Inte kunde jag riktigt förstå...

... hur det skulle bli. Den där långa sorgen som aldrig tycks ta slut... och som hela tiden kommer med nytt svårt... och där vi, varje gång det händer, måste dra ett nytt djupt andetag och acceptera det också. Den där långa sorgen...
Hon hade ju berättat... kuratorn på geriatriken... då, för flera år sedan... att först hade vi en lång sorg framför oss medan han levde, och där vi bara skulle kunna stå bredvid och se... och förlora honom bit för bit... och sedan skulle det bli en ny sorg den dagen han dog.

Jag önskar, kanske Gud förlåt mig nu, att det kunde vara över snart... för jag är så så trött den här sorgen... trött på att måsta möta det här i varje medveten tanke... trött på att försöka hålla undan den...och trött på att minsta roligt bara blir input som hela tiden måste väga upp denna eländiga sorg.

..........

Idag är iallafall en ny dag. Gårdagen är förbi... och lite tack och lov för det. Det blev inget besök hosSven-Erik... men jag pratade med Ulla för en stund sedan... och allt hade gått bra ändå. Han hade varit nöjd med tårta... gubben min.
Carolina och jag tog en promenad upp till mamma och pappa... blev bjudna på fika... och satt där och surrade bort en stund. När vi gick hem så sa Carolina... "jo, men mamma... det känns bättre nu... bara att komma ut och träffa lite folk... slippa tänka på det!"
Så vi tänkte bort dagen... pratade hela tiden om allt annat... och på kvällen blev det mysfika med tända ljus, och glass och bananer.
Men hur det än är... det dåliga samvetet följde mig i säng. Än om jag lyckades tränga undan det rätt bra också..

Som sagt... idag pratade jag med Ulla. Hans fina kontaktperson, och min livlina, där ute på Sjöjungfrun. Hon berättade att de nu måste hjälpa honom att få på sig kläderna rätt på morgonen... och allt mer så vet han inte vad han ska göra med maten som sätts framför honom.
Hon sa också "vi vet ju att det är så här det är med den här sjukdomen... det går neråt... och man säger ju att det tycks gå snabbare om man är yngre dement".
Å jag kan inte göra annat än att ta ett nytt djupt andetag... igen då. I den här långa eländiga sorgen...

Men jag måste... jämte den... få leva också. Börja om på någe vis... och jag försöker verkligen.

Grattis gubben min...

(Sven-Erik sommaren 2010)

... på 55-års dagen.

Å inte för att varken du eller jag, i tiden förut, tyckte att det här med våra respektive födelsedagar var så himla mycket att orda om... för att "bli ett år gamlare är väl inget att fira" som du brukade uttrycka det... det brukade räcka med ett grattis, lite tårta ibland, ett fint kort eller någonting pyttigt... men absolut inget märkvärdigt.
Vi, eller rättare sagt du, brukade tycka att huvudsaken var att vi firade Carolina med dunder och största märkvärdigaste kalaset.
Men idag är det viktigt... viktigast. Att gratulara dig, gubben.

Å då... i det... som vi har vetat om i flera dagar nu... att åka ut till dig. Idag.. då det är DIN din födelsedag.

"Jag vill inte veta vad det är för dag idag, mamma... jag försöker tänka bort det hela tiden... mamma, jag älskar pappa mestast i hela världen... men jag vill inte veta att han fyller år idag... och jag... jag... jag... ... ... vill bara inte!"
"Vadå gumman?"
"Jag vill inte åka till pappa idag!"
Nyss sa hon det. Gråtande här bredvid mig i soffan. Å så satt vi här... med armarna om varandra... och jag svalde bort. Jag vill ju inte egentligen jag heller... ärligt sagt.

