... börjar skönjas därframme. Men den ligger långt långt bort ännu...!
Det är turbulens i tänket nu... det är så mycket som måste hanteras. Nuet, framtiden... Sven-Erik, Carolina... vårt liv nu... vårt liv som det var... vårt liv som måste komma.
Ibland önskar jag att det fanns en "off-knapp" som man kunde trycka in när tankarna bara poppar upp och kräver utrymme i min hjärna!!
Känslorna följer ju också med varenda popp-tänk! Sorg, vemod, rädsla, feghet.... vad gör man med dem? Jag försöker nästan hela tiden att svälja ned dem! Därför att jag befinner mig i en vardag som också måste överlevas... för att överhuvudtaget ta sig till den där vägen därframme en dag...
Inatt blir det inte mycket skrivet här... jag är så himla trött. Imorgon måste jag kliva upp före SE... han kan inte längre koka kaffe, se till att han får i sig frukost... starta diskmaskinen och stöka undan...
Inatt sov han bra... jag gick in och släckte på hans rum.
Imorse när jag vaknade så hade han klivit upp, men stod i bara kalsongerna! Han som alltid brukar klä på sig direkt på morgonen... aldrig har han väl klivit upp i bara kalsongerna!! Han stod och letade kaffe, hade lagt i kaffefilter i bryggaren, men inget vatten...! Jag sa till honom att vi skulle koka lite te istället då kaffet var slut... men det förstod han inte alls! Jag satte på te-vatten... och han fortsatte att leta kaffe! Till slut, och då hade jag säkert sagt det fem gånger, blev jag tvungen att säga till "på skarpen": Sven-Erik! Det finn inget kaffe! Sluta leta o gå därifrån!!"
Han blev så sur... gick bara därifrån... klädde på sig... och gick ut med Pontus P. Smällde hårt i dörren när han gick...!
Men det var glömt när han kom tillbaka efter tio minuter...!
Carolina och jag åkte på Maxi och handlade.... skönt att se något annat en stund. Allt hade gått bra hemma... tror jag! Men vi var inte borta så länge...
När vi satt och fikade gick det en pappa förbi med sin lilla pojke. Då säger Carolina: "Det där gör ont att se".
"Vadå ?" säger jag.
"En pappa som är ute och fikar med sitt barn... då tänker jag bara på när jag och pappa brukade åka och fika och gå på Barnens Hus... och pappa tog bulle och kaffe, och jag tog alltid en grodbakelse och en Vira Blåtira", säger hon. Jag hör att det gör ont när hon berättar...
Kvällen ganska bra... men nog märker man att han har försämrats! Mycket!!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
15 kommentarer:
Det är en djävulsk sjukdom, en sjukdom som drabbar så många.
Det värsta är att det finns ingen bot heller.....
Önskar av hela mitt hjästa att ni skall få det bra.
Tack gulliga Elisabeth för att du kommer in på natten och tittar till dig, blir så glad när jag vaknar och ser det.
Ha nu en så bra dag som ni kan
Allt gott till er, ni underbara människor som finns i mina tankar alltid.
Kram vännen min
Jag har läst.Det väcker mycket tankar. Jag vet inte vad jag ska skriv men vill bara att du ska veta att jag läst. Kram från Borthy. Återkommer.
ramlade för första gången in på din blogg och den berörde mig
Mimmi
www.mymim.blogg.se
Du vet nu vad som kommer att ske och du resonerar så fattat omkring det. Jag tror det är bra att du redan nu försöker hantera det som ska komma. Klart att stora förändringar blir det. Kanske mest för dig och Carolina. SJ går ju i sin egen värd och får han sin vård, omsorg och mat är han nog rätt nöjd. Du kan ju besöka honom dagligen och komma ifrån det tunga ansvaret du nu har. Ett anhörigansvar långt utöver vad en person kan mäkta.
Du söta vän tänker intensivt på dig och önskar att du skulle få möjligheten att sova ut och slippa den oerhörda tröttheten och tristessen. Mina varmaste kramar
Kära Elisabeth, du måste ta och bena upp problemen.Det blir bara svårare och svårare för varje dag som går. Men det som gäller är "nuläget" och "det som komma skall". Där står nuläget först i kön. För ingen av oss, inte vi heller ju, vet något om morgondagen. Men i listan över "komma skall" så får du sätta SEs ändrade boende.
