onsdag 22 maj 2013

Det är så mycket lättare...

... att sörja än att rycka sig själv i kragen och säga att nu får det vara nog!!

När människor blir sjuka, dör, och försvinner så knackar sorgen på och man befinner sig snart i det kaos och den tomhet som blev just därför. Man bara är... mitt i sorgen. Tar in det för att man inte har något val, lever och överlever, stannar av och försöker andas i det stora svarta hål som bara hotar att växa, och till slut fastnar man där. Man lever kvar i förlusten... i sorgen... i det där svåra.

Å det är då.... mitt i det där svåra.. som det är dags att börja jobba! Hårdare och mer medvetet än man någonsin gjort tidigare. Varje medveten tanke måste vägas på "nuharjagbestämtmigförattbörjaomochmåbra-vågen". På den vågen finns inget krav på någon jämvikt och balans, utan där ska övervikten hela hela tiden ligga i den vågskål som får en att må bra.  Å märker man att den medvetna tanken ligger i fel vågskål så får man ta till all sin kraft och lägga över den i rätt vågskål.

Det låter väl enkelt? Eller hur? Att bara hips vips sådär kunna förändra varje svår tanke och känsla som är kommen ur den djupaste sorgen, saknaden och längtan. Poff! Så känner man sig glad och lycklig över vilken bra dag det ska bli - istället för att känna hur ont det gör inom en. Poff!

Nej, det här är svårt. Det är det svåraste jag någonsin gjort i mitt liv. Men också det mest målmedvetna beslut jag någonsin fattat... här och nu.  Punkt och slut.

Ikväll var Carolina ledsen.. mer ledsen än jag sett henne på länge. Åt drunkningshållet.
"Pappa som kommer att dö... mormor som är borta men hon fanns här förra året i maj och vi var där... å Jonas som inte bryr sig... pontus som inte finns mer, ... å nu är det bara du och jag kvar, mamma" sa hon. Eller rättare sagt, grät hon. Det var precis där någonstans, mellan mamma-peppet och tröstandet som jag insåg och bestämde mig för; att ska vi överleva det här, och framförallt hon, så då är det bara att ta sig själv i kragen och säga att nu får det vara nog!!

Visst tycker jag att vi har varit starka de här åren när allting bara har försvunnit för oss, men nu vet jag... inte tillräckligt stark. Visst vet jag att det kommer att bli svårt att ta sig i kragen ALLA dagar och stunder, och visst vet jag att Sven-Erik ligger därborta och varken kan gå eller tala längre. Visst vet jag allt det här... och mer ändå.

Sven-Erik... ja, vi vet det så väl. Vi  har det i bakhuvudet hela tiden, och säger ofta "vi har ett svårt kvar". Det är den dagen då han somnar in. Hur kommer vi att reagera då?   Märkligt nog så har både Carolina och jag hittat någon slags trygghet i "jo, men han finns ju fortfarande... han ÄR ju forfarande... han lever... han andas... hans hår växer... han heter ju fortfarande Sven-Erik Ingelsson... han bor därborta... inte så långt ifrån oss".
Å bara det att han fortfarande finns, och inte är död... det finns som sagt en märklig trygghet i det. Så hur ska vi reagera den dagen då vi inte ens har det kvar?  Det vet vi inte. Några gånger har vi också vågat oss på att prata om hans begravinng, men den scenen kan varken Carolina eller jag föreställa oss. Sen all släkt som ska komma... ja, det känns jobbigt.


Nej, nu blir det inte mer skriv ikväll, känner jag... 
Men jag har lovat mig själv att skriva om besöket hos SE i tisdags, så kanske gör jag det imorgon.
Jag kommer också att skriva om det svåra... men jag ska ta mig i kragen först!
Punkt och slut... och poff!!


"Du kan aldrig förhindra sorgens fåglar att flyga över ditt huvud, men du kan förhindra att de bygger bo i ditt hår!" (Ett bra och tänkvärt citat om ni nu orkade läsa ända hit:)!)

2 kommentarer:

Nonna sa...

Tycker absolut ni borde få verktyg att hantera allt svårt, att gå i terapi och få ordning o reda i era tankar kan vara en räddningsplanka ni behöver nu, för att klara det svåra som kommer sen.
Finns säkert hjälp att få via vårdc. Ibland mäktar man inte med allt själv och varför inte ta emot hjälp om man kan få det..men ni kanske redan gör det. Kramar Nonna

Bloggblad sa...

Det är i alla fall bra att din dotter känner trygghet i att hon kan släppa ut sin sorg tillsammans med dig! Hon vet att du orkar med den.

För min del har jag märkt att det är skillnad på olika slags sorg. Den chockartade döden som slår till för tidigt - den som kommer som en räddare - och den som bara är som den ska: ett avslut på livet.

Men eftersom döden alltid rör upp känslor och minnen inom en själv på så olika sätt, vet man inte ens själv hur man kommer att reagera. Det dödsbudet jag fick häromdagen visste jag ju skulle komma förr eller senare, och även om jag inte sörjer och har personen nära, så har jag varit vemodig och sorgsen och funderat mycket över livet och hur kort det är - och hur fort det kan ta slut... Vi kämpar och sliter och oroar oss i några decennier...

Rent teoriskt tror jag att ni båda redan har sörjt och ställt in er på ett liv utan SE, men som sagt, han finns... ändå tror jag att ni plågas mer av hur situationen är nu.

Bara några funderingar... Kram på er! Och du, man måste inte vara så hurtig och hålla upp sig i kragen. Man får ligga och titta i taket och deppa också.