När sekunden nyss...

... redan är borta, då är det svårt att hitta något att prata om. När allt som nyss har upplevts, sagts eller hörts redan i nästa sekund har flytt minnet, då är det inte längre möjligt att knyta an till den sekunden... den finns ju inte där längre!
Då kan bara sekunden som är just nu berättas om och om igen... hela tiden!

Tänk just nu, tänk i nästa sekund... tänk att du inte vet att du känt dig trött hela dagen... just nu känns du bara lite lagom trött! Att du inte har en aning om att ditt barn varit hemma från skolan idag... just nu har du ju faktiskt inte sett henne på hela dagen! Att någon berättat för dig att någon som står dig nära är sjuk... just nu har du aldrig hört det! Att du läste i tidningen imorse att kungen ska avgå... just nu har du aldrig läst morgontidningen, så du läser den igen! Att du inte vet att du nyss har berättat för någon att kungen ska avgå... just nu så berättar du det på nytt för samma person! Att du inte vet att du nyss har ätit en brakmiddag... just nu är du hungrig igen. Att du inte kände glädje över brevet du fick idag... just nu har du aldrig sett det. Att du varit ute på promenad för en stund sedan... just nu har du inte varit ut genom dörren.

Ett samtal om en händelse idag...

Jag och SE:
"Mamma åkte in på sjukhuset imorse"
"Jaså, varför då?"
"Ja, hon skulle få blod ... hennes blodvärden är ju dåliga igen"
"Stackars Britt!"

"Jag ska ringa till mamma på lassa (sjukhuset)"
"Är hon där?"
"Ja, hennes blodvärden är dåliga igen, så hon ska få blod"
"Jaha"

Pappa och SE:
"Ja, Britt åkte in på sjukhuset imorse!"
"Jaså, vadå?"
"Ja, hon ska få blod för blodvärdet hade sjunkit till 84."
"Säg du det!"

Jag och SE:
"Jag ska ringa och höra om mamma har kommit hem!"
"Var är hon då?"
"Ja, hon har ju varit på sjukhuset för att få lite blod."
" Har hon det?"
"Ja, du vet ju att hon får så dåliga blodvärden ibland."
"Jo, jag vet ju det"


Ett typiskt samtal... som jag hade kunnat välja bort varje gång, genom att inte säga nåt! Men vad skulle vi då prata om... och det skulle verkligen kännas som att lämna honom utanför...! Han har ju inget minne av den information som han redan har fått... och därför blir det till att låtsas att det är något nytt jag berättar - för det är så han tar emot det! Skulle jag däremot märka att han mindes och var medveten om att han frågat, och må dåligt av att han inte minns.... då skulle jag naturligtvis inte säga något mer än en gång kanske... eller så fick jag hitta på något annat! Men så länge vår vardag levs i hans sekund - då får det bli så här...
Men det blir allt svårare att hela tiden leva hela sitt liv i en annan människas enda sekund... sorgligt nog!


Så är vår vardag nu.... allting som sker är ständigt ständigt nytt. Allt som hänt under dagen är borta, det liv vi levt sedan vi flyttade hit till Umeå för 18 år sen är borta... stugan han höll på att bygga är borta... mycket, och alltmer från hans barndom är borta... och allt som återstår är nuet! Just nuet....

Ibland triggar något igång en liten minnestråd från hans förflutna. Det kan vara ett foto, en sak eller ett speciellt ord som någon säger... idag visade jag honom bilder på vackra gamla bilar som min bloggvän Christina visar upp på sin blogg. Då säger han: " En sån hade Mikael.. och jag har kört den!" (Hans kompis på gymnasiet...) Men en stund senare, när jag frågade... så hade han aldrig sett bilderna!


...........


Det här var bara lite spån och verklighetsskriverier från en som just nu lever i.... ja, jag vet inte med ett endaste ord hur jag ska beskriva dagen som levts idag! Det är som ett limbo att vänta på ett samtal som ska förändra ens liv... tusen tusen tankar och funderingar, känslor, tillbakablickar, insikter, framtidsrädslor.... ja, allting är en enda röra känns det som! Å ingenting blir gjort!
Jag är inte nere och deppad... eller så stålsätter jag mig bara!
Men samtidigt... det känns tungt att behöva skriva det... ärligt och uppriktigt så känner ena halvan av mig en längtan efter tid för mig själv... att de ska ta in honom på geriatriken... jag tycker det skulle kännas skönt att det fick vara bara vi, jag och Carolina ett tag!!
Den andra halvan av mig.... det vill jag inte tänka på nu. Men det kommer att bli det svåraste jag varit med om...

SE varit ganska lugn idag... en bra dag ändå! Vi tog vår sedvanliga promenad på Coop... och hade mysfikafilmkväll som vanligt! Fast han blev lite irriterad på kvällskvisten över något... stod och svor i köket, och slog i skåpdörrarna... men det gick över, tack och lov!

NU ska jag sova... förhoppningsvis ingen mardröm inatt!



Till er alla: Jag säger bara det... någe bra måste jag ju ha gjort i livet - då ni dyker upp i den allra allra svåraste tid som jag måste ta oss igenom, och bär mig med de vackraste ord, och den varmaste omtanke som jag någonsin har mött! Livlinor i livets starkaste bemärkelse... utan er hade det blivit bra mycket tyngre att gå! Tack, med kärlek till er alla...