Hur gör jag nu, gubben? Jo, jo, jag vet... jag vet vad du skulle ha tyckt och sagt... jag vet vad du vill, eller hade velat, att jag ska göra... jag vet ju vad du som pappa skulle ha bestämt... jag vet ju det, gubben. Innerst inne. Du skulle ha velat att jag först och främst tänkte på Carolina... att hon inte skulle behöva vara ledsen på DIN dag... och att jag, då hon nu är så ensam som hon är, rycker in och gör den bästa dagen jag kan ändå. För henne... för oss... och mest för dig.

Men ändå... det dåliga samvetet. Jag vill ju vara hos dig, gubben... men ändå inte. Eller rättare sagt, jag orkar inte riktigt. Det är så mycket här hemma som måste orkas och överlevas också... du vet... min ständiga sorg, och längtan efter dig, morbror Thords död, oron över mamma fixa ett nytt liv för både mig och Carolina... ja, och så det stora stora orket som måste finnas hela tiden... att orka det här ensam.

Gud, vad svårt det här blev... både att skriva, och att tänka på... vi får se vad det blir av den här dagen. I mitt inre så försöker jag hålla fast vid våra tidigare tänk vad gäller födelsedagarna... och så tänker jag på vad Ulla, hans kontaktperson på boendet, sa... "du vet att jag har köpt glasstårta tills han fyller år... och känn inte att ni måste komma... jag vet ju att det är svårt nu... och för Sven-Erik spelar det ju egentligen ingen som helst roll längre... och han kommer att bli glad över att få lite tårta!"
Underbara Ulla... hur skulle jag ha fixat det här utan hennes stöd, undrar jag?

Så vi får se vad det blir... men utifall att det inte blir, gubben... så vet att du finns hos mig, inte bara idag... utan i varje vaken sekund av oss... du där och jag här. Gubben min... GRATTIS PÅ FÖDELSEDAGEN din, från mig och Carolina.

Å som älskar dig mestast mestast i hela världen...

Ett inlägg om kärleken...

... hade jag tänkt skriva. Den där viktigaste... den som funnits, den som finns, och den som alltid kommer att finnas där. Den där som jag alltid bär med mig... för de som funnits, för de som finns, och för de som alltid kommer att finnas här.

Men tänket och skrivet får vara just nu, känner jag. Jag har inte riktigt tid...
Strax ska jag gå iväg till läkaren. Ett läkarutlåtande som jag behöver då jag täker söka sjukersättning på halvtid, och försöka... ja, jag skriver försöka... försöka att komma upp i halvtid på Röda Korset. Jag vill ju det... så jag ska göra allt jag kan.

Det känns gruvligt att gå till läkaren... jag gillar INTE att prata om mig i läkarsammanhang. Å att måsta dra upp allt elände... då jag fått en ny läkare nu... det känns jobbigt. Gruvligt, som sagt...

Visst är det väl så...

... att kärleken övervinner allt?

Dagen ska bli bra ändå...

... trots kallväder o att vi inte har något Internet än. O mamma är på väg in med ambulans.nu.. Hej o hå, säger jag bara.

Min morbror Thord...

... har fått somna in nu.

Lill-Thordan min...

Imorgon skulle jag följa med Sven-Erik till tandläkaren... men jag får boka om det. Jag varken vill, eller orkar det nu känner jag...

Idag får det vara...

... nån sorts terapi att städa och tvätta. Fokusera på att få fint, och göra mysigt hemma. Fokusera med allt man har. Man vill inte tänka... och allra mins när det bara är Carolina och jag.
Å det är svårt när helgerna kommer... hur man än hittar på och hittar på.
Men det går... för att det måste.

Kanske tror någon att det värsta skulle ha varit över nu... han bor ju inte hemma längre. Men han bor ju fortfarande... och jag är alltid där med honom.

Å mitt i det... min morbror. Jag ska förlora honom också nu...


Nehej, å så var jag där igen... i tänket!!! Bort, bort, bort med det fort nu.... och fixa disken, och gå till tvättstugan, Elisabeth! Jag ska nog inte skriva någe alls... det blir bara trist.