack för att du finns min vän! Jag är glad att du finns därute... oavsett om du kommenterar eller ej. Kram..
kAIZA62: Tack snälla, för dina fina ord! Inte för att jag vet om jag är så speciellt klok, jag tycker bara att det borde ingå i suntförnuftförrådet hos oss alla... att bemöta andra som vi själva vill bli bemötta. Tyvärr gör det ju inte det då... Kram..
eSSEMIA: Du har alldeles rätt i dina ord... "vi kan alla komma i samma situation"! Jag tror att vi alla, lite till mans, har lite svårt att "väl den gyllne regeln minns, att värdera vad som finns, och inte vad som fattas"!
Min syster får vara nu... men det är hennes sorg att bära. Kram..
tINA: Tack min vän! Din omtanke om oss bär... men så vet jag ju också att du äger, fullt ut, dessa verktyg som jag pratar om.. och jag vill av hela mitt hjärta önska dig, och din familj, en riktigt fin och varm alla hjärtans dag. Min pappas uttalande får stå för honom... oavsett meningen med det, så finns det vissa saker man aldrig och neverever säger! Kram..
Det är så olika hur vi klarar av livets svårigheter. För 20 år sedan när jag jobbade som narkossköterska hade jag två helt olika patienter efter varandra. Den första var en kvinna i 70 års åldern som skulle göra ett enkelt ingrepp, inget allvarligt. Hon låg på britsen, gned sina hännder och med darrande röst upprepade: Varför skall man lida så?
Patienten efter henne var en kvinna i 30 årsåldern med reumatisk värk och som nu skulle opereras för en cancer. Hon log, pratade och var så "medvetet medveten" utan att det kändes konstigt. Den eftermiddagen funderade jag mycket över hur livet formar oss till de individer vi till slut blir.
Hejsan Elisabeth!
Det är ett tag sedan jag var här och hälsade på och jag ser att du kämpar på för att få tillvaron att fungera.
Det där med Röda Korset är nog inte så dumt. Jag jobbade ju som frivillig på Kupan då och då och har pratat med många av dem som har fått en tids anställning där genom arbetsförmedlingen.
En del har upplevelser liknande dina, med anhöriga som blivit handikappade på ett eller annat sätt, andra har olika former av eget handikapp, men gemensamt för dem är att de verkar tycka att det varit väldigt förlösande att få en tids anställning där.
Nu jobbar jag inte på Kupan längre, för Åke har svårt att vara ensam hemma. Förut kunde han åka med och tog då bilen och körde en sväng och hälsade på bekanta medan jag jobbade, men han kan inte köra längre på grund av svår gråstarr. Få se om det blir bättre när han får sin efterlängtade operation, som ska bli i mars någon gång. I och för sig är det tveksamt om han ska köra längre...
Många varma kramar till dig!
Ingrid
Jag hoppas verkligen att du får komma och vara med och hjälpa till hos RK några timmar då och då.
Ett första steg att komma ut bland människor och samtidigt känna att du är behövd...
Ha en skön helg, du och Carolina!
Många kramar/M
Har precis upptäckt din blogg. ska försöka orka läsa mer senare. just nu är jag så trött. Har hamnat i samma situation men är bara i början av resan. Urk!
Elisabeth min vän! Vad härligt att du fick träffa människor i din väg som bemötte dig på ett sätt som en människa alltid borde bemötas.
Röda korset låter verkligen meningsfullt. Du har alla egenskaper för att göra ett bra jobb där min vän helt klart. Jag tror helt klart att Gud kommer att hjälpa dig när du står inför en människa att hitta de rätta redskapen i varje situation vägleder han dig. Många styrkekramar till dig och Carolina
Elisabeth, du är så klok. Alla dina ord värmer och ger fler tankar till livet och till hur vi förhåller oss till det.
Jag håller tummar och tår för att det blir något av röda korset eller något annat mycket bättre :). Jag har hört att de som efter ex. utbrändhet, jobbat med blommor ex handelsträdgårdar mått toppen. Lugn och stillsamm miljö. Påta i jorden och se saker växa har varit energigivande.
Vi drar till öknen och stillheten där för att vattna vår inre trädgård :). Det behövs nu när jag arbetar full tid.
Hjärtekramar i massor till dig & Carolina, alltid
tANT GRETA I AFRIKA: Ja, och kanske finns det en mening med det, tänker jag. Om alla vore lika starka, eller svaga, hur skulle det bli då? Sen tänker jag att kanske är vi olika starka vid olika svårt... jag menar, jag har sagt att jag ska gå igenom tusen Sven-Erikar, bli sjuk själv, och ändå ska jag kämpa. Men om det händer mina barn någe... då kommer jag att ge upp direkt! Ja, det var ett bra tänk du kom med... ha en fin alla hjärtans dag! Kram..
iNGRID: Jag tänker på dig ofta. Vet ju att du varit på kupan... och det var snällt av dig att ge mig lite "inside information". Men jag visste inte att du hade slutat där...
