... det blev inte mer på min planta. Men man får vara glad för det, och kanske kan man se det lite symboliskt... det blev bara två. Idag ska vi hitta på att städa lite här hemma...
Tjej och mamma på snart 50 år...
Min man fick i november 2005 diagnosen Alzheimers med stora frontallobsskador!Han var då 49 år. Jag var hemma med honom fram till den 22 januari 2008, som var dagen då han lades in på geriatriken (om det kan du läsa här: http://himlastigen.blogspot.com/2008/01/jag-skriver.html ) Sen kom han inte hem mer.. och idag så befinner han sig på ett särskilt boende för dementa. Så just nu rör sig min blogg om den kaosartade vardag vi lever i! Hur vi försöker hitta ett nytt sätt att leva, i detta väntrum...
Men jag skriver om annat också... sådant som är viktigt, och som berör mig på något sätt. Både viktigt, och oviktigt... tokigt, och otokigt. Som livet också ska levas...
4 kommentarer:
Men jag är säker på att de är de godaste tomater ni smakat och att de är odlade med kärlek..
Varm kram från Liv
Lyckos dig som fick två!
Jag brukar få noll.
kramkram
Åh, ät dom med andakt...egen skörd är guld värd!
Här blev det inte många heller med vilken känsla att plocka några egna ...
kram på dej!
Kia
vIDA: Jo, de var både söta och goda. Visst hade jag hoppats på fler.. men kanske nästa år? Varm kram..
rUTA ETT: Jo, men det här var ett toppenår vad gäller tomattillgången... du vet, jag brukar få lika många som dig:)! Varm kram..
kIA: Ja, vi åt dem med andakt.. och nästan med lite stolthet över att VI ändå fick ihop två stycken! Varm kram..
Skicka en kommentar