Uselt, Elisabeth...

... ja, det var det! Det här inlägget ville jag egentligen inte skriva... men jag måste! Skriva om sin egen uselhet, och hur man tappar behärskningen... tappar den mot någon som är sjuk, och som inte kan förstå... vem vill skriva om det???

Men som sagt, jag måste... av många olika anledningar. Främst för den dagen då jag kanske måste återvända hit till det jag har skrivit, för att söka svar och minnas... och då måste den vara så ärligt skriven som den nu kan bli! Här måste då finnas ord om de dagar, eller stunder då jag inte orkade... eller hann bita ihop! Idag hände något som... ja, jag vet inte vad jag ska skriva, för uselt är bara förnamnet på hur jag betedde mig! Å, det är tungt att skriva.... och det gör ont. Så in i märgen ont... för jag kan inte ens få hans förlåtelse! Så är det....!!! Fast jag sa förlåt en ziljon gånger genom tårarna... så förstod han ju inte. Efter en liten minut så mindes han inte ens händelsen... och jag stod där med ångesten och sorgen... över min egen elakhet. För jag var elak... och riktigt usel! Mot någon som är sjuk....! Tungt är det...

Han skulle hjälpa mig att duka på middagsbordet... och han hade lämnat skåpdörren öppen... men jag såg inte det, utan körde huvudet rakt in i kanten på skåpdörren... och det gjorde ont... riktigt bra tog det! Men på en tusendels sekund så tappade jag totalt behärskningen... och skrek: "Men h-e, är du inte riktigt klok... varför lämnar du jämt jämt jämt skåpdörrarna öppna.... har du inge vett.... f-n va less jag blir".... skrek jag. Skrek jag.
I samma sekund som jag sagt det... så tittade jag på honom.... såg hur han stod där, alldeles vilse och frågande... och så ser jag.... hans tårar... gud,... insikten vad jag gjort... då bara dog jag.
Det rann av mig lika snabbt... och jag gick fram till honom... tog omkring honom... han grät... jag grät... och alla mina ziljoner förlåt... tog han emot med tysthet... och med att försöka torka sina tårar. Ni vet man vill dö...!!!!

En minut senare hade han glömt bort alltihopa... men inte jag! Jag måste bära det. Idag, när han hade en bra dag... ja, då förstörde jag en viktig stund av den dagen!

Det finns tusen eländen till mitt försvar... jag ser dåligt nu, jag var trött, hungrig, och stressad, mycket som tar energi.... tung vardag.... men ändå... ändå.... det kan aldrig någonsin försvara att jag faktiskt var elak... elak mot någon som inte kan förstå! JAG kan aldrig försvara det...

Jag kan bara dra ett djupt andetag... tacka Gud för att det nästan aldrig händer.... och så vara en extra sol imorgon...!! Å då har jag gömt det djupt djupt... för att orka möta morgondagen.

Så blir det... men just nu är det tungt! Förlåt, min älskade....

Klockan är tre...

... på natten. Varje natt sitter jag här... ensam, uppkrupen i soffan, och med Bing Crosby och Nat King Cole som ständigt sällskap. Varför då? Jag vet inte riktigt... men det är alltid lättare att gå och lägga sig nästan drogad av trötthet... än att gå och lägga sig i vettig tid, och malet sätter igång! För det gör det...

Det malar och malar... tankar som inte vill tänkas slåss om utrymmet för att försöka komma fram... tankar som måste tänkas vill inte alls komma fram... och tankar som handlar om överlevnad, de kan man droga med trötthet! Så är det...

En konstig sak som jag märkt.... jag kan inte, vill inte, läsa något av mina tidigare inlägg. Varför då? De gånger som jag har varit tvungen för att jag letat efter en specifik händelse... det bara knyter sig... och jag vill bara slå igen "boken"! Det är som om jag inte vill minnas något av det jag skrivit... det gör bara ont istället!

Idag har det varit en "bra" dag. Jag har stökat på här hemma... och SE har varit glad, lugn.. och med mig hela tiden!

Jonas har varit bästa storebror idag...

Nu blev det pepp-talk med Carolina... viktiga saker som hon behöver prata om! Jag orkar inte skriva mer nu...

Lyssnar i natten...

...på IL Divo, och orkar inte annat. Det är så många tankar och berg som måste bestigas nu..

Sov gott... vakna vackert!

Inte kan jag...

