söndag 18 maj 2008

Jag var hans fru...

hans maka, hans flickvän, hans kamrat, hans älskarinna, hans vän, hans gogumma, hans... livskamrat.
Nu... är jag tillbaka till den jag var innan jag mötte honom. Ensam.

Fotfästet jag ägde... det där att tillhöra honom, det är borta nu. Den senaste tiden har denna känsla vuxit sig allt starkare... och den gör mig rädd. Det självklara... det trygga... det älskade fotfästet.... 23 år var jag en del av honom... och nu... nu... vem ska jag vara nu?

Hur går man vidare härifrån? Jag är rädd för att gå här... jag vet inte hur jag ska vara riktigt. Jag har glömt bort vem Elisabeth var innan Sven-Erik.

Han finns ju därborta..... visst vet jag det. Varje dag och varje sekund så vet jag ju det... men ändå... han ÄR inte längre en del av mitt liv på samma sätt... och han försvinner allt mer. Ibland, och det känns nästan hädiskt att skriva det, men ibland känns det som om han vore död. (Gud, förlåt mig, förlåt mig för att jag skriver så... men han ÄR ju BORTA. Gud, ibland vet du att jag brukar fråga dig: "Gud, var är han? Var är HAN? Är han hos dig redan? )
För det som var han... allt det som gjorde honom till den så underbart fantastiska människa han var... det är borta.
Sven-Erik därborta... han älskar jag. Lika mycket, och lika starkt som jag alltid har gjort. Men det är bara det som finns kvar... och det som försvinner allt mer. Hans kropp, hans händer,hans kramar, hans skratt, hans tal, hans ögon, hans gester... ja, allting på utsidan finns kvar... men på insidan... där... där finns bara korta sekunder kvar av det som var han.

Visst är jag glad över varje litet tillfälle med honom nu... varje gång jag får höra hans röst i telefon... det är lycka i sorgen att ha det kvar... ännu en tid. Men alltmer... från det han var frisk... från när det smög sig in... från diagnosen... tills nu... så vet jag ju att snart har jag inte ens det kvar.

Man försöker kanske förbereda sig för det... jag vet inte.
Visst tänker man.... jag ska vara glad för det jag ännu har. Å visst är jag det... men samtidigt finns rädslan för min egen del, och insikten om att jag snart har förlorat honom helt, och sen sorgen, den som bara inte vill tänkas på nu... sorgen över den dag då jag verkligen inte längre är hans fru.

..........

Egentligen skulle jag skriva om hur vi har haft det i helgen... men mina känslor ville lite annorlunda.
Vi har haft en ganska bra helg ändå... Carolina och jag har kämpat tillsammans med att få undan banankartongerna. En del till vindan... tomma till soprummet... packat upp några... och några står ännu kvar!
Igår fick vi kaffebesök av min lillebror Fredrik och hans tjej... det var roligt! Som om någon kom med lite ny luft kändes det...!
Idag var vi på Överskottsbolaget med mamma och pappa.... lika viktig luft det med!

Små glädjeämnen kanske... men livsnödvändiga för oss nu. Ensam är aldrig stark...

11 kommentarer:

Christina sa...

Det är de små glädjeämnena som känns störst.....
Finner inga ord så jag önskar er en snällkväll och en snälldag imorgon.
Kram vännen min

Eleonora sa...

Nu är jag åter hemma igen och har tittat in till dig först och främst. Jag ser att du är mycket vilsen och det sörjar jag över. Du är ju den du är Elisabeth och du hör bara till dig själv - inte till någon annan. Du förverkligar dig själv genom dig själv och inte genom någon annan. Du har styrka och du är någon - sträck på dig. Att du sedan sörjer att livet med SE inte längre existerar, det förstår jag verkligen och jag deltar så i din sorg därför.

Klart du får vara ledsen och sörja men inte på bekostnad av att du förringar dig själv. Kram kram till dig vännen min och jag tänker på dig.

Anonym sa...

Ensam är aldrig stark och det är bara dom äkta vännerna som förstår det! Stor och varm kram till dej!!!/Kajsa

Anonym sa...

