Att hitta balansen

... mellan att vilja skriva och förmågan att göra det är inte så lätt just nu märker jag. Balansen mellan att försöka spinna lite vidare på flyktiga tankar och dagsformen är inte heller så lätt. Men vad jag tycker är svårast är när jag känner att jag vill skriva allt mindre om det svåra som är nu... helt enkelt för att det är svårt nu.
För hur skriver man "så svårt som det är nu har det aldrig varit" utan att det bara blir patetiska tyckasyndom-bokstäver"?  För det är verkligen verkligen INTE synd om vare sig mig eller Carolina... vi har det bara ganska så tufft just nu.

-Min man sitter på ett hem för dementa. Mitt senaste besök hos honom, och bilden av honom i rullstolen, som ett kolli, den bilden finns ständigt hos mig. Om än gömd. Jag förbereder mig i små flyktiga tänk för den dagen han dör.

-Min mamma gick bort förra året. Kan jag skriva hur enkelt som helst... men sorgen får för det mesta gömmas undan, den också. Inte för att jag inte är stark nog att hantera det... utan stark nog för att bearbeta och sörja i den takt som fungerar nu.

-Vår släkt har vi inte längre någon kontakt med. (Vi bröt ju, som de flesta vet, kontakten med dem kort efter mammas död.) Det är egentligen inget svårt i sig, för släktskap är ju ingen garanti för att det finns empati och omsorg i den. Men vad som är svårt är den ensamhet som blev. För hur illa det än var med dessa släktningar så innehöll ju livet några fler än bara Carolina och jag.

Tre stycken av svårt. Var för sig så skulle det kanske gå lättare, men tillsammans så är det tuffare. Jag vet att jag måste förbereda mig för den dagen Sven-Erik dör. En ny sorg, men kanske också en sorts lättnad. Jag vet att mamma har det bättre nu, men jag måte lära mig att leva MED att hon alltid finns hos mig ändå, och inte som nu, UTAN henne. Jag vet att jag måste bearbeta och förlåta den släkt och familj som ändå aldrig fanns här. Helt enkelt för min egen skull, och för att jag utan bitterhet kan lämna dem i det liv de själva valt att stanna kvar i.

Men just nu, och jag skriver det så fort och modigt som jag kan:

Så svårt som det är nu har det aldrig varit.


(Vilket inte hindrar att jag stiger upp tidigt i morgon och gnolar på i duschen. Peppar Carolina för en ny dag med politikplugg. Går på jobbet och peppar och entusiasmerar våra frivilliga. (Vilket ingår i mina arbetsuppgifter.) Går hem och äter middag tillsammans med Carolina. Fixar gofika till... ja, vad  vi nu bestämmer att se på teven. Går och lägger mig och knäpper mina händer igen... )

Slutligen... jag ber om ursäkt att jag inte orkar svara på några kommentarer ikväll. Jag gör det imorgon, känner jag.