Pontus vovven är en riktig gosehund, en sån som man kan krypa in i pälsen på och få lite tröst...tänker ofta på er och hur ni har det,skickar som alltid en bamsekram till er...kicki
Tjej och mamma på snart 50 år...
Min man fick i november 2005 diagnosen Alzheimers med stora frontallobsskador!Han var då 49 år. Jag var hemma med honom fram till den 22 januari 2008, som var dagen då han lades in på geriatriken (om det kan du läsa här: http://himlastigen.blogspot.com/2008/01/jag-skriver.html ) Sen kom han inte hem mer.. och idag så befinner han sig på ett särskilt boende för dementa. Så just nu rör sig min blogg om den kaosartade vardag vi lever i! Hur vi försöker hitta ett nytt sätt att leva, i detta väntrum...
Men jag skriver om annat också... sådant som är viktigt, och som berör mig på något sätt. Både viktigt, och oviktigt... tokigt, och otokigt. Som livet också ska levas...
4 kommentarer:
så bedårande fin Pontus kramar till er från karin
Och inte så bara det heller ;)
Åh, så fin han är Pontus ♥
Djur är kloka, och mycket värdefulla att ha i sin närhet.
Kramen från Eva
Pontus vovven är en riktig gosehund, en sån som man kan krypa in i pälsen på och få lite tröst...tänker ofta på er och hur ni har det,skickar som alltid en bamsekram till er...kicki
Skicka en kommentar