fredag 12 augusti 2011
Jag anstränger mig hela tiden...
... för att folk inte ska inte ska tro att jag har fastnat i sorgen.
Jag vet ju att jag inte har det... och det sorgliga är, att ju sjukare Sven-Erik blir, så anstränger jag mig än mer för att visa hur bra det går.
Tiden som jag egentligen vill använda som bundsförvant för att komma vidare, i min egen takt, den visar mig allt oftare nu hur lång tid det är sedan Sven-Erik blev sjuk... sedan han fick sin diagnos... och sedan han flyttade till geriatriken och demensboendet. Det har blivit en stor press... tiden.
Kanske är det så att jag har sett hur ensam man blir när sorg pågår. När den enligt gällande stämpel har ett bäst-före-datum, men att just den här förpackningen har en stämpel med långt hållbarhetsdatum. Å ingen vill ju ha en sådan förpackning i sitt kylskåp...
Jag vill säga till mig själv... det är okay, Elisabeth. Det får ta den tid det tar... och för varje dag som du förlorar ännu en bit av Sven-Erik... så minskas hållbarhetsdatumet. Sen när det datumet har gått ut... då kommer en ny sorg... men förhoppningsvis blir det med bäst-före-datum då.
..........
Jag hade tänkt skriva lite om besöket tidigare idag hos mamma och pappa... gofikat hos den underbaraste grannen... och lite annat. Men det får vara till imorgon, tror jag...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Allt du skriver är inte sorg, du skriver så fint om vardagen med alla små glädjeämnen som finns...du skriver så fint om din mamma å pappa...I bland känns det sorgligt med det vore väl konstigt om man inte skrev om den känslan åxå! Jag tycker du är så bra på att hitta guldkorn i ditt liv! Kram
kAJSA: Tack snälla Kajsa! Dina ord betyder mer än du kan ana idag.. och så mycket mycket mer än alla de anonyma mindre snälla kommentarer jag får. Så tack snälla du! Varm kram..
Jag tror att det defenitivt är lättare att sörja någon som inte finns mer än att sörja någon som man har älskat och kan utantill men som har tappat hela sin personlighet... Jag tycker det är bra att du skriver om din sorg, du ska skriva för DIN skull, inte för oss som läser!
Skickar massor med kramar!
Jag har börjat följa din blogg...känner så starkt för dej och din dotter och önskar så innerligt att livet skulle vara så mycket lättare för er.
Men du verkar ändå hitta små saker som ger lite glädje i tillvaron.
Jag ber och tänker varma tankar för er!
Kram från Kia
rENÉE: Nja, jag tror inte att man kan prata om lättare och svårare i det sammanhanget... det är nog precis lika plågsamt att mista någon på någe annat sätt. Det är väl bara det att med en demenssjukdom så är det så ovärdigt att se en vuxen stark människa "återvända till barndomen", och det blir ett långt lidande där man måste tvingas ta farväl av någon långt innan de dött. När sedan döden kommer så ska vi ta farväl en gång till.. och om igen sörja den som längre inte finns.
Tack snälla för din kommentar, som var viktig att belysa.. och tack Renée för att du finns! Varm kram..
aNONYM KIA: Att någon ber för en... för mig är det den finaste gåva att få, och att ge. Att knäppa sina händer för någon som har det svårt.. ja, jag kan bara säga tack snälla snälla! Å dessutom så vet jag ju att Han hör också, mitt i allt det svåra. Fast nog har det hänt några gånger att jag har undrat om Han har fått lite ludd i örat... du vet, såna där gånger då det går som tyngst. Men tack snälla igen för din omtanke och värme om oss... Varm kram..
Skicka en kommentar