Förstår din väg mycket nu. Varför har Åke fått vänta så länge på operation? Men samtidigt, än om jag nu inte menar att någon ska behöva gå omkring med gråstarr, så kanske det har varit bra att ha något att "skylla på"? Jag hoppas du förstår hur jag menar...? Å jag önskar dig och din Åke en riktigt fin och nära alla hjärtans dag! Kram..
mUSIKANTA: Tack snälla! Ja, att känna att man behövs tycker jag är lite vad livet handlar om... att någon behöver en. Sedan håller jag ju på att försöka lära mig att tänka "JAG" i den här världen, och vad jag behöver... att jag behöver mig. Lät ju lite flummigt det där, men jag har heller inte riktigt klurat ut det här riktigt. Ha en riktigt fin alla hjärtans dag... Kram..
iRENE: Välkommen hit, med värme sagt. Jag blir glad över dina rader... för jag förstår ju precis i vilken situation du är i. Å jag vill att du ska veta att du är välkommen att höra av dig precis när du vill... och skriva om vad du vill. Kanske har du tusen frågor..? Min mailadress finns på bloggsidan...
Sen blir jag ju självklart också ledsen med dig.. av precis samma anledning... för jag förstår ju vilken situation du är i. Jag önskar att jag hade något att ge dig, som kunde förmildra och ta bort den svåra resa som du ska göra nu... men det enda jag kan ge dig är att säga att jag finns här. Så hör av dig, närhelst du vill! En riktigt varm önskan om en fin alla hjärtans dag vill jag ge dig... Kram..
tUSSEGUMMAN: Ja, och när jag möter dessa människor så brukar jag bli så himla tacksam... precis som här, på min blogg, där jag mött så många många goda och vackra människor... som du, t ex! Som burit mig, och bär mig, genom mitt svårt... så att jag, förhoppningsvis, kan bära någon annan. Tack snälla tussegumma, många gånger om... och jag önskar dig en riktigt fin och nära alla hjärtans dag! Kram..
eWA: Å en till å tacke´!! Nej, inte vet jag väl om jag är så speciellt klok... men jag blir glad när någon tycker det. Sen är det väl så, tänker jag... att alla människor jag möter har något att lära mig - och det är upp till mig att välja om jag vill lyssna, och vad jag gör av det jag lärt. Så summan av min "klokhet" den kommer ju... egentligen... från "tusen röster". Tusen röster som jag har velat lyssna till, och försökt lära något utav... (du förstod hur jag tänkte, va? Trots att jag surrade till det lite...!)
Sen tycker jag ju att det känns lite öken... att du ska åka iväg till... ja, just det.. öknen! Blir ni borta länge? Fast jag måste ju erkänna att jag tycker att du är väldigt modig också... och det ska bli så så spännande att höra om din resa sen! Önskar dig en riktigt riktigt hjärtestor fin och nära alla hjärtans dag! Kram..
Jag måste säga att jag inte alls förstår hur din pappa tänker. Menar han att SE ville att familjesituationen skulle bli så här och att han därför såg till att bli sjuk??
Eller vill han bara ha nåt att skylla på för att inte ta ansvar för att han likväl som alla andra också har sin del i det hela?
Att säga det högt - till dig - var verkligen inte snällt.
...men ibland kanske man inte behöver förstå allt, utan bara låta det gå förbi...precis som anonyma kommentarer.
Hjärtekramar i mängd...
Verktyg är bra, förstående människor är bra, att få respekt är bra, att ha att göra med djupt ärliga människor är bra, att ha generösa vänner är bra ..... så mycket är bra .... och det har du fått bevis för denna veckan ser jag. Många som tycker du är bra och jag tycker du är enastående.
Steget du tagit genom AF och RK visar på att du är företagsam och modig. Du kan - och du kan BRA!
Din pappa är ju karl och karlar kan ibland säga konstiga saker.. men till sin egen dotter??? Han visar en inte helt värdig eller omtänksam sida .... men det får ju som sagt stå för honom.
Oh vad jag önskar att RK välkomnar dig. Så roligt att få komma ut - något att börja med - nu när du är "på hugget". Håller tummarna.
Många många varmaste kramarna på denna Alla Hjärtans Dag till dig och min söta Carro!!!
Skicka en kommentar