onsdag 3 april 2013

Nu när livet går i berg- och dalbanetakt...

... så undrar jag rätt ofta i vilken takt jag åkte tidigare?
Då rullade livet på som av sig självt.. som om det gick på räls.
Så minns mina känslor...

Pratat med fina Ulla idag. Vår kontaktperson där Sven-Erik bor nu.
Allt är bra, hon vill bara boka om tiden för vårdplaneringen.
Hon frågar försiktigt om hon har berättat att de måste spänna fast
Sven-Erik i stolen nu... helt enkelt som en säkerhetsåtgärd så att
han inte ska ramla ur stolen. Hon har berättat det.
Han gnisslar ofta tänder.

Carolina har bakat muffins och morotskaka ikväll, så att jag ska ha lite
gofika att ta med mig till mötet på jobbet imorgon. Lilla hjärtat mitt... tack!

En ny dag imorgon... i berg- och dalbanetakt.

3 kommentarer:

Ruta Ett sa...

Jag tänkte på det där med berg-och dalbana. Själv avskyr jag att åka i dem eftersom jag blir illamående och får nästan panik.
Men vad det gäller berg- och dalbanetakt...det går ju trögt och långsamt uppåt och snabbt neråt.
Om man ser det som att uppförsbacken går upp mot det jobbiga och ledsamma, så är det en långsam resa som man kanske hinner vänja sig vid tanken att det blir så. När det så är uppe, ja, då kan det bara bli bättre och då går det dessutom fort att komma dit - dvs. nerför...eller?
Ja, som du ser...lite svammel så här på förmiddagen.
Bamsekramar från vardagsfilosofen :-)

Bloggblad sa...

Men vet du, även om du känner det som berg- och dalbana, så har du fått en liksom lite lugnare och mer harmonisk ton i det du skriver. Känns som om du håller på att hitta rätt i ditt nya liv.

Anonym sa...

Hej!
Min mamma gnisslade tänder. Hon gnisslade så mycket att tänderna mer eller mindre försvann. Nu så har hon en tandläkare som åker på hembesök. Det fungerar jättebra. Det går via sjukvården och kostar inget extra. Han slipar tänderna och ser till att det inte blir vassa kanter som kan skava när hon äter. Större åtgärder kräver nedsövning.