måndag 1 augusti 2011

Man blir snabbt påmind...


Upplagd av kl.

5 kommentarer:

Unknown sa...

Det går inte att värja sej, hur gärna man än vill. Hoppas i alla fall att Du har funnit någon slags distans, som bär ännu mer...och välkomna hem igen.

KRAM ♥
från Eva

10:23
Annika sa...

Kan bara hålla med, överallt ser man sådana råd......... Vissa drabbas ialla fall.
Fortsätt kämpa på, vi kämpar med att få in pappa på särskilt boende. Inte helt lätt med de regler som finns, att den sjuke måste själv gå med på att flyttas till boende. Vi håller alla tummar att det går.
Kram till Er

10:54
Elisabeth sa...

eVA: Nej, du har alldeles rätt! Det går inte att värja sig... men sen tror jag också att media spelar mycket på folks rädsla. Som t ex rädslan att drabbas av allvarlig sjukdom.
Att hitta en distans känns vara en process, som förhoppningsvis leder framåt och förbi. Tack snälla, det känns skönt ändå att komma hem. Varm kram..

aNNIKA: Ja, många drabbas oavsett hur de har levt enligt konstens alla regler. Det är skrämmande att man spelar på folks rädsla för att drabbas, tycker jag.
Jag förstår inte riktigt vad det är för regel du pratar om? Aldrig var det tal om att SE skulle godkänna att flytta hemifrån... då hade han "sparkat bakut" direkt! Jag fick först ta beslut att lämna honom på avlastning, då det inte gick längre, och sen ta beslutet att därifrån flytta honom till det permanenta boendet där han är idag. Jag lider verkligen med dig... och hoppas du har ork och styrka att kämpa hela vägen, utan att gå sönder själv... för det är en så så svår och tuff sjukdom. Å jag ska hålla tummarna hårt jag också för att det ska lösa sig till det bästa för din lilla pappa. Varm kram..

00:11
Annika sa...

Hej Elisabeth!
Vet inte ifall det är olika i vilken kommun du tillhör....... Men ialla fall under vårplaneringsmötet satt biståndshandläggaren och sa hela tiden "Att man inte kan ta beslut utan hans medgivande" (nästan det enda hon sa, kändes osäker).

Vi, jag, min syster och mamma stod på oss och menade på att när det i pappas fall handlar om, fara för hans och andras säkerhet måste det finnas andra lagar.........
Nu ska detta beslutet om särskilt boende tas av en God man. Detta kom inte heller från bist. handläggaren utan från sjukvårdpersonalen, borde komma från henne som bör kunna rutinerna utan och innan.
Sen har ju vi ältat detta om att även om pappa hade gått med på boende när vi hade mötet, sjukdomen gör ju så det hade han glömt till i dag, eller den dag han får plats på boende.......

Tack för din blogg, den ger mig styrka, och vetskap om att vi inte är ensamma om detta hemska.

Kram Annika

13:10
Elisabeth sa...

aNNIKA: Det låter helt helt befängt, alltihopa! Jag bor i Umeå, och när vi hade vårdplaneringsmöte så var biståndshandläggare med, och hon sa inte ett ord om det. Hon visste ju hur dålig Sven-Erik var, och inte en gång så nämnde hon att det behövdes någe medgivande från Sven-Erik. Det var ju jag som inte orkade fortsätta vårda honom hemma... så då fick de ta över.
Bor din pappa hemma nu? Vem sköter/hjälper honom nu? Det handlar ju om ett vårdansvar.. och det är väl sjukvården som ska tillhandahålla den i första hand, och inte de anhöriga.
Tack för dina ord om min blogg... jag blev mycket glad över dem! Tack snälla... Varm kram..

23:55

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)