Jag har börjat...

... detta inlägg flera gånger nu. Men jag skriver och suddar... skriver och suddar... skriver och sudd... och det blir inget bra. Ord orkar inte skrivas, tankar på dagen som varit orkar inte tänkas.... jag vet inte riktigt vad det är!

Jag känner mig inte speciellt "deppig" heller... utan det är mer som om luften bara gått ur mig! Kanske är det en reaktion... rädslan som fanns när SE var så dålig kring nyår... ? Att ser hur han försökte "fånga fjärilar i luften" med sina händer... en ren fasa att se då, och att minnas nu!

SE har haft en ganska bra dag, förutom ikväll då jag såg, och hörde att han var irriterad. Eller frustrerad över något som han inte kunde uttrycka... snäsig, dumma kommentarer.. kanske var han bara trött?

Carolina och jag hade en lång och viktig pepp- och pratstund idag. Dessa stunder har alltmer gått från vi-klarar-det-här-pratet till hur-vår-framtid-kommer-att-bli-pratet. Och däremellan alla hennes rädslor, bekymmer och tonårsproblem.... där det är min uppgift att lotsa henne igenom, finnas där, råda.... men framför allt lyssna på henne! "Du vet, gumman, det är det mammor är till för!" sa jag till henne.
Hon tycker inte om att vara hemma längre... och jag förstår henne. Jag måste göra något åt det... NU! Jag måste fundera...

Känner mig ensam...väldigt.

Tråkigt inlägg...

... från gårdagen blev det. Så jag la hit ett foto på några vackra blommor i stället! Blommor som jag fick av Carolina i somras...

Idag är en ny dag av möjligheter och djupa andetag...

Uselt, Elisabeth...

... ja, det var det! Det här inlägget ville jag egentligen inte skriva... men jag måste! Skriva om sin egen uselhet, och hur man tappar behärskningen... tappar den mot någon som är sjuk, och som inte kan förstå... vem vill skriva om det???

Men som sagt, jag måste... av många olika anledningar. Främst för den dagen då jag kanske måste återvända hit till det jag har skrivit, för att söka svar och minnas... och då måste den vara så ärligt skriven som den nu kan bli! Här måste då finnas ord om de dagar, eller stunder då jag inte orkade... eller hann bita ihop! Idag hände något som... ja, jag vet inte vad jag ska skriva, för uselt är bara förnamnet på hur jag betedde mig! Å, det är tungt att skriva.... och det gör ont. Så in i märgen ont... för jag kan inte ens få hans förlåtelse! Så är det....!!! Fast jag sa förlåt en ziljon gånger genom tårarna... så förstod han ju inte. Efter en liten minut så mindes han inte ens händelsen... och jag stod där med ångesten och sorgen... över min egen elakhet. För jag var elak... och riktigt usel! Mot någon som är sjuk....! Tungt är det...

Han skulle hjälpa mig att duka på middagsbordet... och han hade lämnat skåpdörren öppen... men jag såg inte det, utan körde huvudet rakt in i kanten på skåpdörren... och det gjorde ont... riktigt bra tog det! Men på en tusendels sekund så tappade jag totalt behärskningen... och skrek: "Men h-e, är du inte riktigt klok... varför lämnar du jämt jämt jämt skåpdörrarna öppna.... har du inge vett.... f-n va less jag blir".... skrek jag. Skrek jag.
I samma sekund som jag sagt det... så tittade jag på honom.... såg hur han stod där, alldeles vilse och frågande... och så ser jag.... hans tårar... gud,... insikten vad jag gjort... då bara dog jag.
Det rann av mig lika snabbt... och jag gick fram till honom... tog omkring honom... han grät... jag grät... och alla mina ziljoner förlåt... tog han emot med tysthet... och med att försöka torka sina tårar. Ni vet man vill dö...!!!!

En minut senare hade han glömt bort alltihopa... men inte jag! Jag måste bära det. Idag, när han hade en bra dag... ja, då förstörde jag en viktig stund av den dagen!

