tisdag 27 augusti 2013

Var det i förra veckan...


... eller var det veckan före det som jag blev bjuden på fika på Mekka av en god vän? Var det i förra veckan, eller var det veckan före det som fina grannen ringde på dörren sent en kväll med både dataväska, grannsnack och beautibox? (Tack, snälla ni!)
Min tidsuppfattning är rätt skev nu för tiden. Men så är det… och så blir det.. när man lever här och nu… en dag i taget. Tiden, eller rättare sagt mina känslor för den, verkar ha svårt att bestämma sig för när någonting egentligen hände. Som till exempel: Är det inte bara en vecka sen som Pontus P somnade in? Inte kan det då vara 6 månaderr sen? Eller lite tvärtom: Är det bara 6 månader sen som Pontus P somnade in? Det känns ju som att det är minst 3-4 år sen som han bodde här hemma hos oss?
Helt rörigt, jag vet. Men jag vet också att det blir så här för många. Tiden blir på någe sätt en bundsförvant för att sakta men säkert kunna hantera förluster. Känslorna hinner inte riktigt med. Dessutom vet jag, vilket är det viktigaste… det fungerar.  Än om jag just nu inte kommer ihåg om det var förra veckan eller veckan före det som jag blev bjuden på fika eller när fina grannen kom förbiJ

Sen…  och viktigt det med… fast ur en annan synvinkel. För det mesta så fixar vi våra dagar ganska bra, Carolina och jag. Vi hittar på mycket med mys och gofika, hon har skolan och jag har jobbet, och vi får input av vänliga människor runt omkring. Vi har det så bra som vi bara kan. Men jag blir ledsen när jag ser den bild som min son (som jag idag inte har någon kontakt med) lagt ut på facebook där mitt barnbarn sitter i min pappas knä… och min svägerska (!?) har gillat det. De känner inte varandra, och har vad jag vet aldrig träffats, men har av någon outgrundlig anledning hittat en ”gemensam nämnare” sedan Sven-Erik blev sjuk, och än mer sedan mamma gick bort.
Det gjorde mig uppriktigt ledsen, och det gör ont.
När jag sen får höra att min son inte vill umgås med Carolina så länge hon bor kvar hemma… då känns det som om… ja, jag tror att de flesta förstår.  
Den nya, fast ändå gamla, gemensamma nämnaren är ju jag.

Nu funderar säkert någon varför jag skriver om det här. Men jag skriver det i skenet av hur jag mitt i allt annat som jag måste förhålla mig till, nu också måste hitta ett sätt att förhålla mig till det här. Å det gör jag ju, för…
… tiden läker alla sår. Jag tror på det… än om den skevar till det lite för mig just nu.

1 kommentar:

Anonym sa...

Vilka dumheter rent ut sagt. Att din son inte vill umgås med sin syster så länge hon bor hemma. Hon är ju hans syster!!!!! Oavsett var hon bor. Vad skulle det göra för skillnad om hon hade en egen lägenhet. Hon kommer att fortsätta att anförtro sig åt dig. Undanflykter från en som inte är riktigt klar med sig själv ännu./Sylvia S