... som berättar hur glad mamma var igår över att hon orkat gå från sängen till köksbordet. Visserligen med stöd av rollator och trygga händer men ändå. "Jag var så glad att bena bar mig" sa hon. Sen att hon låtit som ett ånglok.. och sov mer eller mindre resten av dan... ja, det är ju så det är nu.
Jag kan ge henne kärlek, trygghet, och det hopp hon behöver nu. Ännu kan jag göra det. Jag kallar henne "gammeljänta" varje dag,och hon protesterar skrattande.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Måste kännas som att bestiga ett berg. Och tänk så skönt efteråt, även om hon måste ligga resten av dan.
Ha det gott Elisabeth. Läser din blogg varje dag även om jag inte kommenterar så flitigt.
Kram Elzie
Finns här på din blogg varje dag, följer, dig/er, tänker på er så mycket.
I mitt hjärta finns du ♥
Om du kommer ihåg så förlorade jag mamma, min vän, för snart 2 år sedan. Jag förstår dig så väl. Jag finns här om du behöver mig
Skicka en kommentar