... den pappa som inte längre finns i hennes liv. Den pappa som hon nu får leta efter i sina minnen. Hur han var... hur han gick... hur han pratade... hur han fixade... hur han läste sagor... hur han körde bil... hur han skrattade... hur han... ja, fanns.
Imorgon åker vi dit. Jag vet att hon gruvar. Mycket.
Så ständigt beredd på att det är en sista gång.
"Hur kommer han att va?" frågade hon för en stund sedan.
Trots att hon vet... jag har ju berättat... och hon har sett bilderna.
"Som vanligt.. fast lite annorlunda" försökte jag förklara.
Han är ju ändå... nu och för alltid... hennes pappa.
Hon är ju ändå... nu och för alltid... hans dotter.
Men det blir tufft för henne...
Jag ska hålla henne hårt i handen...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Jag håller er båda två i handen, och kramar om på avstånd, tänker på er, och hoppas att det blir ytterligare ett fint minne att bära med sig i hjärtat..trots det svåra. Vännen min jag önskar dig, Carolina, och de dina ett gott slut, och ett Ljust Gott Nytt År 2012..TILLSAMMANS i kärlek kommer ni alltid vara starka.
Skicka en kommentar