måndag 26 april 2010

Men nu...

... har jag stoppat bort det. Minnet som kom. Med lite hjälp av kaffe och en bit sockerkaka. För det är så man måste göra... eller åteminstone gör jag så. Men sen tänker jag också... hellre lite svåra minnen emellanåt, och som poppar upp lite som dom vill... än inga minnen alls!
Upplagd av kl.

5 kommentarer:

~ Hennes Rum ~ sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
21:57
Ruta Ett sa...

...och du har ju många glada minnen också...kaffe och sockerkaka är en bra tröst.
kramar till er från mig

22:21
Bloggblad sa...

Det är nog bra att vara sparsam med att riva i sår som inte är helt läkta. De får inte en chans att läka ihop då.

Och det här är inga käcka floskler, det är genom lång erfarenhet jag lärt mig att skippa tankarna på sånt som inte borde ha hänt. Vi kan ändå inget göra - bara acceptera läget.

Kram på dig

23:00
~ Hennes Rum ~ sa...

...och sen så snyter den starka kvinnan sig, samlar ihop kjolarna, och vandrar vidare...

Jag känner så väl igen det här, min vän.
Och jag tycker att du gör så rätt där vid kaffet och sockerkakan, att du stoppar undan minnet liiite igen, och andas in det lättsammare i stundens nu.

Men att du vidrör det svåraste, svåra...det tror jag också är en förutsättning för den inre omplåstring som pågår...


STOR KRAM ♥

P.S Jag har rättat till min kommentar som du ser, den innehöll en del upprepningar som jag retade mig på när jag hade gnuggat mig i ögonen och inte var så trött D.S

23:29
Kajsa sa...

Jag undrar ibland hur jag hade haft om det var min familj som vart drabbad...jag hade aldrig orkat vara så stark och så klok som du! Du tar till vara på livets goda och ser positivt ändå genom tårdränkta ögon! Du är beundransvärd!/Kram

20:10

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)