... skicka iväg någon till avrättning en sådan här vacker dag! För det är så det känns.... de tankar som har legat som ett ok de senaste dagarna. Att han har varit så dålig att nu... nu finns det bara en väg att gå. Att lämna bort...
Åsså kommer det en sådan här dag... en "bra" dag, med SE-mått mätt! En dag när allt fungerar ungefär lika dåligt som det gjorde innan de här senaste helvetes-dagarna!

Gud, vad det är svårt! Och hela tiden höjer man ribban både för sin egen toleransnivå, och för att orka! De små små stunderna när det kommer en minnestråd.... de allt mindre medvetna stunderna.. de allt mindre, och nu nästan obefintliga gångerna av initiativförmåga... den alltmer försvinnande Sven-Erik.... det alltmer förlorade språket... var går gränsen? När kommer den?

I de sämsta dagar som har varit nu, så kändes ribban vara nådd! Men nu.... är jag tillbaka på ruta ett igen..!!

Ett beslut att skicka iväg SE på avlastning, eller permanentboende, är ett av de tyngsta beslut jag kommer att måsta ta! Att sätta honom i en bil, packa en väska... lämna bort. Lämna bort... och bara gå... jag vill bara dö när jag tänker tanken nu. Fasan... den yttersta sorgen och fasan... att lämna honom och gå.... lämna honom och gå... lämna honom och gå.... är det någon som förstår?????
Min älskade.... det är ju honom jag ska lämna och gå.... min!!!


..........

Sov dåligt inatt... hade besök av den lilla pojken igen! Ja, det låter ju helknäppt, men den senaste tiden har jag drömt denna dröm flera gånger. En liten pojke på två eller tre år... som står vid en halvöppen grind, och jag vet inte om han väntar på någon, eller om han bara står där och vakar över något.... men känslan när jag vaknar är så himla stark! En liten pojke som följer mig... så känns det! Jag tror aldrig jag har drömt samma dröm två gånger i hela mitt liv... därför känns det lite konstigt....!!

SE kom med kaffe på säng!! Det är ett bra tag sen nu. Kaffet var mest åt te-hållet, och mackorna var utan både smör och ost... men vad gjorde väl det? Inte ett dugg heller..!! Jag blev så himla glad över att han faktiskt försökt, och kom ihåg, att bjuda mig på kaffe på säng... något som tidigare varit viktigt för honom, och idag fanns tråden där! Tack lilla lilla gubben..!!

... och nu är klockan vansinnigt mycket igen!!! Så...

Mamma och pappa kom förbi och drack kaffe. SE med hela tiden...
Jag och SE gick vår dagliga promenad till Coop...
Middag... ja, man måste ju äta också!
SE gick och vilade... och jag dippade på soffan.
Mysfikafilm med SE...
Såg på gamla kort med SE... så roligt, och några minnestrådar dök upp!
SE gick och lade sig..
Nattsudd och pepp med Carolina och Jonas.. viktigt!
Jonas fortfarande lite svullen i ansiktet, och snygg-färgad... behöver ej opereras. Sjukskriven..

Kort sagt... en dag fylld med rutiner och trygghet för SE. En dag fylld med mycket för mig...!

Men jag måste också skriva att SE blev lite konstig framför Tv:n ikväll... ungefär som tidigare! Helt plötsligt satt han med ögonen halvslutna och skakade med händerna och fötterna, letade med händerna... och pratade rätt ut i luften! Men det var inte lika mycket som tidigare... och sedan filmen var slut, så var han ganska som vanligt igen!

En ny väg...

... börjar skönjas därframme. Men den ligger långt långt bort ännu...!

Det är turbulens i tänket nu... det är så mycket som måste hanteras. Nuet, framtiden... Sven-Erik, Carolina... vårt liv nu... vårt liv som det var... vårt liv som måste komma.
Ibland önskar jag att det fanns en "off-knapp" som man kunde trycka in när tankarna bara poppar upp och kräver utrymme i min hjärna!!

Känslorna följer ju också med varenda popp-tänk! Sorg, vemod, rädsla, feghet.... vad gör man med dem? Jag försöker nästan hela tiden att svälja ned dem! Därför att jag befinner mig i en vardag som också måste överlevas... för att överhuvudtaget ta sig till den där vägen därframme en dag...

Inatt blir det inte mycket skrivet här... jag är så himla trött. Imorgon måste jag kliva upp före SE... han kan inte längre koka kaffe, se till att han får i sig frukost... starta diskmaskinen och stöka undan...

Inatt sov han bra... jag gick in och släckte på hans rum.

