Jag vet inte...

... hur jag ska skriva det här inlägget. Men jag förstår att om jag inte gör det, och inte väljer att lägga ut den kommentar som jag fick igår, så kommer jag, liksom tidigare, att få höra att jag inte låter dem komma till tals. Mina syskon.
Tidigare har jag valt att inte lägga ut några elaka och anonyma kommentarer, då jag tyckt att det sagt mer om avsändaren än om mottagaren. Vilket jag också tycker att den här kommentaren gör:

"D e då rakt ingen låt som kommer hemifrån, utan den kommer från mig, och mor fastnade för den. Men syrran, så skamligt!!! Hur kan du skriva att ni ej längre har kontakt? Skäms på dig. Har du inte läst bibeln? "Du skall hedra din fader och din moder" Står det. Dom har väl gjort d dom kan med de resurser dom haft att tillgå... Du sa inte ens tack när pappa var med mat till er. Din ensamhet är självvald, synd att du dragit me dig Carro i fallet. Skäms... Vi ha alltid stått/står me öppna armar, men du ha själv valt att ta detta steg. Gratta din far på en blogg, som dom int ens läser... Hur tänker du?" /Carina och Fredrik

Jag ska bemöta kommentaren nu.

En "Spelmans tankar" hittade jag på youtube för länge sedan. Då, när jag letade efter "Gunnar Vägman" med Iggesundsgänget. Nu tyckte jag att texten passade in... en spelmans tankar... för just det här tillfället. Vad du och mamma sen skulle ha med saken att göra, det förstår jag inte...?

Att skriva att vi inte längre har någon kontakt... var ligger skamligheten i det? Vi har ju inte det!Kanske ligger det nog betydligt närmare sanningen att ni nu är frustrerade över att jag för första gången medvetet valde att inte berätta om hur pappa kom förbi... dagen före påsk... med lite mat... och hur jag fick gå ut till bilen och hämta det. Jag skulle tro det...
Jag skulle ju vara så glad och tacksam över det... att det sen skulle bära ert dåliga samvete för annat. Men jag brukar alltid tacka för det jag får... och det gjorde jag nu också.

Nu tänker jag INTE gå in på varför jag valde att inte skriva om det. Då skulle jag vara tvungen att berätta en helt annan historia.... dra in mina föräldrar... och jag vill inte det. Inte än...
Men att ge sig själv rätten att använda bibeln som ett rättesnöre för att tillrättavisa och döma andra... ja, jag vet inte ens vad jag ska skriva om sådant... ja, nesligt nesligt och fult. Använda Bibeln på ett sådant sätt?? För mig handlar Biblen om dess raka motsats...


Som jag tolkar hela den här kommentaren från er så bekräftar den bara vad man redan kunnat läsa mellan raderna här på min blogg. Om hur dysfunktionella beteenden och empatilöshet skapat insiktslöshet och eget ansvar. Å där ni gett er själva rätten att kasta era egna tillkortakommanden och misslyckanden på oss. Man kan kanske inte lastas för att man inte äger en förmåga, men jag tänker ofta nu... "var SE tvungen att bli sjuk för att jag skulle se det?"

Ord som att min ensamhet skulle vara självvald... ja, det är väl bara att läsa här om hur de senaste åren har sett ut. Å ingen enda vettig människa väljer väl att vilja vara ensam i ett sådant här läge.... OM det inte är så att hon utsätts för sådant som får henne att må ännu sämre!
Inte heller förstår jag vad ni menar med orden att ni "alltid stått/står med öppna armar"? Hur då? När då? För mig blir det bara... som min mormor brukade säga... "det låter stort när katta skiter!"
Som jag har skrivit så många många gånger förut.... och som jag nu förstår att ni inte kan förstå... det är att EN god handling inte kan uppväga flera mindre goda, eller rent utav elaka handlingar. Så fungerar inte livet...

Men det sorgligaste i ert beteende är att ni inte ens drar er för att smutskasta, och göra Carolina illa. Ni tycks inte dra er för någonting i er rädsla för att det ska komma fram hur ni egentligen är....
Ni kan skylla på mig till döddagar... ni brukar vara bra på det... men tyvärr så biter det inte särskilt mycket på mig. Jag blir bara ledsen när jag vet hur mycket ni hade kunnat göra för att finnas där för henne.... men som ni sen valde att inte göra. Trots att jag bad er...

Slutligen så tycker jag det är märkligt... verkligt märkligt. Att människor som säger sig inte läsa min blogg ändå alltid kunnat referera, ibland nästan ordagrant, till den... och krävt att jag ska sluta skriva, skällt och skrikit åt mig, inte skulle få berätta om det svåraste... osv osv. Verkligt märkligt!!

Men min grattishälsning till pappa, den kom från hjärtat. För trots allt... jag kommer att älska dem livet ut. Å jag vet att Gud vet det....

..........


Kanske blev det här inget bra skriv... men jag har lite svårt att få ihop tankarna i huvudet nu för tiden. Jag vet också varför det är så. Kognitiv nedsättning heter det. Något som man skrivit att jag har - men som jag inte riktigt har velat kännas vid förut. Men jag märker det ju... sorgligt nog.


.