Det finns tusen eländen till mitt försvar... jag ser dåligt nu, jag var trött, hungrig, och stressad, mycket som tar energi.... tung vardag.... men ändå... ändå.... det kan aldrig någonsin försvara att jag faktiskt var elak... elak mot någon som inte kan förstå! JAG kan aldrig försvara det...

Jag kan bara dra ett djupt andetag... tacka Gud för att det nästan aldrig händer.... och så vara en extra sol imorgon...!! Å då har jag gömt det djupt djupt... för att orka möta morgondagen.

Så blir det... men just nu är det tungt! Förlåt, min älskade....

Klockan är tre...

... på natten. Varje natt sitter jag här... ensam, uppkrupen i soffan, och med Bing Crosby och Nat King Cole som ständigt sällskap. Varför då? Jag vet inte riktigt... men det är alltid lättare att gå och lägga sig nästan drogad av trötthet... än att gå och lägga sig i vettig tid, och malet sätter igång! För det gör det...

Det malar och malar... tankar som inte vill tänkas slåss om utrymmet för att försöka komma fram... tankar som måste tänkas vill inte alls komma fram... och tankar som handlar om överlevnad, de kan man droga med trötthet! Så är det...

En konstig sak som jag märkt.... jag kan inte, vill inte, läsa något av mina tidigare inlägg. Varför då? De gånger som jag har varit tvungen för att jag letat efter en specifik händelse... det bara knyter sig... och jag vill bara slå igen "boken"! Det är som om jag inte vill minnas något av det jag skrivit... det gör bara ont istället!

Idag har det varit en "bra" dag. Jag har stökat på här hemma... och SE har varit glad, lugn.. och med mig hela tiden!

Jonas har varit bästa storebror idag...

Nu blev det pepp-talk med Carolina... viktiga saker som hon behöver prata om! Jag orkar inte skriva mer nu...

Lyssnar i natten...

...på IL Divo, och orkar inte annat. Det är så många tankar och berg som måste bestigas nu..

Sov gott... vakna vackert!

Inte kan jag...

... skicka iväg någon till avrättning en sådan här vacker dag! För det är så det känns.... de tankar som har legat som ett ok de senaste dagarna. Att han har varit så dålig att nu... nu finns det bara en väg att gå. Att lämna bort...
Åsså kommer det en sådan här dag... en "bra" dag, med SE-mått mätt! En dag när allt fungerar ungefär lika dåligt som det gjorde innan de här senaste helvetes-dagarna!

Gud, vad det är svårt! Och hela tiden höjer man ribban både för sin egen toleransnivå, och för att orka! De små små stunderna när det kommer en minnestråd.... de allt mindre medvetna stunderna.. de allt mindre, och nu nästan obefintliga gångerna av initiativförmåga... den alltmer försvinnande Sven-Erik.... det alltmer förlorade språket... var går gränsen? När kommer den?

I de sämsta dagar som har varit nu, så kändes ribban vara nådd! Men nu.... är jag tillbaka på ruta ett igen..!!

Ett beslut att skicka iväg SE på avlastning, eller permanentboende, är ett av de tyngsta beslut jag kommer att måsta ta! Att sätta honom i en bil, packa en väska... lämna bort. Lämna bort... och bara gå... jag vill bara dö när jag tänker tanken nu. Fasan... den yttersta sorgen och fasan... att lämna honom och gå.... lämna honom och gå... lämna honom och gå.... är det någon som förstår?????
Min älskade.... det är ju honom jag ska lämna och gå.... min!!!


..........

Sov dåligt inatt... hade besök av den lilla pojken igen! Ja, det låter ju helknäppt, men den senaste tiden har jag drömt denna dröm flera gånger. En liten pojke på två eller tre år... som står vid en halvöppen grind, och jag vet inte om han väntar på någon, eller om han bara står där och vakar över något.... men känslan när jag vaknar är så himla stark! En liten pojke som följer mig... så känns det! Jag tror aldrig jag har drömt samma dröm två gånger i hela mitt liv... därför känns det lite konstigt....!!

