Ibland behövs inga andra ord...

... än hennes.
carolinai.spotlife.se

Det har snöat lite här...

... på morgonen. Både Carolina och jag längtar efter snö nu, då den alltid kommer med ljus och julmyskänsla.

Igår skrev jag:
"Dagen idag är en betydelsefull dag! Den är min... bara min... och det är upp till mig att fylla den. Det är upp till mig att välja hur jag ska hantera det som livet har tänkt att jag ska få... både på gott och ont. Det är också den enda dag som jag säkert vet att jag får... så jag ska vara rädd om den. En betydelsefull dag i mitt liv..."

Så idag, när jag är ledig och Carolina bara har föreläsning till tolv, så ska jag bjuda henne på gofika på stan. Sen kanske gå runt och titta lite på julpyntet som redan börjat säljas...

Idag en betydelsfull dag i mitt liv... och dessa ord, och denna inställning, är mina verktyg.

Bjudit Carolina på lite varm choklad...

... nu på morgonen. Inte som Sven-Eriks kanske, men hon tyckte det var mysigt ändå.

Varje morgon nu...

... så säger jag högt ut i luften: "Nu klär vi på oss, mamma".
Så tar jag på mig det lilla guldförgyllda silverkorset som alltmer tappat sin guldfärg. Låset är också lite trasigt så Carolina får för det mesta hjälpa mig att få fast det runt halsen.
Det var det enda jag bad att få när pappa frågade mig vad jag ville ha efter mamma... korset som hon bar runt halsen, och som hon hade på sig när hon somnade in.
Å varje kväll så säger jag "Nu klär vi av oss, mamma". Lägger korset på nattduksbordet till nästa morgon.
.........

Tack och lov så är helgen över. Jag skriver tack och lov, för en sådan här helg, när man ska minnas de som inte längre finns hos oss, då blir det svårt. Svårt på många sätt.
 Mammas grav har jag inte besökt alls. För min mamma är ju inte där... hon är inte alls död... hon är hemma på Himlastigen och sitter glad och lycklig vid köksbordet i sin röda plyschtröja och väntar på kaffe. Med kubb.
Sven-Erik... han är ju inte heller död. Han är hemma på Gärdesvägen, och ligger under huven på nån bil och har blåoverallen och fulkepan på sig. Nej, förresten... han har nyss stått vid spisen och kokat upp ådetärbaraminchokladsomdugertillCarolina-chokladen som hon ska ha med på nån utflykt igen. I termos.
Å ändå så finns ingen av dem hos mig längre... och jag saknar dem båda mer än livet själv.

Men som tur så finns det flera tack och lov! Så tack och lov för underbara grannar som ringer på dörren en söndagkväll, och kommer in med både själ och hjärta. För det är svårt med svårt när man bara är två, speciellt såna här dagar.

Sen skulle jag skriva lite om ikväll tänkte jag... om hur allting slutade med att Carolina och jag mitt köttsoppan hade Sven-Erik vid middagsbordet, och den stora längtan hon haft efter honom hela dagen idag. Men det får nog bli en annan dag...

... för nu ska vi gofika lite, Carolina och jag.
Sen blir det nog " Nu klär vi av oss mamma" rätt tidigt ikväll.

"Lånar" min dator en liten stund...

... innan Carolina kommer in. Hon är ute på långpromenad med Pontus P.
Hennes dator har pajat... hon har hemtenta... och hon behöver använda datorn.

Vi hade en fin dag igår... med bakdoft i hela lägenheten. Limporna blev bra, och man fick nästan lite julmyskänsla. Kvällen blev lite tuffare... eller rättare sagt, det blev mycket tuffare. När Magnus Uggla sjöng om "jag och min far" så grät Carolina. Hon grät länge.

Idag är en ny dag... och jag ska hjälpa henne lite med finliret av hemtentan.

Men först... en limpmacka och kaffe!!

Å så baka några limpor...

... och inte låtsas om de brända drömmarna! Som med livet, tänker jag. Å är glad över de vackra drömmar jag har kvar...

Jag kanske ska baka ikväll...

... tänkte jag nyss vid diskbänken. Någon kaksort kanske? Sånt som ger mys, och man slipper tänka på annat.                                    Carolina sitter hela helgen på universitetsbiblioteket och pluggar med en hemtenta. Hon har fått låna min dator, då hennes har pajat. Jag är stolt över henne... mycket. Att hon orkar som hon gör...