Skriv gärna ned på listor: Saker som måste tas itu med genast och saker som kan vänta. Det är ett bra sätt.
Bara på denna korta tid som varit i julveckorna så har SEs sjukdomsbild förvärrats. Det finns ingen återvändo till "det som varit". "Det som varit" blir till fina minnen. Fina minnen som både du och Carolina skall bevara såsom de är.
Förstår såväl att det gör ont i Carolina när hon såg det lilla barnet med sin pappa på Maxi. Men då får vi komma ihåg att det ni såg var nuläge. Vem vet hur detta barn eller pappan får det i framtiden.
Vi får hoppas att de får leva i den kärlek de utstrålade då de gick på Maxi. Men vet vi det? Nä.
Därför måste man samla på goda fina minnen och bevara dem som de var. Minnen av en fin tid.
Tänker på dig hela tiden.
Kramarom
Nalle
Har tittat in här några gånger men vet aldrig vad jag ska skriva. Det är fruktansvärt det du o fam genomgår.
Kram
Omtankeskramar till både dig och Carolina. Ta hand om er!!!!
Vilken vånda du lever i. Att vilja hjälpa så länge det går, men så småningom inse att du ine kan hjälpa honom själv längre. Kunna ta steget utan att känna det som ett svek. Tänker på dig ofta och skickar varma tankar. / Sylvia
Bra! Jag tycker det känns som om du börjat bearbeta det svåra beslutet och är på väg. Jag kan mycket väl tänka mig att du kommer att vara gladare och mer lätt om hjärtat när du besöker honom och han inte behöver bli arg för att han gjort något som han förstår är fel.
Min morbror lät sig övertalas (samma situation) att ha sin fru på ett vårdhem varannan vecka. Hon märkte ingen skillnad vad vi kunde se - men han hade dåligt samvete trots att han inte orkade med, han gick till vårdhemmet varje dag... Hon log och såg glad ut jämt. Fast... det var hennes natur - ingen kunde skratta som hon.
Jag tror faktiskt också att det kan bli lättare för C om hon slipper se det jobbiga varje dag hemma. Ha det lite på avstånd.
Du vet att jag tänker på dig!
Kram/elli
Ja, jag kände det i dina rader de senaste dagarna att du börjar tänka åt det hållet. Fy sjutton att behöva stå inför ett sådant beslut....Men det måste tas. För er allas skull gumman. Puss & kram =). Förresten tror jag inte du har glömt=). Ta du din tid.....
Önskar dig allt gott och skickar styrkekramar till dig! Tack för att du finns! Ha det gott min vän/Kramar Tussegumman
Kram till er, ni finns i mina tankar väldigt ofta!
Jag skulle ju inte titta in här idag, det är så smärtsamt för mig som nog har era problem framför mig, men jag kan ändå inte låta bli.
Anhörigvårdare, det är vad som väntar även mig, eller?? Maken fyller 80 nu i januari, med ålderns rätt börjar han bli en aning senil, utredning är på gång om orsaken.
Stor vånda är det inför den stora dagen, ska den firas och hur? Ska vi resa bort kanske? Orkar han det? Vara hemma och fira vill han inte!
Pyttiga problem när man jämför med hur du har det, men ändå, för mig känns det lite tungt!
Kram Ingrid
Har inte besökt dig sedan innan jul och upptäcker att året inte har startat vänligt. Som vanligt är tiden er fiende och vän. Jag har ju följt dig nio månader nu samt har läst din blogg från begynnelsen och jag blir bara tommare på ord. Kvar är bara starka känslor som jag inte längre kan sätta ord på. Jag vill så gärna skriva något, lova att allt löser sig, att jag kan rädda dig och din familj...Antar att din omgivning som lyser med sin frånvaro känner samma sak. Hjälplösa och handfallna. Men jag gissar och vill tro att även dem tänker på er och känner med er, precis som jag.
Cyberkram till en vacker själ!
Skicka en kommentar