Imorse när jag vaknade så hade han klivit upp, men stod i bara kalsongerna! Han som alltid brukar klä på sig direkt på morgonen... aldrig har han väl klivit upp i bara kalsongerna!! Han stod och letade kaffe, hade lagt i kaffefilter i bryggaren, men inget vatten...! Jag sa till honom att vi skulle koka lite te istället då kaffet var slut... men det förstod han inte alls! Jag satte på te-vatten... och han fortsatte att leta kaffe! Till slut, och då hade jag säkert sagt det fem gånger, blev jag tvungen att säga till "på skarpen": Sven-Erik! Det finn inget kaffe! Sluta leta o gå därifrån!!"
Han blev så sur... gick bara därifrån... klädde på sig... och gick ut med Pontus P. Smällde hårt i dörren när han gick...!
Men det var glömt när han kom tillbaka efter tio minuter...!


Carolina och jag åkte på Maxi och handlade.... skönt att se något annat en stund. Allt hade gått bra hemma... tror jag! Men vi var inte borta så länge...
När vi satt och fikade gick det en pappa förbi med sin lilla pojke. Då säger Carolina: "Det där gör ont att se".
"Vadå ?" säger jag.
"En pappa som är ute och fikar med sitt barn... då tänker jag bara på när jag och pappa brukade åka och fika och gå på Barnens Hus... och pappa tog bulle och kaffe, och jag tog alltid en grodbakelse och en Vira Blåtira", säger hon. Jag hör att det gör ont när hon berättar...


Kvällen ganska bra... men nog märker man att han har försämrats! Mycket!!

Anhörigvårdare...

... ett ord som betyder precis det... att man vårdar någon anhörig. Jag är anhörigvårdare, och har varit det ganska länge nu. Men det är ett ord som jag ändå aldrig har kunnat förlika mig med riktigt... inte mentalt. Jag är ju hemma med min man... hjälper och stöttar honom i hans sjukdom. Jag är ju hemma för att jag inte heller mår så särskilt bra. Anhörigvårdare har alltid låtit så... så främmande. Ett anonymt generellt ord för någon annan som arbetar med att ta hand om någon nära... så har jag känt det! En arbetstitel för ett jobb som ska utföras... så har jag känt det! Fram tills nu...

De här senaste dagarnas försämring, oavsett om den nu är tillfällig eller inte, har fått mig att börja tänka och ta emot detta ord, anhörigvårdare, med helt andra känslor.... för nu har jag tappat så mycket, så snabbt av min Sven-Erik.... och dessutom, vilket är sorgligt och tungt att måsta inse.... jag håller inte på att orka! Vad som är än mer sorgligt och tungt.... Carolina far illa nu... vi ser en Sven-Erik som alltmer inte längre är min SE, och inte hennes pappa....


Nyårsdagen...

Usch, vad jag inte vill skriva alls!! Än om dagen har varit lite bättre idag... så är det nästan lika tungt ändå.
Jag var uppe tidigt och kokade kaffe. När jag senare gick ned för att väcka SE, så låg han vaken med kläderna på, och lampan tänd.
Jag frågade om han hade varit vaken länge.... "ja, jag har legat här", svarade han bara. (Men jag gissar att han har sovit med kläderna på inatt... och nyss vaknat! Men jag vet ju inte...!)
"Men varför gick du inte upp då" frågade jag.
"Nä, varför då?" svarade han bara.
"Ja, du kanske var fikasugen... men ta och kliv upp nu så ska jag bjuda dig på lite fika" sa jag huttere-duttan-glatt.

Sen.... var han nästan precis som igår... ett häftplåster på mig. Snurrade runt runt lägenheten och mig hela tiden.... gick och plockade i allt...
Ändå kändes han mera närvarande idag... jag kan inte förklara det riktigt... men mindre orolig, mer kontrollerad... sa och gjorde inte så konstiga saker... men ville hela hela tiden vara med mig!
Han har heller ingen som helst koll på vad som sker runt omkring honom, och vilka som finns här ( det har han inte haft på länge).... Jonas har varit här sedan igår... blåslagen och inte så pigg, chockad, och imorgon blir det beslut om det blir operation av kindbenet. Men SE frågar: "Var e Jonas.... jag har inte sett honom på flera dagar"? Jag förklarar för femtioelfte gången....!!

Ivanhoe... en favorit som jag har sett varje nyårsdag så länge det har visats på Tv... tror jag. Förr om åren brukade jag bänka mig i SE:s föräldrahem då vi alltid var där på nyår... och det var nästan lite heligt för mig att få se den filmen. Men jag fick oftast se den ensam, och alltid utan SE... han tyckte att såna där filmer var "skit"!
Nu, idag... satt han också med och såg den!! Jag frågade om han tyckte det var spännande... "ja, inte vet jag", var det svar jag fick. Men han såg hela filmen iallafall.... !
Lite konstigt kändes det... en film som jag vet att han tyckte var "skit", var nu helt ok att titta på! Men antagligen var det bara för att sitta med mig....!

