måndag 9 april 2012

En vardagsbubbla...

... pratade vi om för en stund sedan, Carolina och jag.
Att det går lättare om vi bara håller dörren stängd för allt det som är så svårt och oroligt nu. Där vi kan låtsas att livet är... ja, inte mer än universitetet - RK - och hemma på Gustav Garvares gata. Ingenting annat. Ingenting annat.
En vardagsbubbla... eller bara en tid före det som ska komma. Lite lugn och ro, så...

...vi har haft en fin påsk, tycker jag. Ändå. Att få umgås lite med Jonas och lilla familjen under två dagar... ja, det känns som sådant där normalt och viktigt som ska vara i en vardagsbubbla. Att gå upp till mamma och pappa och fira honom på sin födelsedag... det är också sådant som man känner tacksamhet för i en bubbla. (Om jag bara inte tänker på mammas svullna ben och fötter.. och hur AHS nu försöker ge henne ännu mer furix.. och om jag inte tänker på hur orolig hon lät ikväll när jag pratade med henne.)

Nu är iallafall påskhelgen... ja, jag skriver äntligen över. Det är inte så att jag inte är tacksam för de solstrålar av vardagsljus som skiner in... för det är jag...men det här med högtider och årstidsväxlingar är svårt. De väcker alltid minnen av tider som varit...

Imorgon kommer en ny vardag... sbubbla. Hoppas jag.

..........

(Någon tyckte att det var dags för mig att "gå vidare" nu. "Det är ju över fyra år sedan han lämnade er!" "Å din mamma... har du inget annat att gnälla över?" Jag säger bara... den personen har nog inte följt mig särskilt länge och sett hur vi försöker göra precis det... gå vidare. Den personen har nog heller aldrig förstått innebörden av att sitta i ett väntrum och vänta på att förlora någon. I ett väntrum där oron och sorgen sitter på stolarna bredvid. I ett väntrum där man inte kan resa sig upp och bara gå.... vidare.)

5 kommentarer:

Anonym sa...

Man slutar aldrig förundras över vilka okänsliga människor det finns. Undrar vad de tycker att du ska göra? Även om han inte bor hemma så är han ju din man och din dotters far. Hur ska man då kunna lägga det bakom sig och gå vidare. Han finns ju där även om han inte känner igen er och minns ert liv tillsammans. Men ni vet och minns. Den som inte vill läsa om det får väl låta bli att läsa din blogg och välja en där de skriver sånt som de vill läsa istället.
Kram
Marianne

Nina Lindh sa...

Helt rätt, den personen har ingen som helst erfarenhet av detta.

Och ingen som helst rätt att kritisera och klampa in i ditt. Vill man inte läsa så gå bara vidare till någon annan.

Det måste få finnas de, som du, som skriver om detta. Det är otroligt många i vårt avlånga land som går genom precis samma. Både med älskad partner och med gamla föräldrar.

Det kommer alltid att vara din man, det kommer alltid att vara dina föräldrar och dina barn är alltid dina barn... oavsett vad som händer.

Jag håller på dig, Elisabeth!

Kram!

Anonym sa...

En otäck känsla att läsa att det finns människor helt utan empati!
Elisabeth!.
Du har rätt att skriva om ditt liv som är så tufft och många känner delaktighet, tänker på er och delar smärta också av egna erfarenheter .
En varm kram från Kia

Elisabeth sa...

mARIANNE, nINA, och kIA: Tack snälla för era kloka och fina kommentarer! Jag skriver under på mycket av det ni skriver, och känner stor ödmjuk tacksamhet för att det finns människor som ni... som visar på motsatsen till oempati och kallsinnigt oförstående. Varm kram...

Laila sa...

Denna någon har A L D R I G har aldrig varit med om denna tysta väntan som rör sig i en orolig cirkel inom en. Aldrig att denna någon överhuvudtaget vet och kan förstå.