Vad roligt att du tittade in hos mig, jag förstår precis vad SE menade, det är det klassiska problemet med anläggning!
Så tufft det är för dig att vandra från tvåsamheten mot ensamheten på ett så grymt sätt, det går inte att förstå!
Kramar i massor till dig och Carolina

Anonym sa...

Kära Elisabeth. Jag tror nog att du kommer ihåg hur det var att bara vara Elisabeth. Men i ditt inre brottas du med tanken att du återigen kommer att bli eller redan är den ensamma Elisabeth. Då blir du rädd. Men den E som du var innan SE kom in i ditt liv, den E finns ju ändå inte nu. Du har så mycket mer erfarenheter av livet, än du hade då. Men tanken är tung.Förstår det. Försök ändå inte tänka de dystra tankarna om ensamheten. Ingen av oss vet vart stigen bär. Jag tror att ditt liv har mycket mer glädje i beredskap åt dig i framtiden än vad du nu tror och känner. På ett annat sätt än tidigare.

Jag tror ju att vi lämnar kvar alla sjukdomar i våra skröppliga kroppar, när det är dags att lämna jordelivet. Den SE som finns innerst inne, i själen, den SE finns kvar. Alltid.

Många varma kramar Nalle

Gisan sa...

Jag är glad att det finns små glädjeämnen i allt det tunga. Men jag tror också att det är bra att du släpper fram sorgen över allt det som känns som det är bort och som är borta. Så klart att det känns tomt och att du är vilsen i din identitet. Det är inte konstigt, men likt förbenat gör det ont och är svårt att greppa. Ensam är inte stark, skriver du, och du är inte ensam. Jag finns med dig! Kramar...

Anonym sa...

Ha inte dåligt samvete för dina tankar! Han är inte död, men ändå är han inte heller levande, inte hans verkliga jag, hans person. Och att sörja en älskad människa som har dött måste vara bra mycket enklare än att sörja en som är "nästan-död" länge och som dessutom hela tiden förvandlas till att bli ännu mera långt borta.
Mina varmaste kramar till dig! Sköt om dig.

Unknown sa...

HEJ!

Det enda jag kan säga i det här sammanhanget är att jag känner din smärta, vilsenhet och din kärlek. Sorgen över en livskamrat som sakta försvinner inför dina ögon kan jag aldrig fullt förstå men jag kan känna din smärta.

Försök att ge dig själv lite utrymme och tillåt dig att glädjas åt det som är trevligt. Han vill också att du ska må så bra som möjligt.

Ha inte dåligt samvete för att du är rädd för att han försvinner inför dina ögon. Det kommer finnas en ny kärlek när smärtan dämpas något. Gud vet precis vad du känner och varför. Lägg inte det på dig också.

Underbara Caroline och dina föräldrar som finns där. DET gläder mig mycket.

Kram,

//Harriet

Anonym sa...

Jag förstår hur jobbift det måste vara att hitta en ny plats i livet, en plats som du inte själv valt och som du egentligen inte vill ha. Vet ändå att du är stark nog att finna din plats i livet och hitta en ny vardag som passar dig. Sorgen efter ditt liv med SE kommer alltid att finnas kvar men kommer säkert att förvandlas till
minnen som du kan tänka på med glädje så småningom. Du har det tufft nu, var rädd om dig, du är viktig!
Kram Bodil

Anonym sa...

Hej älskade vän....
Vad glad jag är att du åter kan titta in hos mig =)
Jag är uslast av uslast på att kommentera här hos dig, men du skriver så gripande att jag aldrig hittar rätt ord... Det är mest gröt i hjärnan min numera.... men jag läser här varje dag och du finns ständigt i mina tankar....
Kramar i massor hjärtat.....

Anonym sa...

Det jag läser påminner mig om min skilsmässa, 23 år ( vi hade också varit tillsammans i 23 år)det är en lång tid, man tappar bort den man var, och då tar det tid att söka igen det som är jag idag,för under tiden har man formats om..det som är viktigt för dig är kanske inte vem du är, utan vem du vill vara. Du är ju faktiskt du, med alla de fina egenskaperna du har redan idag, bibehåll dem, och fortsätt vara du..så småningom när du orkar och kan så kommer du också att kunna känna att ja..detta är jag idag..stora kramar..idag igen!