Middag... soppa. För att även Jonas skulle kunna få i sig lite utan problem...! SE som sagt mindre orolig, men vid middagsbordet vart han helt plötsligt som ett litet barn, och skulle försöka skämta.... kiss- och bajshumor på barnnivå. Han tyckte han var rolig och skrattade gott åt sina tarvliga skämt... vi andra log ju bara lite dumt, och tittade på varandra. Men han hörde inte hur fel och dumt det lät.... han tyckte verkligen att han var rolig!!

Sen gick han och lade sig... trodde jag. Men han påstod att han legat och tittat på tv:n hela tiden...! Jag dippade i nästan två timmar på rumssoffan... behövde verkligen det!

Jag kokade kaffe... och Carolina och jag såg revyn med Eva Rydberg på tv:n. En trevlig stund hade vi..!
SE klev upp... och jag bjöd honom på fika. Sen såg jag hur trött han var... satt och gäspade hela tiden, så efter en stund vid dumburken så släckte jag tv:n och sa att vi skulle gå och lägga oss. Men det var nästan som om han inte alls ville gå ner.... och jag tänkte: "Gud, bara det inte blir som igår... då bryter jag ihop"! Han gick och plockade i hallen... gick och rakade sig... gick till kylskåpet... "men gubben, vi har ju nyss fikat" sa jag ändå så hurtigt jag kunde. "Men jag kan fika jämt" svarade han. "Ja, men vi kan ju inte hålla på att fika i parti och minut... och inte direkt innan man ska gå och lägga sig. Stäng kylskåpet nu... vi fikar imorgonbitti istället" sa jag som till ett litet barn.... och han gjorde det.
"Ja, nu ska man gå då.." sa han och gick till slut, äntligen ner! Puh!! Men jag fick inget godnatt och sov gott till svar.. trots att jag sa godnatt efter honom flera gånger....
Han stängde sin sovrumsdörr...

Jag satt kvar och hade lite uppesittarprat med Jonas och Carolina.... det är viktigt!!

Nu är jag så så så trött... efter en dag, som visserligen känts lättare än de senaste dagarna, men som ändå inneburit så mycket att bara orka vara...! Och en dag av insikt, och lite rädsla av att något har vänt nu... något som kommer att innebära förändringar på många sätt...

Ännu har jag inte hört någonting från hans rum... hoppas hoppas han sover!

Ge mig styrka...

... är de enda ord som känns viktiga nu. Jag hade tänkt skriva om dagen igår, och om året som gått, men det känns tungt. Mycket mycket tungt...
De senaste dagarnas förändring med SE har gjort att jag alldeles tappat styrfart, det vill vända sig i magen när jag måste pränta ner eländet på "papper"!
Men just därför så känns det än viktigare, för vår skull, att jag faktiskt gör det... skriver.


Nyårsafton...

Natten blev lugn... tror jag. Jag gick INTE ner och släckte något inne på hans rum... för att? Ja, ärligt sagt, så varken orkade eller ville jag!!! Rädd för att han, som föregående natt, skulle vakna... och kliva upp igen. Jag släckte ned allting häruppe, ställde mig vid trappen och lyssnade om jag skulle höra honom, vilket jag inte gjorde! Så jag gick bara in i mitt sovrum, och stängde igen dörren...! Det är inte med någon stolthet jag berättar att jag gjorde det, men jag orkade bara inte... vågade inte.... ville inte... bara skynda mig att komma i säng och somna. Ändå låg jag vaken länge och lyssnade...

Vaknade av att Carolina kom med kaffebrickan. Hon hade kokat kaffe, och fixat mackor. Jag frågade henne om pappa var vaken, och hon svarade: "Ja, men han står bara och tittar ut genom köksfönstret, och säger ingenting".

