Carolina har nyss gått iväg...

... för att göra sin andra omtenta. Å hur det än går så är jag oerhört oerhört stolt över henne. 

Det är inte alla...

... som har en egen syltburk! Med sitt namn på. Idag kom min vän Karin förbi med denna present till mig. 

"Så himla mysig hon är" sa Carolina glatt när jag kom hem med presenten. Å inte för att det var mitt val av ord "mysig", så delade vi glädjen över hur fina vänner vi har. Tack, snälla Karin!

Jag älskar vardagen...

                                 Present från en av tjejerna på jobbet idag... input om någe!!!


... eller i vart fall så tycker jag mycket om den. Den ger en fantastisk möjlighet att skingra tankar och hålla somliga dörrar stängda. Sen finns det naturligtvis bättre och sämre vardagar, men på det stora hela så... ja, så är disk, tvätt, jobb och middagsmat rena mirakelmedicinerna.

Däremot så tycker jag inte lika mycket om nätterna nu. De fylls alltför ofta av drömmar... ibland hela nätterna känns det som, och jag vaknar ofta flera gänger. Inte så att jag kommer att dö av det, och nog för att jag vet att det är mitt undermedvetna som jobbar på... men det går lite trögare dessa mornar att samla ihop sig för ännu en ny vardag.

Men så med  disk, tvätt, jobb, och middagsmat så fixar man till en rätt bra dag ändå.
Som idag, en bra vardag.
Som imorgon ska bli än bättre... för då ska Carolina klara den första omtentan! Har hon bestämt.


Slutligen så måste jag bara väldigt väldigt kort, och egentligen helt emot mina principer att aldrig bemöta anonyma kommentarer, kommentera kommentarerna (många "kom-ord" det blev nu då) till mitt föregående inlägg: Orka!!

Var det i förra veckan...

... eller var det veckan före det som jag blev bjuden på fika på Mekka av en god vän? Var det i förra veckan, eller var det veckan före det som fina grannen ringde på dörren sent en kväll med både dataväska, grannsnack och beautibox? (Tack, snälla ni!)

Min tidsuppfattning är rätt skev nu för tiden. Men så är det… och så blir det.. när man lever här och nu… en dag i taget. Tiden, eller rättare sagt mina känslor för den, verkar ha svårt att bestämma sig för när någonting egentligen hände. Som till exempel: Är det inte bara en vecka sen som Pontus P somnade in? Inte kan det då vara 6 månaderr sen? Eller lite tvärtom: Är det bara 6 månader sen som Pontus P somnade in? Det känns ju som att det är minst 3-4 år sen som han bodde här hemma hos oss?

Helt rörigt, jag vet. Men jag vet också att det blir så här för många. Tiden blir på någe sätt en bundsförvant för att sakta men säkert kunna hantera förluster. Känslorna hinner inte riktigt med. Dessutom vet jag, vilket är det viktigaste… det fungerar.  Än om jag just nu inte kommer ihåg om det var förra veckan eller veckan före det som jag blev bjuden på fika eller när fina grannen kom förbiJ…

Sen…  och viktigt det med… fast ur en annan synvinkel. För det mesta så fixar vi våra dagar ganska bra, Carolina och jag. Vi hittar på mycket med mys och gofika, hon har skolan och jag har jobbet, och vi får input av vänliga människor runt omkring. Vi har det så bra som vi bara kan. Men jag blir ledsen när jag ser den bild som min son (som jag idag inte har någon kontakt med) lagt ut på facebook där mitt barnbarn sitter i min pappas knä… och min svägerska (!?) har gillat det. De känner inte varandra, och har vad jag vet aldrig träffats, men har av någon outgrundlig anledning hittat en ”gemensam nämnare” sedan Sven-Erik blev sjuk, och än mer sedan mamma gick bort.

Det gjorde mig uppriktigt ledsen, och det gör ont.

När jag sen får höra att min son inte vill umgås med Carolina så länge hon bor kvar hemma… då känns det som om… ja, jag tror att de flesta förstår.  

Den nya, fast ändå gamla, gemensamma nämnaren är ju jag.

Nu funderar säkert någon varför jag skriver om det här. Men jag skriver det i skenet av hur jag mitt i allt annat som jag måste förhålla mig till, nu också måste hitta ett sätt att förhålla mig till det här. Å det gör jag ju, för…

… tiden läker alla sår. Jag tror på det… än om den skevar till det lite för mig just nu.

Parfymsöndag...

... eller "så lite vi har men så gott vi mår"som min mormor brukade säga. 

Nu förstår jag...

... varför Carolina inte vill se mer Wallander.

"And Kurt Wallander slowly descended into darkness that some years later transported him into the empty universe known as Alzheimer's ..."

Jag är så fantastiskt bra nu för tiden...

... på att snabbt bläddra förbi bilder som jag inte vill se i mitt fotoalbum. Men ikväll känner jag bara för att lägga upp en bild. En bild som inte gör alltför ont... en bild som inte väcker upp... utan bara en bild som värmer.
Det fick bli "mammabreven".
Den sommaren då mamma hade skrivit "Lilldoppa" på det ena, och "Stordoppa" på det andra.
I kuverten låg 500 kronor till oss var. Reskassa till Stockholm 2011.

De är de vackraste kuverten jag har kvar...