söndag 2 september 2007

Knuten i magen...


... den finns ju där! Alltid... trots att jag de allra flesta dagar lyckas hålla den där! Men ibland... är den tyngre och svårare att ignorera! Varför det är så... vissa stunder eller dagar, det vet jag inte! Kanske är det de små stegen av att jag måste acceptera... kanske är det rädslan för framtiden... kanske är det mina minnen som gör ont... kanske är det.... ja, jag kan skriva hur många kansken som helst... utan att hitta , och ge ett svar... för jag vet verkligen inte!

Nu har det varit några dagar, eller några stunder som det har varit lite så här "knutit"... och all all min styrka och energi har jag fokuserat på oss... och att svälja!
Jag är stark, och jag orkar.... men ibland vill jag verkligen inte alls... Då jag vet att Carolina läser mycket av det jag skriver vill jag inte berätta om de dåliga stunderna .... men de som följer mig vet och förstår!

Jag vill så gärna skriva om roliga saker, och lika gärna vill jag läsa om dem... därför det är ett sätt för mig att överleva...! Skrattet och glädjen ger vingar.... Samtidigt är det viktigt för mig att skriva om vårt liv nu, och hur allting förändrades när Herr A kom... och det är allt annat än en solskenshistoria! En eländes-blogg... som jag inte ville - men som det ändå blir...!


Ni ..... alla ni som följer med på min/vår resa nu.... hur ska jag kunna tala om.. hur ska jag nånsin kunna berätta hur mycket ni betyder? De säger att "I nöden prövas vännen"... och ni har då verkligen prövats när det gäller mig..! För i den nöd som livet är just nu så har ni kommit med stöd, tröst, glädje, förståelse, omtanke .... och så så mycket värme mellan era rader... en värme som bär... i något som nu håller på att ta slut...!

Jag vill inte be om ursäkt för att jag inte orkar - men ändå gör jag det! För jag tycker det är viktigt att ge respons till det betydelsefulla stöd som ni ger - era kommentarer... alltid! Likaså vill jag titta in till er varje dag och kolla hur ni har det... det är erat liv och eran vardag som ni delar med er av till mig!
Men... jag orkar helt enkelt inte alltid! Och det är svårt att erkänna det...! För jag vill så förtvivlat gärna vara samma vän för er... som ni är för mig!

Jag hoppas ni förstår.... Kram till er alla....






Söndag idag..

Det här blir mitt kortaste dagboksinlägg när det gäller dagen som varit... men idag har varit en Sven-Erik-dag för mig... och Carolina har varit en klippa..! SE och jag har varit tillsammans, pratat, sett på gamla bilder, varit till mamma, promenerat till Coop, fikat... och bara varit tillsammans..! Carolina har badat Pontus P, städat, lagat middag, bakat kladdkaka och... ja, nu kommer jag inte på allt som hon har gjort idag! Men utan henne... idag var hon den som tog hand om "marktjänsten" så jag kunde, och orkade ge hela min tid bara till Sven-Erik...

Tack, lill-gumman...!
En liten fia-lotta-larsson som var en klippa idag...!
Jag är så så stolt över dig...alltid!

14 kommentarer:

Anonym sa...

En eländesblogg ser jag inte din blogg som. Det är ett elände att du/ni ska behöva gå igenom allt det här tunga "knutiga". Men du ger så mycket med dina ord. Både positivt och tankar som kan hjälpa dem/oss som har tankar på ev demens-diagnoser hos anhöriga. Att du sen kommer på besök med dina vackra ord betyder mer än jag kan beskriva. Jag hoppas att den här veckan blir en övervägande bra vecka för er!!! Kramar...

Christina sa...

Snälla du,visst förstår jag att du inte orkar ibland, men hälsa på när du känner för det.
Tycker inte din blogg är eländig, den ger den sanna bilden av en sjukdom som kan drabba vem som helst.
Tycker att det är så fint och så starkt att du vill dela med dig av den.
Den är en lärdom som man skall ta till sig och som visar att man inte skall ta allt för givet.

Skönt att du har Carolina som stöttar dig....
Ha en riktigt skön måndag vännen och tänk nu inte på att du måste hälsa på i min blogg för jag vet varför, men visst, saknar jag dig,
Kram vännen

Anonym sa...

Jag tänker att du ibland kan tycka att Carro får gå igenom mycket som hon inte borde behöva och det förstår jag... Å andra sidan får Carro erfarenheter, kunskaper och självinsikt som det kan ta andra ett helt liv att komma fram till och då sitter dessa och undrar vart livet tog vägen... Carro kommer inte att göra det för Carro kommer att leva nu...

Bra att du fick dig en dag med SE, det behövs ju oxå... Tur att Carro är så klok att hon kunde hjälpa till på det viset!!!