Sen kom SE in i sovrummet, och jag hämtade kaffe till honom också. Vi fikade tillsammans... och jag såg ju att han var trött och att det inte fungerade speciellt bra idag heller... så jag erbjöd mig att ta "morgonpinken" med Pontus P. Men det ville han inte höra på.... "pappa och pontus ska gå ut" sa han flera gånger. Så han tog Pontus P och gick ut.... men de var bara borta i ca tio minuter! Men, tänkte jag, jag får gå en längre promenad med Pontus sedan... vilket jag också gjorde!
Men sen, från den stunden... och nu vet jag inte riktigt hur jag ska formulera mig, utan att det låter elakt, men från den stunden var han precis som ett oroligt Sven-Erik-häftplåster. För det var så det var... han gick inte ens och vilade... utan var orolig, kom med konstiga kommentarer, gick omkring och släckte och tände lampor, gjorde konstiga grimaser, bara satt i fåtöljen och tittade ut genom fönstret... och ville hela tiden bara vara med mig!

På eftermiddagen kom mamma och pappa förbi. Med sig hade de Jonas, som fått permis från sjukhuset över nyår. När jag såg Jonas.... då blev det till att svälja, svälja och le samtidigt! För han såg.... åh, lilla lilla gubben, vad det gör ont att se på dig! Han såg ut som en bulldogg i ansiktet, båda ögonen igensvullna och rödblågrön-färgade, kunde knappt prata, och öppna munnen.... men jag tänkte hela tiden: Tack gode Gud ändå.... det kunde ha gått så mycket värre! Det tänker jag nu också...

Jag bjöd på kaffe.... SE kunde inte förstå vad som hänt med Jonas, och varför han såg ut som han gjorde. Jonas förklarade, jag förklarade.... ja, säkert femton gånger. Men SE förstod inte...

Eftermiddagen fortsatte ungefär som förmiddagen.... med en orolig SE. Jag tog hand om Pontus P... som inte alls ville gå ut och bli ihjälskrämd av de som redan börjat med nyårssmällandet...! Usch, vad galen jag blir på dessa djurplågare...!!!!

På kvällen var vi bjudna på nyårsmiddag hos mamma och pappa... det gick bra. Det var ju bara mamma och pappa och vi... så det blev lugnt. SE var lugn... då hade han lyckats ta på sig litegrann av den gamla masken. Men både mamma och pappa hörde och såg ju förändringen ...!

Carolina hade bjudit hem en tjejkompis... och de hade nyårsmiddagsmys hemma hos oss! Roligt för henne... och jag förstår ju att det var bra mycket hippare än att hänga med oss!! (De hade haft mysigt och trevligt... och när vi kom hem hade de stökat bort, och såg på film...)

Vi gick hem innan tolvslaget. För att Pontus P skulle slippa det värsta smällandet, och för att jag såg att SE var ganska trött nu...!
Hemma satte jag på Tv:n och vi såg "Grease", som SE verkade tycka om. Men allteftersom filmen gick så fick jag se hur han började bete sig lika underligt som igår. Plocka efter saker i luften, och på bordet... kunde inte hålla händer och fötter stilla... mumlade osammanhängande... och jag såg tröttheten i hans ögon. Han var som helt borta...
Jag försökte flera gånger övertala honom att gå och lägga sig... men det ville han inte!! Till slut blev det så mycket av hans knepigheter att jag bara stängde Tv:n och sa att NU... nu går vi och lägger oss!!
Men det var nästan helt omöjligt... han gick in i köket och började leta efter nåt att äta. Men när jag föreslog att jag kunde göra en smörgås till honom... nej, då ville han inte ha! Sen gick han ut i hallen och började fingra på allting på bänken därute... kände och vände på de saker som stod där, och jag sa försiktigt, men bestämt: "Men Sven-Erik, gå ned och lägg dig nu!"
"Varför då, jag e hungrig" sa han, och gick tillbaka in i köket igen.
(Gud, nu höll jag på att förlora tålamodet....!!)
"Men ska jag göra lite fika åt dig" sa jag, och försökte och försökte.... med tålamod!
"Nej, jag vill inte ha".... sa han.

Så där höll det på en bra stund, men till slut så lyckades jag få iväg honom ner för trappen. Han gick in på sitt rum.... och jag stod kvar i trappen för att se och höra att han verkligen stängde igen sin sovrumsdörr. Men han stängde inte dörren genast... och plötsligt kände jag hur det började lukta rakvatten starkt starkt..... "men va f-n" tänkte jag. (Förlåt nu Gud...) "Håller han på att ta på sig rakvatten NU"... tänkte jag, och kände frustrationen, paniken, rädslan, ilskan... ja, allt kändes verligen så så så hopplöst!! Men jag var ju tvungen att stå kvar och se....

Efter en stund gick han iallafall på toaletten... och sen stängde han sin sovrumsdörr! Då släckte jag bara ner... och gick och lade mig!! Jag låg vaken länge...

Gott nytt år, Elisabeth... tänkte jag.