SE kom med kaffe på säng!! Det är ett bra tag sen nu. Kaffet var mest åt te-hållet, och mackorna var utan både smör och ost... men vad gjorde väl det? Inte ett dugg heller..!! Jag blev så himla glad över att han faktiskt försökt, och kom ihåg, att bjuda mig på kaffe på säng... något som tidigare varit viktigt för honom, och idag fanns tråden där! Tack lilla lilla gubben..!!

... och nu är klockan vansinnigt mycket igen!!! Så...

Mamma och pappa kom förbi och drack kaffe. SE med hela tiden...
Jag och SE gick vår dagliga promenad till Coop...
Middag... ja, man måste ju äta också!
SE gick och vilade... och jag dippade på soffan.
Mysfikafilm med SE...
Såg på gamla kort med SE... så roligt, och några minnestrådar dök upp!
SE gick och lade sig..
Nattsudd och pepp med Carolina och Jonas.. viktigt!
Jonas fortfarande lite svullen i ansiktet, och snygg-färgad... behöver ej opereras. Sjukskriven..

Kort sagt... en dag fylld med rutiner och trygghet för SE. En dag fylld med mycket för mig...!

Men jag måste också skriva att SE blev lite konstig framför Tv:n ikväll... ungefär som tidigare! Helt plötsligt satt han med ögonen halvslutna och skakade med händerna och fötterna, letade med händerna... och pratade rätt ut i luften! Men det var inte lika mycket som tidigare... och sedan filmen var slut, så var han ganska som vanligt igen!

En ny väg...

... börjar skönjas därframme. Men den ligger långt långt bort ännu...!

Det är turbulens i tänket nu... det är så mycket som måste hanteras. Nuet, framtiden... Sven-Erik, Carolina... vårt liv nu... vårt liv som det var... vårt liv som måste komma.
Ibland önskar jag att det fanns en "off-knapp" som man kunde trycka in när tankarna bara poppar upp och kräver utrymme i min hjärna!!

Känslorna följer ju också med varenda popp-tänk! Sorg, vemod, rädsla, feghet.... vad gör man med dem? Jag försöker nästan hela tiden att svälja ned dem! Därför att jag befinner mig i en vardag som också måste överlevas... för att överhuvudtaget ta sig till den där vägen därframme en dag...

Inatt blir det inte mycket skrivet här... jag är så himla trött. Imorgon måste jag kliva upp före SE... han kan inte längre koka kaffe, se till att han får i sig frukost... starta diskmaskinen och stöka undan...

Inatt sov han bra... jag gick in och släckte på hans rum.

Imorse när jag vaknade så hade han klivit upp, men stod i bara kalsongerna! Han som alltid brukar klä på sig direkt på morgonen... aldrig har han väl klivit upp i bara kalsongerna!! Han stod och letade kaffe, hade lagt i kaffefilter i bryggaren, men inget vatten...! Jag sa till honom att vi skulle koka lite te istället då kaffet var slut... men det förstod han inte alls! Jag satte på te-vatten... och han fortsatte att leta kaffe! Till slut, och då hade jag säkert sagt det fem gånger, blev jag tvungen att säga till "på skarpen": Sven-Erik! Det finn inget kaffe! Sluta leta o gå därifrån!!"
Han blev så sur... gick bara därifrån... klädde på sig... och gick ut med Pontus P. Smällde hårt i dörren när han gick...!
Men det var glömt när han kom tillbaka efter tio minuter...!


Carolina och jag åkte på Maxi och handlade.... skönt att se något annat en stund. Allt hade gått bra hemma... tror jag! Men vi var inte borta så länge...
När vi satt och fikade gick det en pappa förbi med sin lilla pojke. Då säger Carolina: "Det där gör ont att se".
"Vadå ?" säger jag.
"En pappa som är ute och fikar med sitt barn... då tänker jag bara på när jag och pappa brukade åka och fika och gå på Barnens Hus... och pappa tog bulle och kaffe, och jag tog alltid en grodbakelse och en Vira Blåtira", säger hon. Jag hör att det gör ont när hon berättar...


Kvällen ganska bra... men nog märker man att han har försämrats! Mycket!!