Stora kramar på dig vännen!!! Det är vänskap att veta att de finns där, även när jag själv inte tyar eller räcker till som jag själv tycker att jag borde....

Dubbelörn sa...

Din blogg är din ventil, ditt andningshål o kanske källa till vänskap o omtanke fr oss här ute i cybern. Din blogg behöver du aldrig någonsin försvara el be om ursäkt för! Jag kikar in till dig för att jag vill, inte för att du ska känna kravet att återgälda besöket ;)

En stor kram till C... Känner igen det där med mognad o ansvar... barn tar på sig mer när de känner att man inte själv alltid orkar...

Varmaste kramarna

Anonym sa...

Jag ser inte heller din blogg som en eländesblogg. Jag ser en kvinna som beskriver sitt liv och sin verklighet och delar med sig av sina erfarenheter. Det får en att sätta värde på det lilla enkla vardagliga. Jag läser hos dig varje dag.
Kram...

Anonym sa...

Visst förstår man....Jag saknar helt klart dina kommentarer men jag förstår ju när man inte orkar...Jag är ju sådan själv...Ibland smyger man in och läser men orkar inte skriva något. Så är det bara och så ska det få vara....Använd du din energi på familjen istället och kom igen när du orkar. Jag tycker inte att din blogg är särskilt eländig....Min är mer eländig i så fall:) Kram och på återseende:)

Anonym sa...

Du beskriver dina dagar på ett så utmärkt sätt.. målar orden med kunskapens pensel.. dina ord gör att man återvänder till dig här. Du ska inte på något vis tycka att du inte räcker till för oss andra här.. vi vet du har det jobbigt runt om dig och inte hinner eller på grund av trötthet kan orka besöka alla oss här.. du trillar in där du själv önskar och så är det väl med oss alla, även vi som har en tryggare, bättre tillvaro.
Ha de så fint du kan gumman.. jag finns här även om jag just nu mår mindre bra..
Kramkram

Ella sa...

Jag skulle också vilja gå omkring och be om ursäkt, för att jag inte orkar samtidigt som jag får så mycket av alla kommentarer. Vi båda kanske måste acceptera att vi inte kan så mycket som vi skulle vilja? Det kanske är tanken som räknas? Kvalitet och inte kvantitet?

Eländesblogg är detta inte, det ska du inte tro, jag håller med Gisan. Du ger så mycket genom det du delar med dig av, både här och hos dem du besöker.

Kram!

Anonym sa...

Din blogg är verkligen inte eländig även om du känner det så. Den är ett fantastiskt sätt att mötas och för oss andra att få inblick i din vardag.
Du skriver att vill vara samma vän för oss, men det är du ju genom att du delar med dig som du gör.
Ibland förmår man mer, ibland mindre och det är det som gör vänner. Ibland bär du, ibland bär jag. Många många varma tankar Kersti

Anonym sa...

Ibland vet du, kan jag tänka att jag gärna skulle vilja kunnat byta med dig bara för att få haft min man kvar i livet, men ibland tänker jag att det verkar tyngre att bära på den sorg som kommer före den som är efter. Om du förstår vad jag menar...
Du är så beundransvärd! Gläds och ha roligt de gånger du kan, gråt när det behövs, var sak har sin tid.
Kram!

Anonym sa...

tycker inte heller det är en eländes blogg,trots det elände ni genomlider!
Det är din verklighet just nu ............och det är en sann skildring om hur det är att leva med en sån lömsk sjukdom.

Hoppas ni haft en hyfsat bra dag!
Natti och kramen på er!

bollebygdsbo sa...

Livet kan vara svårt - på gränsen till uthärdligt ibland.

Skönt att du fick tid tillsammans med SE.
Carolina blir väl lik sin mamma, en sådan förebild är fantastisk.
Kramar till er

Elisabeth sa...

TILL STJÄRNOR AV LJUS...NI ALLA..

Det känns futtigt med bara ett litet tack.. när alla era kommentarer är så vackra..omfamnande och ger det vackraste skenet på natthimlen.. så är det! Men jag kan aldrig med en enda liten knapp härifrån beskriva det stöd som ni verkligen är! För det finns inga ord..!

En önskan har jag också.. måtte jag en dag få möjlighet, att ge tillbaka till er den styrka och omtanke som ni delar med er av till mig..!!
Kanske är jag lite vingklippt för stunden... men en dag flyger jag igen..!!!
Och fastän jag är lite vingklippt nu så kommer jag att fortsätta att hälsa på hos er ibland.. och kanske lämna en liten fågelhälsning...!

Kram till er... ödmjukt och med all min tacksamhet..

ingamaj sa...

Har läst dina bloggar en tid tillbaka. Det är verkligen hemskt när en sjukdom drabbar nära och kära.Hur orkar du och får du ingen hjälp utifrån? Du/ni verkar ha en fin dotter som hjälper till med både det ena och det andra. Ha en bra dag!