Jag skrev en dikt idag i mina tankar.

På väg hem från jobbet och i ljuset från gatlyktorna som jag nu kan se.
Visserligen fick jag inte ihop meningarna riktigt, men det gjorde ingenting, tänkte jag. För jag får fortfarande inte ihop synen till en till en hel lykta.
Men styrkan i ljuset det ser jag nu, för första gången på flera år. Men känslan i min dikt, den har alltid funnits där.

"Jag har alltid gått där bredvid dig,
några steg bakom och alldeles tyst.
Men jag visste när du tappade din första tand,
och när du fick skrapsår på knäna sa jag inte ett knyst.

När den viktiga bokstaven M blev ett N
så var det som det skulle vara.
När du skojade om att jag var "jäla bombad"
så skrattade jag bara.
Min mamma och pappa blev din
och din trygghet och lycka var min.

Jag har alltid gått där bredvid dig,
bara några steg bakom och alldeles tyst."

Jag älskar dig, Jonas


Ungefär så skrev jag i tanken, fast känslan gjorde lite mer ont där efter vägen. Idag har jag ingen kontakt med min son. Idag fyller han 34 år. Å den här dagen för 34 år sedan, klockan 12.35 så tänkte jag: "Du och jag, Jonas!"

Nästan varje dag...

... möter mig denna uppmaning. Lev!

Jag vet inte vem som kom på att pränta ner detta viktiga ord på en vägg, men jag vet hur mycket styrka jag känner när jag ser det. Tack.

Den senaste tiden har min ljuskänslighet blivit.... ja, jag skriver skitjobbig! Jag måste hela tiden försöka skärma av med handen det mesta av ljus både från skärm och mobil. Hålla allting riktigt nära... och till vänster... ja, då går det någorlunda. Jädra elände!! 

MEN... på onsdag ska jag operera gråstarr på "friskögat"! Det kommer... för att jag har bestämt det... att gå superbra!! Å skulle det mot all förmodan inte göra det... risken för samma skada som på det andra ögat vet jag ju... ja, men då fixar jag en strategi för det också! Punkt och slut. 

För oavsett vad... Lev!

(Tack älskade lill-kajsa för att du följer med mig på onsdag!!)

Klockan är tio över sju på morgonen...

...och ikväll ska vi fira nyårsafton, Carolina och jag.

Om en stund så ska vi ta en promenad ner till Ica och köpa lite festligare mat inför kvällen. För här ska det nya året firas in med "buller och bång"... det vill säga med hopp och framtidstro att det nya året ska bli vårt bästa någonsin. 

GOTT NYTT ÅR

(Det har snöat inatt och det blir vårt första nyår utan Pontus P....)

"Medan du sov"...

... är en av mina absoluta favoritfilmer. 

Den går på tv just nu.

Det finns, än om det bara är i en teveruta, så mycket hopp i den.

Inget intelligent skriv ikväjj...

God Jul och Gott nytt år

Det är svårt, men det går...

... bestämmer jag mig för att skriva som rubrik ikväll. En rubrik som inte på minsta sätt sänker mina föresatser och ord om att "det här ska bli den bästa julen någonsin", utan mer en rubrik som avslöjar att det är svårt... också.
Svårt för att det som jag lyckades hålla undan förra julen inte går fullt lika...

Nehej.. känner jag nu... det här går inte... eller rättare sagt... jag vill inte skriva om det som både Carolina och jag kämpar med nu. Vi är två kvar... och det är jul.
Så istället...

Till alla er som kämpar på därute... med stort eller smått.. av hela mitt djupaste hjärta så vill jag önska er en jul utan ensamhet, varma kramar och viktigast av allt... ett spirande hopp om att det blir ljusare igen.

I min jul så är orden "det är svårt, men det går" mitt hopp.

GOD JUL!

Lilla julafton idag...

... med Carolinas kompis Sissi.

En riktigt fin dag.