fredag 24 januari 2014

Jag skrev en dikt idag i mina tankar.

På väg hem från jobbet och i ljuset från gatlyktorna som jag nu kan se.
Visserligen fick jag inte ihop meningarna riktigt, men det gjorde ingenting, tänkte jag. För jag får fortfarande inte ihop synen till en till en hel lykta.
Men styrkan i ljuset det ser jag nu, för första gången på flera år. Men känslan i min dikt, den har alltid funnits där.

"Jag har alltid gått där bredvid dig,
några steg bakom och alldeles tyst.
Men jag visste när du tappade din första tand,
och när du fick skrapsår på knäna sa jag inte ett knyst.

När den viktiga bokstaven M blev ett N
så var det som det skulle vara.
När du skojade om att jag var "jäla bombad"
så skrattade jag bara.
Min mamma och pappa blev din
och din trygghet och lycka var min.

Jag har alltid gått där bredvid dig,
bara några steg bakom och alldeles tyst."

Jag älskar dig, Jonas


Ungefär så skrev jag i tanken, fast känslan gjorde lite mer ont där efter vägen. Idag har jag ingen kontakt med min son. Idag fyller han 34 år. Å den här dagen för 34 år sedan, klockan 12.35 så tänkte jag: "Du och jag, Jonas!"

11 kommentarer:

Monica sa...

Fint men så oerhört jobbigt detta att förlora kontakten men jag tror på försoning, den kommer.

Marianne sa...

Vilken fin dikt. Men så ledsamt att läsa. Jag hoppas verkligen att du och din son hittar tillbaka till varandra. Och att Carolina får tillbaka sin bror.

Bettan sa...

Det gör ont i hjärtat när man känner din sorg, men glädjen över att du äntligen kan se igen är också stor.
Jag hoppas så innerligt att detta år kan bli ett bättre år för dig och Carolina!
Kram från Göteborg

Tummelisa sa...

Förstår Dig Elisabeth....jag har ingen kontakt med min dotter sedan snart två år tillbaka. Men, hon finns i mina tankar alltid. Hon är psykiskt sjuk och vi kan inte nå henne. Men, mina barnbarn har jag kontakt med. Tänk att livet måste vara så svårt ibland.
Tänker på Er!
Varma kramar Tummelisa

Unknown sa...

Kramar om dig <3 <3 <3

Anonym sa...

Det blev bättre då med dina svåra besvär.
Det glädjer mig mycket.
Vad ont du skall ha i ditt mammahjärta.
Det måste kännas outhärligt att inte få
kontakt att prata ut med sonen.
Jag har ingen aning vad som hänt men kan
förstå att det är en stor sorg inom dig.
Många varma hälsningar! Anna

Anonym sa...

Kära Elisabet!
Så vackert och ömsint skrivet. Kan bara hoppas och önska att dessa vackra rader bär positiv frukt för din och din sons del.
Varma kramar från Stina.

Ruta Ett sa...

Så hemskt sorgligt att inte ha kontakt med sitt barn. Jag önskar av hela mitt hjärta att ni på nåt sätt kan nå fram till varandra igen!
Kramar från en annan mamma...

Anonym sa...

Men vad sorgligt........hoppas, hoppas att det blir bra en dag!
Kram kram

Anonym sa...

Ojoj Så sorgligt! Hoppas du och din dotter iallafall får ha varandra!

Kramar!

Anonym sa...

Förstår din sorg. Min son släpper in mig i sitt liv. Han är vuxen och jag har ingen aning om hur han mår, om han har nära vänner, eller vad han känner. Vi
träffas ett par gånger om året, vid barnbarnets födelsedag och någon gång innan jul och pratar om oviktiga saker. Det blir en konstig stämning, jag är full av kärlek och vill veta mer om hans liv, och han håller distansen och verkar ganska ointresserad av mitt. Hjälper mig ibland med praktiska saker men ingen djup kontakt. MEN vi har ändå kontakt. Om jag känner en så stor sorg över min situation hur skall du då inte känna det. Hoppas ni når fram till varandra en dag, om ine fullt ut så ändå att ni kan ha någon kontakt. /Sylvia