En sämre dag...

... igen då.

Inatt är det svårt att skriva... för det är tungt. Helst skulle jag inte vilja skriva någonting alls om den här dagen... skrivandet visar på sanningen. Eländet...

Men...
Jag somnade till slut, efter nattens oro. Då hade jag legat och lyssnat länge, och ryckt till vid vartenda knäpp som hördes....
Vaknade tidigt.... glad över att ingenting hänt. Åtminstone inget som jag vaknat för... ! Låg kvar en lång stund i sängen innan jag klev upp.... tankarna på natten som varit, hur skulle den här dagen bli... hur är SE idag.... vad ska jag säga när jag ringer på geriatriken... vart är vi på väg nu... och tusen andra tankar och funderingar, Det blev en djup suck... stoppade ner det... och klev upp och kokade kaffe.

Carolina klev upp och vi fikade tillsammans. Hon var på städ- och plocka bortjulen humör, och sen ville hon gå till mormor och morfar en sväng.... "vi behöver komma ut" sa hon.

Jag gick ned och väckte SE. Han låg fullt påklädd ovanpå täcket och sov. Att han varit uppe någonstans mellan det jag gick och lade mig och nu, det förstod jag eftersom hans sovrumsdörr var stängd nu... jag hade lämnat den lite öppen inatt. "Godmorgon gubben, nu finns det nykokat kaffe uppe" låtsades jag morgonhurtigt. (För vad jag egentligen kände var oro... gnagande oro över när han hade varit upp... och vad han då hade gjort...)

Han kom upp, och jag bjöd honom på kaffe och smörgås. Hörde direkt att det här inte alls var någon bra dag då han sa: " Nu har vi fått två tidningar!"
"Va, vadå? Två tidningar" sa jag låtsasförvånad. (För vi hade bara fått en tidning... men jag har ju märkt några gånger nu att han inte förstår att det är både en del ett och del två... )
"Ja, se!" svarade han, och visade mig del ett och del två av samma tidning.
" De behöver inte skicka två tidningar" fortsatte han, och lät ganska frustrerad över det faktumet att de skickat två tidningar.
"Men du gubben, det är del ett och del två av samma tidning" sa jag så försiktigt jag kunde. Tog de bägge delarna och visade honom både första sidan av del ett, och andra sidan av del två... där det också stod "del 2", med stora bokstäver.
"Här är del ett... och här är del två... och så brukar del två ligga inne i tidningen" fortsatte jag, och lade in del två mitt i del ett av tidningen... "så... så är det bara EN tidning" avslutade jag.

Han blev tyst... sa ingenting mer... men jag såg ju att han inte alls förstod... och jag vet att endera dagen så har vi samma samtal igen!

Sen började han gäspa och gäspa.... sa att han var trött, och tänkte gå och lägga sig. Vilket han också gjorde... en stund.

Jag och Carolina hjälptes åt att städa... och plocka bort allt julpynt, förutom julgranen. Det kändes nära och tryggt... vi tillsammans... städa.

SE klev upp igen... men var... ja, jag vet inte riktigt vad jag ska skriva här... men konstig... inte med... sa knappt ett ord.... ville inte ha fika... frös... gäspade... och gick och lade sig igen.

Då bestämde jag och Carolina att gå till mormor och fika... sen vidare till Coop och handla. Vi blev bjudna på kaffe och smörgås... gott och välbehövligt.
Vi fick en härlig promenad till Coop.... vi pratade hela tiden. Om viktiga saker... hennes pappa, vår ensamhet, framtiden, hur det var...ja, en viktig stund... både för henne, och för mig. Ett nytt "vi" håller på att ta form...

När vi kom hem låg SE fortfarande, och jag gick ned för att höra efter hur det var med honom. Han hade tagit av sig kläderna, och krupit ned under täcket... och sov. Men... blev jag lite förtvivlad, eller? Inte kryper man ner under täcket mitt i dan? Kanske om man är sjuk i flunsan eller nåt, men inte annars!
"Men Sven-Erik, varför har du krypit ned under täcket... mitt i dan" frågade jag försiktigt.
"Ja, det kan jag göra" svarade han bara.
"Nej, men vet du Sven-Erik, det kan du inte... det är faktiskt mitt i dan. När man går och lägger sig för natten... då kan man krypa ner under täcket, men inte på dan" försökte jag förklara. Och nu försökte jag hitta balansen mellan försiktig och bestämd.
"Varför då... jag kan det" fick jag till svar.
"Nej, nu kan vi inte ha det så här... stig upp nu, och så kan du gå ut med Pontus P... du kan behöva lite frisk luft" svarade jag med försiktigabestämda rösten, och klev upp och gick.

Han klev upp... och gick ut med Pontus P... i tio minuter. (Jag gick en sväng med Pontus P senare...!)

Sen kom han in... och gick ner och lade sig igen... nu fick han ligga där fram tills vi skulle äta middag!

Carolina och jag hjälptes åt med att fixa middagen...

Han var tyst och konstig när vi åt...

Sen gick han och lade sig igen.... och jag... ja, jag dippade ganska länge på rumssoffan!!

Jag kokade kaffe...

Resten av kvällen var han precis lika konstig... när vi skulle se film var han orolig, och kunde knappt sitta still. Hela tiden "småplockade" han med händerna, och fötterna rördes konstant. Jag gav honom en extra "Sobril".... hoppas hoppas nu att resten av natten blir lugn.!


Sov så gott alla vackra vänner... ni som bär så otroligt otroligt mycket nu! Änglavingar har ni alla...


SPÅNTÄNK: Att vara uppe och gå på natten vet jag är vanligt vid demens... men hittills har SE visat väldigt lite av just de tendenserna. Men nu....!? Kanske har han helt snott på dygnet nu? Jag har ju tidigare märkt den gradvisa försämringen vad gäller hans förmåga till att förstå klockan! Jag tror också att det blivit en klar försämring vad gäller hans förmåga att tolka sina kroppssignaler... säger inom loppet av en minut att han antingen fryser eller svettas, när man frågar om han är hungrig eller mätt... ja, då svarar han att han inte vet! Frågar man hur han mår... det vet han inte heller. Mycket, och alltmer så börjar han nu svara att han inte vet vad man än frågar honom om!