Jag har tidigare skrivit i "Talar till mitt hjärta":
"Jag tänker.... på våren 2005, det året då allting började gå överstyr. Då Sven-Erik blev alltmer underlig... misstänksam, agressiv, glömsk. Då han gjorde saker som han aldrig aldrig tidigare gjort, och saker som han inte längre kunde, som han alltid alltid hade gjort.
Då han blev arg över ingenting... kallade oss både det ena, och det andra... då han gick och lade sig när han inte fick som han ville.... då han kastade och slog sönder saker. Allt detta hade jag visserligen sett tidigare... inte så ofta... mera smygande... men mer och mer...lite nu och då.
Men den här våren kulminerade alltihopa.... han orkade helt enkelt inte längre. Han hade kämpat länge nog... men han förstod inte, vi förstod inte... och hur... hur.... hur skulle vi ens ha kunnat ana att HAN.... vårt livs största trygghet och älskade.... han skulle redan ha fått den sjukdom som snart skulle ta honom ifrån oss...
Den tiden gör ont att minnas... men jag känner att jag måste gå dit också... för jag har i minnet inte vågat mig dit riktigt.... aldrig låtit det göra ont och känna sorg över allt det som hände då. Hela han var så förändrad... varför VARFÖR såg jag det inte?
När han blev arg på bilen för att han inte lyckades backa in den rätt i carporten... och i ilskan över "den dåligt byggda carporten" gjorde en stor repa på bilen och slog av backspegeln.
Sven-Erik? Han...? Som alltid varit så pedantiskt rädd om sina bilar! Han...? Han skulle inte ens ha tänkt tanken... oavsett hur arg han skulle ha varit. Men nu... han tyckte inte ens att han gjorde något fel... det var carporten som fick skulden. Efter ett tag hade han dessutom glömt alltihopa.... och han misstänkte Jonas... eller "nån jävel" som hade varit dit och backat in bilen! För han var det ju inte... och det var inte lönt att säga något heller. Han mindes ju inte... och alltså var det inte han!
Det var bara att svälja ner det.... gå vidare...för det fanns många sådana här incidenter... och aldrig kunde han se, eller förstå att något var hans fel.
Från början försökte jag ju... berätta... logiskt förklara... påminna... ibland blev jag arg... tyckte att han var både dum eller elak....
Till slut var incidenterna så många... förändringarna så synliga... så jag sa till min mamma: "Mamma, det måste vara något fel... han förstår inte... han ser inte... han minns inte... han blir elak för ingenting... och jag försöker.... men jag orkar inte ha det så här.... jag tror att han har gått in i väggen... han måste vara helt utbränd... men nåt fel är det!"
Dagen efter ringde min mamma och sa: "Nu har jag ringt till vårdcentralen och berättat..."
"Vad sa dom då" frågade jag.
"Ja, dom höll ju med om att det måste vara något som är fel... ni får nog en kallelse till läkaren snart" svarade hon.
Två veckor senare kom arbetsterapeuten på hembesök och gjorde ett minnestest. Det som gick så dåligt... då jag insåg hur illa ställt det verkligen var. Den dag då rädslan och resan började...
Kanske är det därför jag behöver gråta idag... "
Så skrev jag i maj 2008... tre år efter resans början. Idag, fem år senare, så tänkte jag ta mod till mig att skriva lite om tiden därefter... om minnet som nu ramlade ner...om hur jag allmer, i takt med alla undersökningar på geriatriken, insåg att vi inte skulle kunna ha kvar huset... ringa mäklaren... ha husvisning... leta ny lägenhet... sälja huset... flytta... och mitt i allt detta så ljög jag friskt för SE... att vi var tvungna att flytta för att vi "helt enkelt inte hade råd att bo kvar" och alla andra nödlögner jag kom på. Men jag kommer inte ihåg en endaste gång som han frågade varför, eller protesterade mot det. Han ville heller aldrig träffa vare sig mäklare eller bank...det fick jag göra... han följde liksom bara med.
Hur jag försökte packa... fixa kartonger... låta som "oj, vad det här går bra"... bli sjukskriven själv... försöka få lite mer hjälp av familjen... inte bara att de kom och tacksamt tog emot allt som jag beslutade att vi inte skulle ta med oss till den nya lägenheten..
Å den sista dagen i huset... kvällen då vi slog igen dörren för sista gången... ja, det minnet kommer jag att bära med mig så länge jag lever. För det sista jag sa var... "hej då, lillhemmet". DE orden är mina... "lillhemmet". Lillhemmet mitt i evighet...
Vi satte oss i bilen, och SE skruvade på volymen på radion för att höra väderprognosen...
Nu får jag gråta bäst jag vill... (och Carolina är med pojkvännen hos en klasskompis)!
4 kommentarer:
Det är ensamgråten som väller ut...den som mycket starka kvinnor bär inom sig tills de är helt ensamma och kan låta den välla ut...
STOR KRAM ♥
Det är gott om du kan gråta ut allt det eländiga som upptagit dina tankar. Det är omänskligt att själv bära denna tunga börda som du gjort under så lång tid. Men nu kommer den ut, kanske delvis för att du börjat bearbeta många andra händelser som skett i ditt liv. Släpp ut det sorgliga och ensamgråten tror jag också att du behöver få ut ur kroppen.
Du har ställt upp maximalt och du har sannerligen gjort allt vad du har kunnat. Men någon gång MÅSTE du börja tänka på dig själv. NU är den tiden kommen. På svajiga ben kanske, men med ett klart bestämt mål kommer du att reda ut det här och jag är övertygad om att du ska finna ren och god lycka igen. Lille William har ju givit dig ett gott startskott!
Tänker på dig min raraste vän och kramar om som vanligt. Och snart blir det på riktigt igen!!
det är skönt att få gråta utan att behöva hålla igen något, man behöver inte alltid vara stark, någonstans måste sorgen och smärtan få komma ut. Varmaste kramar till dig!
Att leva tillsammans med en människa som är så oberäknelig som din SE var för fem år sedan är ett enormt stort psykiskt lidande. Och dessutom tvingas sälja sitt hem och flytta, med allt vad det innebär. Det är ju inte så konstigt att du blivit deprimerad av allt detta.
Nu har du väl åtminstone lugn och ro omkring dig och kan börja tänka på dig själv och din framtid lite mera än vad du kunnat tidigare. Och tänka att nu har du fått din beskärda del av elände, så nu kan det bara vända uppåt!
Många kramar/M
Skicka en kommentar