... eller var det veckan
före det som jag blev bjuden på fika på Mekka av en god vän? Var det i förra veckan,
eller var det veckan före det som fina grannen ringde på dörren sent en kväll
med både dataväska, grannsnack och beautibox? (Tack, snälla ni!)
Min tidsuppfattning
är rätt skev nu för tiden. Men så är det… och så blir det.. när man lever här
och nu… en dag i taget. Tiden, eller rättare sagt mina känslor för den, verkar
ha svårt att bestämma sig för när någonting egentligen hände. Som till exempel: Är det
inte bara en vecka sen som Pontus P somnade in? Inte kan det då vara 6 månaderr
sen? Eller lite tvärtom: Är det bara 6 månader sen som Pontus P somnade in? Det
känns ju som att det är minst 3-4 år sen som han bodde här hemma hos oss?
Helt rörigt, jag vet.
Men jag vet också att det blir så här för många. Tiden blir på någe sätt en
bundsförvant för att sakta men säkert kunna hantera förluster. Känslorna hinner
inte riktigt med. Dessutom vet jag, vilket är det viktigaste… det fungerar. Än om jag just nu
inte kommer ihåg om det var förra veckan eller veckan före det som jag blev
bjuden på fika eller när fina grannen kom förbiJ…
Sen… och viktigt det med… fast ur en annan
synvinkel. För det mesta så fixar vi våra dagar ganska bra, Carolina och jag.
Vi hittar på mycket med mys och gofika, hon har skolan och jag har jobbet, och
vi får input av vänliga människor runt omkring. Vi har det så bra som vi bara
kan. Men jag blir ledsen när jag ser den bild som min son (som jag idag inte
har någon kontakt med) lagt ut på facebook där mitt barnbarn sitter i min
pappas knä… och min svägerska (!?) har gillat det. De känner inte varandra, och
har vad jag vet aldrig träffats, men har av någon outgrundlig anledning hittat en
”gemensam nämnare” sedan Sven-Erik blev sjuk, och än mer sedan mamma gick bort.
Det gjorde mig
uppriktigt ledsen, och det gör ont.
När jag sen får höra
att min son inte vill umgås med Carolina så länge hon bor kvar hemma… då känns
det som om… ja, jag tror att de flesta förstår.
Den nya, fast ändå
gamla, gemensamma nämnaren är ju jag.
Nu funderar säkert
någon varför jag skriver om det här. Men jag skriver det i skenet av hur jag
mitt i allt annat som jag måste förhålla mig till, nu också måste hitta ett
sätt att förhålla mig till det här. Å det gör jag ju, för…
… tiden läker alla sår.
Jag tror på det… än om den skevar till det lite för mig just nu.
1 kommentar:
Vilka dumheter rent ut sagt. Att din son inte vill umgås med sin syster så länge hon bor hemma. Hon är ju hans syster!!!!! Oavsett var hon bor. Vad skulle det göra för skillnad om hon hade en egen lägenhet. Hon kommer att fortsätta att anförtro sig åt dig. Undanflykter från en som inte är riktigt klar med sig själv ännu./Sylvia S
Skicka en kommentar